onsdag 28 januari 2015

Fanimig värre än nätcasinomänniskorna!

Hej dejtingsajt X.

Så trevligt att ni uppmärksammat min blogg och "gillar det ni ser". Som svar på era frågor om jag vill skriva om er så är svaret nej. Dels för att jag tror att mina läsare skulle ha väldigt svårt att relatera till att jag plötsligt började tipsa om nätdejting, och dels för att betalningen skulle vara i form av gratis medlemsskap på er sajt. 

Konstigt att ni kunde gilla det ni såg i bloggen men missa att jag var 

1) sambo 
2) gravid med vårt andra barn. 

Har förvisso varit lite gnällig på sista tiden, men tror inte att nätdejting skulle få mig på bättre humör. Tack och hej. 

Älskar älskar ÄLSKAR Gunilla Pontén!

tisdag 27 januari 2015

Hur äter ni era semlor?

Koffein, socker och tulpaner = vårplacebo. 
Den här bilden slängde jag upp på Instagram förut och fick två kommentarer om semlan. Den ena var från en kompis som hade ätit en semla som inte var så god som hon hoppats på eftersom den bara växte i munnen på henne, den andra kommentarer hävdade att det berodde på att semlan var köpt eftersom köpesemlor har "för lite mandelmassa, för mycket grädde och för luftiga bullar". 

FEL FEL FEL!

Enligt mig ska det vara mycket luft i bullen och massor av grädde. Själva mittendelen äter jag knappt eftersom jag altid tycker att det är för mycket mandelmassa, jag vet inte hur många mandlar som fått sätta livet till genom åren för att sluta sina dagar i en kletig hög på min fikatallrik. Men svaret på alla mina semmelfrågor stavas hetvägg. I med semlan i en tallrik varm mjölk, fram med besticklådans största sked och hugg in! Omnomnom. 

Den godaste semla jag någonsin ätit behövde iof ingen mjölk, det var min gamla mammagruppskompis kille som svängde ihop det fikat, bildbevis finns här. Surdegssemla minsann, jag hoppas på att bli ditbjuden snart igen! HÖR DU MIG PAULINE?

Nåväl, hur ser det ut på era fikabord? Med eller utan mjölk? Hembakat eller köpe?

Paket! Till mig! Med kläder! Som passar en växande barbamammakropp!

Prickigt, djurmönster och randigt!
Och precis när jag började känna att allt jag äger i gravidklädväg är inne på sista rycket så landar det ett paket i lådan med arvgods från Katta Kvack! Två kjolar, två klänningar och ett gäng over size-tröjor och linnen. HUR SNÄLLT? Och dessutom en försenad födelsedagspresent bestående av kanske cirka världens snyggaste halsband som hon gjort själv (< --- psst shop).

Paket i brevlådan alltså, jag utser härmed det till vardagslyx deluxe! Och det kompenserade dessutom väldigt bra för dagens ångestutbrott över att jag limmade ihop fingrarna jättehårt med superlim och att Stefan bitit sönder Sigges fina kaninlampa. 

Tisdag. En dålig sådan. Eller är det tisdag? Jo, det är nog tisdag.

I dag: känner mig som Stefan ser ut. Skev.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det här med att vara gravid är enligt mig så sjukt överskattat. Illamåendet har kommit tillbaks nu (går in i vecka 30 imöra) och i går kunde jag knappt somna för att jag mådde så dåligt. Tobbe fick hämta postafen och vatten och klappa mig på ryggen tills jag somnade. Uuuuh. Och i dag efter förskolelämningen var jag så trött att jag tänkte att jag inte skulle kunna plugga om jag inte sov en liten stund, bara sisådär en 20 minuter för att sedan vakna pigg som en lärka för att kunna carpa dagen. As if. Efter två timmar vinglade jag ner från ovanvåningen med en grav form av postfestivalkänsla i kroppen och den har inte släppt än.

Jag. Är. Så. Sliten.

Ja ja, sassa brassa mandelmassa osv, bara lite drygt två månader kvar nu och sedan har min kropp varit värddjur för sista gången. Längtar ihjäl mig. I går kväll försökte jag tänka lite på Beatatjata och hennes Hyperemesis gravidarum (förlåt Beata, men jag använder ganska ofta din graviditet som en TÄNK PÅ BEATA, HON LIDER MINSANN PÅ RIKTIGT!), även om min hjärna knappt kan ta in hur det skulle vara att må dåligt och kräkas 40 veckor i sträck.

