fredag 24 juni 2016

Triggervarning - idylliskt midsommarfir

    
 
 

Sol, 25 grader varmt (minst), traditionellt midsommartjosan, dopp i havet, god mat, glada (nästan hela tiden) barn och härligt sällskap. Kan man önska sig nåt mer? Skulle väl vara att ungarna satt fint och poserade med varsin krans men den biten såg lite mer ut så här: 

 
 
Den här ungen alltså - SOM jag hoppas att hon tar med sig sin TA INGEN SKIT-inställning ut i livet. Fint om hon tonade ner samma inställning en aning fram till att hon flyttar hemifrån, men sen så! Go wild child. 

torsdag 23 juni 2016

Har nu två barn som går

Hur sjukt är inte detta? Vi går till bilen och det räcker att jag håller min handväska så är alla ändå med, ingen behöver bäras!? 

Syskonen natt & dag är inte lika varandra på en enda punkt och vi veeeeet att man inte ska jämföra, men vid det här laget hade Sigge gått i sex månader. 

I ett halvår! 

Sen var han förvisso tidig som fasen också, tog sina första egna steg dagen innan sin 10-månadersdag och har sprungit och/eller hoppat jämfota utan uppehåll sedan dess. Juno har gått längs med väggar och möbler sedan hon var strax under ett, men inte släppt taget på eget initiativ förrän samma vecka hon blev 14 månader, och nu har hon knappt krupit en meter sedan hon fattade grejen med att vara lodrät. 

Så himla coolt ändå, att de där små kålrötterna växer upp till riktiga människor?! Älskart!

söndag 19 juni 2016

GÖR DOM SÅ HÄR MED FLIT ELLER?

När den mest kvällspigga av ungarna somnar strax efter åtta (KORS I TAKET!) så springer den som annars brukar somna vid den tiden fortfarande omkring och säger nånånånånånå klockan 22. Alltså för helvete. 

lördag 18 juni 2016

Race report – Klövernmilen i Båstad

Dagen började klockan 06:15 när klockan ringde. Jag hade förberett allt och tänkt exakt i huvudet hur jag skulle starta dagen – ta klädhögen på vardagsrumsbordet och gå till köket och klä på mig, starta kaffebryggaren, ta ut Stefan, dricka kaffe, sminka mig och äta müsli och cykla bort mot Midhem där Linnéa skulle hämta mig klockan 7:30.



Aspeppade i bilen! Jag drack lite mer kaffe (vilket kanske inte var mitt smartare drag skulle det visa sig lite senare) och vi snickelisnackade om högt och lågt i en timme och 21 minuter innan vi var framme. Älskar roadtrips utan barn!



Loppet anordnades av en liten och välorganiserad klubb vid namn IS Göta och starten hade precis börjat sättas upp när vi kom, så först fattade vi inte om vi var rätt. Vi anmälde oss och fick nummerlapp och en tribalmönstrad fotboja av papp ihop med chipet. Nu fattar jag varför det alltid står "chipet behöver inte återlämnas" vid alla andra lopp där man har chipet som en pyttliten plastplatta i nummerlappen, det är ju för att alla chip såg ut så här förut! Ja, och fortfarande då på vissa ställen.



Vi kissade på en liten läskig toalett (eftersom vi inte vågade in i klubbstugan där omklädningsrummen var) och frös ihjäl lite i blåsten, sen satt vi mest i bilen och tittade på alla som sprang omkring runt idrottsplatsen och gjorde hoppsasteg och armhävningar (!). Ett tag funderade vi på om vi missat starten eftersom det var så otroligt många som sprang omkring redan vid tio över nio trots att starten gick tio. Någon måtta får det vara på uppvärmningen liksom.



Men starten gick klockan 10 prick och jag kände redan innan vi hade lämnat grusplanen att jag borde ha kissat en gång till precis innan start. Fan också. Har lite olika hang ups när jag ska springa och just det här med att vara orolig för att jag ska behöva kissa under loppet är en av de största så här två barn senare. Trots att jag faktiskt aldrig har kissat på mig så finns det vissa löprundor där jag sprungit med en konstant känsla av att det när som helst kommer hända, och när den känslan väl kommer (och den känslan sitter alltså i blåsan, inte bara i huvudet) så går det inte att tänka bort den, det enda som hjälper är att kissa. Och fram tills dess – knipa utav bara helvete.