Längtar efter vår och sol och frisk klar luft, det har regnat konstant i flera månader nu, halva majsfältet har varit en sjö sedan i oktober (!) och det har till och med börjat växa någon form av vass (!!) ute i blötan på fältet. Det här är ju inte normalt ens med skånska mått mätt. Väck mig när krokusarna börjar spira, okej?

måndag 26 januari 2015

Måndag och besök i människobyn!

Vissa dagar är jag bara hemma heeela tiden och förutom (korta) hundpromenader och hämtning/lämning på förskolan så går jag mest runt här och skrotar i mjukiskläder och yvigt hår. Herregud. Livet på landet alltså... A blessing and a curse osv.

Men i dag ska jag iväg på aktiviteter i Lund, och dubbelt upp dessutom! Först ska jag ha dejt med Suzan, och sen kommer Tobbe och Sigge och möter upp och så ska vi gå på badhuset! Sigge älskade ju babysimmet och vi har haft lite dåligt samvete över att han inte går på något sånt nu eftersom han tycker att vatten är det bästa som finns. Det kommer han tycka är asroligt! Skönt också för mig att kunna glida runt i en bassäng och känna mig tyngdlös för en stund, går in i vecka 30 i veckan och börjar bli rätt sliten i kroppen nu.

Sååå... nu är frågan om jag ska hedra Suzan med en dusch före vårt häng, eller om jag ska strunta i det på grund av att jag ändå ska bada sedan och redan är gravidtorr över hela kroppen? Åh, alla dessa komplicerade val man tvingas göra som frilans/distansstudent alltså. Hårt liv.

lördag 24 januari 2015

Hur mäter man jämställdhet?

Hej Blekk skriver otroligt bra på Aftonbladet Debatt i dag, om att jämställdhet inte kan mätas i minuter. Och jag känner så himla väl igen det där med att ha tusen saker i skallen och alltid vara ett steg före. Vi är väldigt duktiga på att dela lika och har alltid varit det, men efter att jag varit mammaledig är det en konstant pågående hålla koll på familjeschemat-ruljans i min hjärna och det är så sjukt svårt att stänga av!

Gravidtrött och hormonell tog jag upp det här med Tobbe i november och ba: OM JAG HADE DÖTT, HADE DET ENS FUNNITS NÅGRA ADVENSTSJUSSTAKAR HÄR DÅ? och lite den känslan har jag för typ det mesta här hemma.

Det finns två störiga saker med detta:

1) Det gör mig sjukt stressad. Ibland stressar jag upp mig till den milda grad att jag tror att världen kommer gå under om jag inte styr upp allting och förutom att stress i sig är jobbig så är det störigt eftersom...
2) ... känslan är helt ogrundad. Vi delar så lika vi kan här hemma och om jag skulle dö så hade Tobbe helt säkert sett till att det fanns både adventsljusstakar i fönstren, mat på bordet och regnkläder i Sigges hylla på förskolan.

Har därför beställt Familjens projektledare säger upp sig och hoppas att det är 48 välinvesterade kronor för min psykiska hälsa, speciellt nu när jag ska gå på mammaledighet IGEN. Vill inte riskera att bli dubbelt som jobbigt som jag är nu. Hehe.

Bo i stan eller på landet med barn?

Råa djur. 
Kick ass soluppgång.
Svanar (?)
Så här ser det ut när jag kliver utanför dörren hemma hos oss. Tre olika vädersträck, tre olika väder, tre olika tider på dygnet. Det är så fint så det gör lite ont i hjärtat ibland. Tobbe säger att han aldrig mer vill bo i stan, själv gillar jag Malmö helt vansinnigt mycket och skulle absolut kunna tänka mig att bo där igen. Fast som bekväm småbarnsamma då, i något annat kvarter ganska långt bort från där vi bodde sist, lite närmare havet.

Saknar havet enormt mycket, har inte bott så här långt in i landet på hur många år som helst och efter massor av år vid kusten (Åhus, Malmö, Öland, Göteborg, Oslo osv) så känns det märkligt att inte ha nära till stora vatten. Tur att det bara tar en halvtimme att köra till Lottas sommarhus.