Efter två kilometer försvann kissnödighetskänslan litegrann genom idogt knip och jag kunde börja fokusera mer på loppet. De första 1.5:isch kilometrarna gick genom ett trevligt villaområde, och klubben hade varit duktiga på att sätta ut folk med flagga som visade vägen. Nästkommande 1.5 kilometer gick längs med havet och det var både motvind och mjukt underlag och benen kändes stumma redan vid trekilometersmarkeringen. Vad fan hände, vi som hade haft en sådan rolig morgon, skulle jag ramla ihop i en kissnödig hög utan muskler redan innan första varvet var slut? För banan var nämligen två stycken 5-kilometersvarv där vi som sprang milen gjorde två varv, något som kan vara både bra och dåligt. Bra om man är en sådan som vill detaljplanera sin löpning, dåligt om man – som jag – inte direkt uppskattar att veta exakt hur långt det är kvar ner till minsta rosenhäck. Eftersom målet var att komma in på under 1:09:46 så var jag tuvungen att springa på under 7.0-tempo hela vägen och i början höll jag mig runt 6.0-6-5 och kände mig ganska okej ändå med det.

Strax före första varvet var slut mötte jag Linnéa som var på väg tillbaks. "Får man något vatten någon gång?" flåsade jag, men hon ba: "Nej, inte vad jag såg, men vi får medalj!", hojtade hon tillbaks. Den här medaljen hade lyst med sin frånvaro på IS Götas hemsida så det var en glad överraskning och resten av loppet blev en enda mental övning på temat EYES ON THE PRIZE.

När jag hade kommit ut från startområdet och var på väg förbi det åt andra hållet så insåg jag att jag ju faktiskt skulle springa förbi precis bredvid huset där lilla läskiga toaletten låg. Exakt där stod en flaggkvinna så jag frågade om jag skulle bli diskad om jag smet in lite snabbt men hon förstod mitt dilemma så det var lugnt. Dessutom lämnade jag och kom tillbaks på exakt samma decimeter av banan så det är klart att det inte var fusk.

Och åh, skönt att springa vidare nykissad! Nu jävlar, NU skulle jag sätta fart! Och det gjorde jag, i kanske 500 meter, sen kom det där stumma i benen igen. Vaffan? Sen var det bara krig och krig och krig i kilometer efter kilometer. Låg på över 7.0 flera gånger och försöka genom huvudräkning (mitt sämsta) försöka tänka vad jag skulle ligga på i tid vid 8-kilometersmarkeringen för att ändå komma under 1.10 när jag faktisk haft upp till en halvminut till godo på någon av de första kilometrarna. Men hjärnan var inte piggare i benen så jag bara satsade på att kuta på under 7.0 bäst jag kunde trots att hela kroppen ba: LÄGG AV! STANNA! KÖP EN PÅSE GODIS OCH ÅK HEM! 

Den sista kilometern brukar jag alltid ha lätt för att lägga in en extra växel av ren pepp över att det snart är slut, men det fanns ingen mer energi kvar what so ever så jag bara traggade på steg för steg tills jag närmade mig målområdet, men inte ens där kunde jag få till någon form av spurt – trots att Linnéa filmade och peppade mig att öka farten. Hade jag ökat farten så hade jag snubblat och ramlat och aldrig rest mig igen. Var mer död än levande när jag kom över mållinjen och sen satt vi och jämförde loppkänslor och tyckt exakt likadant om banan.

Nåväl. Så här såg det ut enligt min TomTom (klicka för större om du är intresserad):


6.47 min/km istället för 7:05 som under Malmöloppet förra helgen, och 1:08:56 istället för 1.09:46. YEY! Obs också att kilometer 6 alltså innehåller mitt toalettbesök.Väntar dock fortfarande på att fotbojetiderna ska läggas in så jag kan få de exakta siffrorna, ska bli mycket spännande!


Och efter lite vätska och vila så var vi så här peppade! Eftersom hemsidan utlovade "hederspriser i alla klasser plus massor av utlottade priser" så stannade vi kvar över prisutdelningen och hoppades på att vinna något fräsigt som plåster på såren för vårt lidande, men det lottades inte ut ett enda pris. Sjukt besvikna bytte vi om och gick på loppis (som samma klubb lägligt nog anordnade i huset bredvid lilla läskiga toaletten), sen körde vi till Ängelholm och åt ett berg thaimat och sen körde vi hem. Jag hade träningsvärk i låren redan innan jag lämnat bilen och mina 15 minuter på cykel i motvind genom stan kändes som ett otroligt orättvist straff för min hurtiga förmiddag.

Men men, ett rejält träningspass för både pannben och kropp ska inte underskattas, och jag är sjukt nöjd med att ha tagit mitt första årsbästa, för det var ju det som var målet – att springa snabbare än på Malmöloppet förra helgen. Och sist kom jag inte heller, hela två personer korsade mållinjen efter att mina taxben hade gjort det. Mer om tankarna kring det en annan gång, nu ska jag läsa Linneás race report (alltid roligare att skriva egen först och läsa andras sen) och sedan sova! 

fredag 17 juni 2016

Packar och peppar inför morgondagens race!

Ska upp tidigt för att åka till Båstad och springa lopp. Kollade anmälningslistan nu och jodå, det är väl en 50 pers eller nåt som är anmälda, varav sju i motionsklass kvinnor 10 kilometer (resten tävlingsklass, eller män, eller 5 kilometer). Eller ja, nio stycken blir vi eftersom både jag och Linnéa glömt att anmäla oss så får göra det på plats. Hehe. Löparproffsen.
Vår sms-konversation i detta nu. 

Linnéa är ju snabb, men jag är på allvar nervös över att komma sist, men jag tänker se det som att jag åker jättelångt för att ta en löprunda i en ny stad helt enkelt. Jag siktar på att slå tiden från Malmöloppet förra helgen på 1.09.46, så min målbild är att äta lunch och vara nöjd med att ha gjort årsbästa. Två barnafödslar senare får jag lära mig att vara nöjd med det lilla liksom. Och så himla litet är det inte, det är ändå en mil! Pepp pepp! 



torsdag 16 juni 2016

Hatgrej:

Somna vid nattning av barn och vakna strax före midnatt helt frusen med kläderna på, oborstade tänder och ogjort jobb som släpar efter. Blä. 

tisdag 14 juni 2016

Mina topp 5 bästa saker i det moderna samhället:

  1. internet
  2. smartphones 
  3. kylskåp/frys
  4. diskmaskin
  5. tvättmaskin
  6. mathem.se
Bilen och cykeln gillar jag också, så tack du som uppfann hjulet, bra jobbat! Och ost, men det är kanske inte så modernt. Men måste jag välja mellan bil och ost så ryker Toyotan direkt. Mmmm.... ost. 

måndag 13 juni 2016

Känslan några kommentarsfält senare:



Nej men om man skulle internetdetoxa lite innan hjärnan brinner upp alldeles då?

söndag 12 juni 2016

Malmöloppet 2016 – race report!


I går var det dags, premiärlöpning för simmarens första lopp – Malmöloppet – stod i kalendern och eftersom jag inte är någon riktig löpare (vad är en riktig löpare?) ägnade jag hela förmiddagen åt att hjälpa en kompis att flytta och åt smörgåstårta och drack cider som uppvärmning. Helt lagom!

Start och mål i Tallriken i Pildammsparken som är en av Malmös alla stora parker. Många toaletter, ganska många tält med olika sponsorers erbjudanden och smidig väskinlämning. Blev sugen på att köpa ett äkta flipbelt istället för min visserligen helt okej ÖB-kopia, men de roliga färgerna var slut i min storlek. Aja. 


Här är precis före starten, ballongerna visar i vilken startfålla man ska stå beroende på vilken tid man siktar på (40, 50 eller 60 minuter) men det framgick nog inte riktigt, plus att man sprang genom målet (den vita porten) precis efter starten (den mindre gröna) så många var förvirrade där i början innan fållan hade fyllts upp ordentligt. 

Startskottet gick på utsatt tid och vi kutade iväg över John Ericssons väg och ner mot Dammfri. Benen kändes lätta och bra, smörgåstårtan låg fint i magen och det var soligt men lite småkyligt, inte alls samma sommarvärme som det varit de senaste veckorna, och lite växlande molnighet = perfekt löpväder. Vid 2-kilometersmarkeringen stod en DJ och öste på musik som gav lite extra styrka i taxbenen inför stigningen upp mot Limhamnsfältet och Ribban. Här började jag tänka att jag skulle sikta på springa på sub 70 och inte bara "springa hela vägen" som ju var mitt egentliga mål. 

Jag hade oroat mig för motvind längs med Ribban men det var helt okej och jag tänkte att jag håller mig under 7 min/km så länge jag orkar helt enkelt. Det skulle vara vatten vid 3.5 och 7 km och en snabb uppskattning sade mig att det skulle vara vatten på Ribban och vid Lugnet. Jag har bara sprungit milen två gånger sedan Juno föddes, och båda gångerna har jag planerat in toabesök på Ribban bara ifall ifall, så jag hade druckit lite dåligt inför loppet för att inte börja noja över kissnödighet mitt i alltihop. I vanliga fall behöver jag inte dricka på ett millopp om det inte är supervarmt men nu kände jag att jag behövde någon klunk för jag var ganska torr i munnen. 

Efter Ribban sprang vi in i Slottsparken och plötsligt ser jag hur de tidiga löparna kommer från andra hållet längs med vattnet. Vaffan? Jag har ju sprungit bansträckningen en gång innan, visserligen baklänges från mål till start, men då var det inga dubbla slingor genom parken? Blev väldigt fundersam men fortsatte tragga på. Från 5 och fram till 8 kilometer gick det riktigt trögt. Sprang över Lilla Torg och genom centrum och folk satt på uteserveringarna och glodde utan att heja. Vid Gustav Adolfs torg viftade jag med armarna och ropade KOM IGEN NU, VAD ÄR DET HÄR FÖR HEJARKLACK!?! och så fick vår klunga applåder en liten bit i alla fall. Tips: ser du en löpare med nummerlapp som springer förbi din öl på en uteservering, bjussa på ett HEJA! och några handklapp, det är mer uppskattat än du tror!

Sen var det seeeegt genom parken, inga pom poms, ingen musik, inte något alls, och jag längtade efter vattnet vid 7 kilometer som kom först vid typ... 8.5? Då är man ju nästan i mål, så himla konstig placering? Med en kilometer kvar möter vi en snubbe med medalj som tjejen före mig känner och hon frågar vad han sprang på och får svaret 42 minuter. "Det springer vi på nästa år" säger jag när jag kommer upp jämsides med henne. Hon berättar att hon satsar på att komma under 1 timme och 18 minuter eftersom hon sprungit på det båda sina två sista Midnattslopp. Jag berättar att vi har en kvart på oss att ta oss den sista kilometern så det ska vi väl klara och när vi närmar oss målet och ser hon klockan blir hon helt överlycklig över att den inte ens slagit om till 1.10.00 där borta. Jag peppar oss till en spurt och springer in strax under 1.11, helt slut i mina ben!

    
Glömde slå av både klockan och Runkeepern direkt, så jag var väldigt nyfiken på vad loppets racetimer skulle ge mig för tid. Åt en banan, drack energidryck, kollade på folk och beundrade min medalj som matchade min klocka. Har för övrigt kopplat in den i datorn och konfigurerat den så nu funkar den perfekt, den matchade kilometermarkeringarna i banan helt exakt. 


GLAD TJEJ!


Älskar ju statistisk, så ska bli kul att se hur det tar sig nu när löpsommaren är igång! Men vad sade racetimern då? 1.09.46! JAG KLARADE DET! Måste alltså dra ner ganska prick en minut per kilometer fram till slutet av augusti men det ska jag väl klara? 

Dessutom är väl Midnattsloppet tusen procent roligare, det här loppet är utan tvekan ett av de tråkigaste jag sprungit! Förutom DJ-killen vid den andra kilometern så hände INGENTING under hela loppet. Trodde att det skulle vara mer som Malmömilen som ju verkligen var en löparfest med jippon och grejer efter vägen men det här var helt dött? Dessutom började dom plocka ihop i målfållan ganska snabbt efter att jag kommit i mål, så de som kom på 1.20 och däromkring möttes ju inte av klang och jubel direkt. Trist. 

Men om vi bortser från det – tusen tummar upp för min egen prestation! 

lördag 11 juni 2016

TACK!

Jättetack för alla hurrarop och all pepp på föregående inlägg, både här och på insta, blir alldeles varm i mitt lilla A-skattshjärta! 

Idag har jag hjälpt till vid ett flyttlass, sprungit sommarens första millopp (race report kommer imorgon!) och sedan kämpat med att söva övertrötta barn, så nu ska jag lägga mig raklång och däcka! 

(ska bara kolla Instagram lite till...)

fredag 10 juni 2016

Jag vill tacka Karma, mig själv och universum


Jag har fått ett jobb!

"Men vänta, ditt nystartade företag då?" undrar ni nu, men detta är en 50-procentig frilanstjänst där jag kan utföra merparten av mina arbetsuppgifter när jag har det lugnt i studion! Det startar efter sommaren och vi har skrivit kontrakt för ett halvår, vilket betyder att jag knappt behöver plocka ut någon lön förrän nästa vår och kan starta upp företaget i lugn och ro utan att behöva oroa mig för det där gamla vanliga som jag ofta tjatar om, att tvinga familjen till ekonomisk kollaps, behöva bo under en bro osv. Så lättad! Så glad! Så pepp!

Och - jag får kollegor! Kommer ju vara där ett gäng av timmarna på min halvtid och det ska bli jätteskoj att få vara en del av ett sammanhang och få fortsätta lite till med det som jag ju faktist är bäst på - text och layout. Dessutom i helt awesome lokaler som en av de anställda inrett på ett sätt som gör att jag bara vill packa en väska och ställa upp en tältsäng i ett av konferensrummen och flytta in (bilden ovan är från hallen)! 

Helt otroligt ändå hur lägligt detta kom, har frilansat för den här byrån med jämna mellanrum i några år och av alla tidpunkter man kan tänka sig så passade det ju extremt extra superduperbra att denna möjlighet dök upp just nu?! 

Jag säger då det, universum vill mig väl tydligen. Grattis till mig!

torsdag 9 juni 2016

Barnet/-n som aldrig somnar, the never ending story

Sigge var exemplarisk med sömnen innan vi flyttade, från att han var fyra veckor somnade han klockan 19 varje kväll, men nu är klockan 21:23 och han är klarvaken. I förrgår somnade båda barnen klockan 23:30 (!). Är det ljuset? Är det värmen? Fast i dag är det normalvarmt så just i dag går det inte att skylla på det. Han sover absolut max en timme på förskolan, ska vi ta bort dagvilan helt? Men då blir han ju skitsur och grinig istället, och det är ju ännu värre för både honom och oss.

Kvällarna som vi förut hade tillsammans för lite återhämtning med någon trevlig serie och snacks och soffhäng bara passerar revy, jag somnar nästan alltid när jag väl lyckas lägga Sigge och jag börjar få panik över att se hur mitt egna liv bara långsamt försvinner utan att kunna göra något åt det förutom att läsa ännu en bok så långsamt som det bara går, eller släcka ner i lägenheten så mycket som det bara går, eller söva med eter så fort det bara går. Nä skoja bara på det sista. Eller?

Jag vet inte om det är för att vi har så tätt mellan barnen, men för varje dag som går så blir jag mer och mer oförstående inför människor som har fler än två barn. Eller är det bara jag som alltid (alltså verkligen alltid, långt innan jag blev förälder) har ett mycket större behov av håll käften och låt mig vara ifred-tid jämfört med andra människor? Hur gör folk egentligen, är det bara att bita ihop och lägga ner allt av egen-/ensamtid de kommande åren eller hur funkar det?

GE MIG NÅGOT SOM GÖR ATT JAG ORKAR FORTSÄTTA ORKA!

onsdag 8 juni 2016

Tänk va, att jag gjort detta?!



Från en tom och vit och ekande lokal till världens trevligaste arbetsplats. Jag minns exakt känslan när jag tog bilden, hade stressat med att köpa dammsugare och golvtvätt och skulle måla golvet turkost trots att jag aldrig målat ett golv förut. Och min kompis Micke som äger 04Noll skyltmontage hade satt upp en så proffsig heltäckande öppnar snart-dekal på rutan som gjorde att jag var helt instängd som i en liten bubbla fylld av peppblandad nervositet inför vad som komma skulle.

Tänk att det redan gått nio månader? Helt galet.


tisdag 7 juni 2016

...

Klockan är 21:57 och noll barn sover, är det här ett skämt eller? Världens tråkigaste i så fall.

måndag 6 juni 2016

Svin(höhö)trevligt besök i Pomonadalen!



Sista dagen med Linda på besök packade vi in oss i bilen och körde tvärs över Skåne, till Pomonadalen! Det är min kompis syrras gård och jag bjöd helt fräckt in oss via Instagram och MY GOD vilket smart drag! Veckogamla valpar! Dygnsgamla lamm! Minismå pyttegrisar! Hästar, hundar, får! 

Jag hade (kanske lite väl entusiastiskt) förberett Sigge på att vi skulle träffa bebisgrisar, så när han såg valparna på bilden längst upp till vänster petade han på den ena och ba HEJ GLIS! Jag dör vad gulligt! Sen fick han sitta ner och hålla en i famnen och var faktiskt jätteduktig. Han är ju så van vid Stefan och jag är lite orolig för att han ska tro att alla djur är lika tåliga som Steffe oavsett storlek, men jag har väl kanske lite väl låga tankar om honom just i det fallet för han var superförsiktig och snäll. 

Fick världens godaste iskaffe (ska bjussa på receptet sen!) och åkte hem med en rejäl flaska egengjord must från den egna äppelodlingen. Österlen alltså, så idylliskt att det är löjligt! Tio tummar upp! 

Tusen tusen tack för gästfriheten Thilde! ❤️

söndag 5 juni 2016

lördag 4 juni 2016

Sökes: luft att andas. Torr hud. Mörker.

 

Vi har hängt i Stadsparken i Lund idag och det var superfint och trevligt även om det enda stället som går att andas på under rådande värmeböljerelaterade omständigheter är stationen på Triangeln. Ska sätta upp ett camp där nere i tunnlarna imorgon om detta svettinferno väntas fortgå länge till, jag vågar inte kolla väderappen men sist jag gjorde det syntes ingen svalka i sikte. Puh.

Men ändå: AWESOME med sommar! 

fredag 3 juni 2016

Turistar som en galning pga Sthlm-besök!



Linda är här! Hon kom igår vid lunch och vi har redan hängt på Ribban, varit vid Vombsjön, kört till Smygehuk (södraste södra ni vet) och kollat in bron. Puh!

Tobbe är i Tyskland på mc-träff hela helgen så det passade ju helt perfekt att det var just de här dagarna som passade in i Lindas schema. Skulle ljuga om jag inte sa att det är extremt gött få in en extraförälder i det här barn- och hundkaoset, speciellt nu när det är en ziljon grader varmt och hemmahäng är uteslutet pga icke genomgående lägenhet i gassande sol. 

Hon tar massa fina bilder och har lärt Juno high five och har oändligt med tålamod och energi - precis vad jag behövde istället för att svettstressas ihjäl som ensamförälder i fyra dagar, YEY UNIVERSUM! YEY LINDA!

torsdag 2 juni 2016

Bråkade med en kvinna på HM idag

Stod i kön till kassan på HM eftersom jag var tvungen att köpa supershortsen i fler färger (mörkblå och svart) och kvinnan före mig beklagar sig för kassapersonalen över hur otroligt långsamma dom är. "Vi gör så gott vi kan" säger en av tjejerna men hon fräser argt att det gör dom jävligt dåligt, osv. Hon fortsätter kasta skit på dom ("jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag får väl skratta åt det här elendet säger hon bland annat) medan hon blir expiderad. 

Och efter att hon betalat och fått sin påse står hon fortfarande kvar och klagar på vilket dåligt jobb dom gör, så då kliver jag - som är nästa kund i kön - fram och lägger mina shorts på disken och säger att nu tar ju du faktiskt upp av min tid bara för stå stå här och gnälla.

Då händer detta: 

Hon tittar förvånat på mig och säger beskt "och vem är du?"

"Vem jag är? 

*synar mig uppifrån och ner*

"Ja. När är DU född?"

Och så gick hon. 

"NITTONHUNDRASJUTTIONIO!" ropade jag efter henne men fick ingen respons. 

Har skrattat åt detta hela dagen! "När är DU född?" ska bli standard för mig om jag tappar argument när jag bråkar med folk. Världens bästa comeback!

tisdag 31 maj 2016

Det handlar inte om att jag inte orkar, det handlar om att jag inte vill. Och det är en jävla skillnad.

 

Den enda tiden jag har för mig själv är när ungarna har somnat. Så har väl de flesta småbarnsföräldrar det i och för sig, men just nu håller Tobbe på och försöker bygga klart en motorcykel inför ett jätteevent nere i Tyskland i helgen så kvällarna de senaste veckorna har jag tagit själv medan han har varit i garaget.

Så: när barnen har somnat, vad gör man i regel då? Jo, hos oss börjar det stora plockrejset. In och ut i diksmaskinen, grejer till ungarnas rum, tvätt till tvättkorgen osv. Plockiplockiplockiplock. Sen däckar jag i soffan i fem minuter innan jag inser att det är lika bra att tvätta bort sminket och gå och lägga sig och glo på telefonen i sängen eftersom det ändå inte händer så mycket mer den dagen.

Ibland orkar jag int plocka. Då känner jag mig dålig eftersom jag hatar stök och jag tycker synd om mina barn som ska behöva växa upp i stök och så får jag lightångest över att vakna till ett stökigt hem. Och lightångest över att jag inte orkar.

I dag kom jag på att jag visst orkar, men jag vill inte. För så fysiskt ansträngande är det inte att gå runt och lyfta upp saker från golvet och lägga dem på andra ställen i lägenheten, men det är ju så jävulskt tråkigt!? Det är så tråkigt att det inte ens väger upp att vakna till ett undanplockat kök på morgonen (jo, kanske lite om jag tänker efter, så det väljer jag att inte göra just nu).

Så: nu ska jag dricka te, måla naglarna och läsa bloggar. Inte för att jag inte orkar städa, utan för att jag inte vill. En väldigt trevlig känsla som ger en känsla av övertag istället för tvärtom – jag är inget offer för trötthet minsann, utan jag väljer själv. Boo-ya!

lördag 28 maj 2016

Hur klarar ert samvete av att handla på HM?

På grund av föräldraledigheter, plugg och start av eget företag har budgeten för att handla kläder varit i stort sett obefintlig de senaste åren. Jag har köpt 99 procent av allt jag och barnen har på oss på loppis, bloppis, Tradera och av kompisar (vilket jag verkligen gillar - kul att fynda, bra för miljön osv) men nu när det plötsligt blev stekhet sommar mitt i maj så Måste. Jag. Ha. Shorts.

Det tar tid att gå på loppis. Att leta efter något specifikt tar ännu längre tid och är det något jag inte har förutom pengar så är det tid. Så jag gick in på HM igår när jag fick lite tid över efter ett möte och hittade ett par perfekta shorts. 

Ljusa mjuka jeansshorts med stretch så att jag slapp välja mellan snygghet och komfort, till det fantastiska priset 149 kronor. Fantastiskt för mig alltså, gissningsvis inte lika fantastiskt för den som tillverkat dom. 149 spänn för en t-shirt går ändå att rättfärdiga på något vis, det är bara två tygstycken som sys ihop mot varandra typ, men shorts? Med fickor och dragkedja och knapp och alltihop? DET ÄR ORIMLIGT! som Kishti Tomita hade sagt. 

Jag svettas faktiskt! resonerade jag med mig själv i provrummet. Ja det gör säkert kvinnorna som får sju kronor i timmen för att sy dom också, svarade min hjärna. Jag har faktiskt sjukt lite pengar nu! fortsatte jag, men hjärnan kontrade med att det kanske inte rättfärdigade att utnyttja fattiga kvinnor genom att handla av ett företag som om och om igen hamnar i blåsväder för sina anställdas arbetsförhållanden medan deras ägare hamnar i topplistan på Rikast i världen-listor år efter år. 



Jag köpte dom jävla shortsen i alla fall. Tänkte att jag drar mitt lilla etikstrå till samvetsstacken genom så mycket annat, och det är faktiskt bara ett par shorts osv mm etc. Har ändå dåligt samvete nu och fattar inte att jag handlade så mycket på HM för några år sedan att jag kunde få tusenlappar i bonus på medlemskortet vid årets slut?!?

Till saken hör att jag skrev en grej om FairTrade för ett tag sedan och det är en så sjuk bra grej? Alla i produktionskedjan får skäligt betalt och dessutom får de lokala samhällena en ekonomisk bonus som de kan använda för att utveckla sjukvården, skolan osv på orten. En win-win för alla utom möjligtvis en låginkomsttagares plånbok, men när jag kan börja ta ut en ordentlig lön så ska jag fasen endast köpa FairTrade om jag köper nytt. 

Hur tänker ni om det här? Handlar ni på HM och andra billiga kedjor? Vad säger samvetet? Jag menar absolut inte att skamma någon, men har så svårt att rättfärdiga så mycket av det jag gör i vardagen. Jag vet bättre än att äta kött, och jag vet bättre än att köpa massproducerade billiga kläder tillverkade av människor (mestadels kvinnor) under högst tvivelaktiga arbetsförhållande. Ändå gör jag det. Blir inte klok på mig själv. 

fredag 27 maj 2016

Midnattsloppet – here I come!


Woopidoo, står det svart på vitt så är det svårt att backa – jag tänker satsa på att springa Midnattsloppet på under timmen! Har prick tre månader på mig att träna och planerar att följa det här schemat från deras egen hemsida (finns fler här). Om jag räknat rätt så hoppar jag in på vecka 7 nästa vecka sen är det bara att följa order! Bonus: älskar att få skriva ut saker och hänga på kylen och bocka av, CHECK CHECK CHECK!

Orimligt pepp över detta nu, Tänker kolla ett halvmaraschema också för att se hur jag ska kombinera träningen inför en mil- och en halvmarasatsning samtidigt, men tänker att jag kanske bara lägger in några extra långpass mellan varven eftersom målsättningen med maran mest att komma runt utan att dö?

SÅ PEPP NU!

torsdag 26 maj 2016

Lär ju bli påkörd av en bil på vägen hem bara för att jag skriver detta

Såg precis hur en bekant lade upp en bild på Facebook med sin man liggandes på soffan med benet i gips och alltså – exakt HUR trött är man om man blir avundsjuk på någon som brutit benet?

Men det var så fint. Städat och fixat. Inga majskrokssmulor i soffan, en skön kudde bakom ryggen, benen (obviosuly) i högläge och kanske skulle han snart bli serverad lite fika? Fan vad mysigt det såg ut.

tisdag 24 maj 2016

Lägger ner att vara pessimistisk... NU!

Morgonrunda på hundfältet med Carin, Otis och Stefan!
Men väääädret?!? Alltså det är högsommar! Har fått smått panik när jag gluttat i väderappen och tänkt att det här är för bra, det kommer bli skitkallt sen om det är så här varmt nu, jag orkar inte med att sommaren snart är slut fast det är bara maj etc.

I dag bestämde jag mig för att släppa det. Come what may, det är skitfint väder nu (i skrivande stund, klockan 20:48 hela 23.2 grader!) och enligt appen ska det regna lite i två dagar om en vecka. Sen kanske det kommer mer sol. Eller regn. Eller drivis, blixtar och dunder och hagelstormar. Då får det väl göra det då, men nu ska jag njuta av denna ultralyxiga försommar till ettusen miljarders procent!

söndag 22 maj 2016

Trötthet väck & energi in – om vår 30-timmars minisemester till Göteborg, Strömma och Kollijox!

I går morse packade vi in oss i bilen, körde till hundfältet och rastade Stefan, körde och lämnade honom hos hundvakt  – och drog till Göteborg!


Det nalkades 2-årskalas och vi körde på motsatsen till "fint folk kommer sent" och kom en timme för tidigt, så vi hängde lite i lekparken utanför med födelsedagsbarnet och hans mormor innan partajet drog igång. 


Ni som följer mig på insta har redan sett följande konversation:

"Heeeej honden!"
"Det är ingen hund Sigge, det är en katt"
"Heeeej tatten! Den är dolli mamma, jag vill tlappa".

Alltså hans språkkurva nu? Den ba: piiiiooo *rätt uppåt* Så himla roligt, och extra kul för att det är så vansinnigt gulligt att han inte säger G och K.


När vi hade kalasat i sådär en fyra timmar så körde vi hemåt. Men inte hela vägen, utan vi stannade i Tvååker utanför Varberg och checkade in på Strömma Farmlodge eftersom Kollojox och Krickelin bloggat så otroligt mycket om detta fantastiska ställe!



Och det VAR fantastiskt! Så himla härligt inrett och mysigt! "Kolla Tobbe, där är Bubba!" sa jag och pekade på en ram innehållandes Ben Bubba Hellbjörn goes Lilla huset på prärien. "Vem?" sa Tobbe och jag kom på att han inte känner alla mina vänner, speciellt inte dom som jag inte ens känner själv egentligen utan bara har träffat på internet. Hehe. Men alltså, ni som läser Dobre Futro – HUR LIKT?



Efter en förvånansvärt bra natt var det dags för frukost. Och denna bilden då, drömmig till hundra procent va? Sen drog det riktiga frukostrejset igång och det gick väl åt en tretusen servetter för att hålla ordning på allt kladd, men här låg stressnivån fortfarande på en rimlig nivå.

Bra saker med Strömmas frukost:

1. Ett jäkla gott kaffe. Det är sällan/aldrig det när man sover på hotell/hostel/B&B osv tycker jag? Men här – mmmmm. Nästan som hemma!
2. Så jäkla goda nybakade bullar. MED APRIKOSER I. Team frukt i mat 4-ever.
3. Riktigt jäkla god nutella. Hemlagad. Dog lite. På ett bra sätt. 

 

Så här ser det ut uppe mellan de fyra rummen. Extremt knarrande trägolv är det enda lilla minuset eftersom det inte var helt lätt att natta varsitt barn och sedan försöka smita ut till vårt lilla öl- och chipshäng som vi hade utanför rummet. Men till slut kom vi ut och satt och spelade fem i rad och snackade om ålder och känslan inför att vara en 37-årig tvåbarnsförälder när man alldeles nyss var 30 år och singel.

Efter att ha fått handla lite i butiken trots att den egentligen inte öppnat än (säger ju det, fantastiskt ställe!) så körde vi hem till Kollijox för att dricka mer kaffe, men mer om det senare eftersom jag känner att både Jennie och fenomenet lära känna varandra på nätet kräver extra mycket tid och kärlek i ett eget inlägg.

Nu är vi sedan länge hemma i Malmö igen och – som folk säger men som jag sällan kan relatera till – jag känner att jag har tankat massor av energi under våra 30 timmar hemifrån. Ofta är jag tröttare när jag kommer hem än när vi åker pga allt härj det innebär att resa med två så små barn men det har liksom gått så himla bra och lätt i helgen. Tack universum!

Är nästan orimligt pepp inför den kommande arbetsveckan nu, dessutom är sommaren här för att stanna igen tydligen, woopidooo! Gött liv.