Skrev lite med @skrotskatan på instagram, de har också gjort svängen Malmö ---> landet men när deras ungar blev lite större så flyttade dom in till Lund för att det kändes lite isolerat när det skulle härjas med barnrelaterade aktiviteter och grejer, så vi får väl se hur det känns om några år. Det kommer bli många långa mil i bil när Sigge och Kejsarinnan får andra intressen än att typ bygga med klossar och leta kastanjer på gården.

Det vore ju onekligen trevligt att bo i ett bostadsområde när ungarna kan härja fritt och cykla hem till sina kompisar och gympaträningen eller vad dom nu vill syssla med, men det här med att ha grannar alltså. Jag vet inte... Det är ju gött när det är tyst. Hehe.

Hur bor ni som har barn och hur tänker ni kring det här? Jag är sjukt nyfiken på hur mycket familjelivet får styra folks boende (i den mån man har möjlighet att styra själv så klart, jag fattar ju att det inte gäller för alla).

fredag 23 januari 2015

Att inte få sova som förälder

Både jag och Tobbe har alltid känt oss lite... taskiga (?) när någon frågat om Sigges sömn. Vi får pliktskydigt mumla fram något om att det funkar bra för att inte bli de där föräldrarna som alla hatar på grund av att Sigge i princip har sovit som en sten på nätterna sedan han föddes. Vi har inte gjort något, det bara blev så. Vi kan inte dela med oss av minsta tips eller råd eftersom han tydligen bara är ett sådant barn.

Vissa barn är tvärtom, och det behöver så klart inte betyda något mer än att de bara är sådana. Men det kan ju också vara något som är fel, som gör ont och som bvc missar när de hålögda föräldrarna kommer in med sina barn för sjuttioelfte gången. Jag tyckte så synd om Maria-familjen när jag läste det här inlägget i går och slängde upp en fråga på Facebook för att se om någon hade bra råd att komma med. Och det kom massor av bra råd – men det kom också mängder av medlidande från andra trötta föräldrar som verkligen innerligt beklagade situationen och det fick mig att bli än mer ödmjuk inför tanken på vilken fysisk och psykisk uppoffring det ibland är att få ett barn. Förhoppningsvis blir Kejsarinnan som sin storebror, men om hon inte blir det så har jag i alla fall fått massa råd på vägen, och det ska ni också få nu!

Här är förslagen som kom, det är väldigt blandat och täcker väl in de flesta problem som barn kan ha känns det som. Det kom också mängder av tips om att be om avlastning, använda öronproppar, ha skilda sovrum, delade nätter osv, men jag tänker att det har nog dom flesta med icke-sovande barn redan provat. Hoppas att ni icke-sovande föräldrar hittar något som är värt att prova/kolla upp, och kom ihåg att ni verkligen inte är ensamma och att ni har rätt att kräva hjälp.
  • En vän körde med god natt vällingen från Nestlé. Funkade för dom.
  • Våran Jack på 1.5 år har heller aldrig sovit en hel natt... ever.. Det visade sig att han har en förstorad polyp (bakom näsan i svalget typ) som gör att han sover oroligt för att han har svårt att andas. Typ snarkar, vänder och vrider sig hela nätterna igenom. Värt att kolla upp. Enkel undersökning hos öron/näsa/hals specialist. Han måste vara över 1.5 år och väga över (15 kg tror jag) för att få göra operationen. Själva op tar 15 min men det var något om narkosen som krävde ålder och vikt. Så vi har fått en tid i början av februari. Läkaren som vi träffade LOVADE att Jack kommer att sova bra efter op. Så vi väntar och längtar efter att få sova en hel natt igen! Jack har haft flera öroninflammationer och vad jag förstår kan polyp historien hänga ihop med det. Spec läkaren som vi hade var rätt irriterad över akutläkare och bvc att Jack inte fått remiss tidigare.. Även om han inte får opereras innan 1.5år. En sak som brukar få Jack att sova lite bättre är om han får nässpray. Det öppnas ju upp lite. Hoppas din vän får hjälp med sin bebbe! En sak till, Jack har INTE andningsuppehåll och HAR en förstorad polyp. Våran läkare sa att det största tecknet på förstorad polyp är att bebis inte sover bra. Kräv att dom kollar, det är ju bara ett lyse ner i halsen...
  • Vi har varit hos barnläkare, barnpsykologer bla bla bla i ca 2 års tid. William opererade mandlar å polyper för 3 veckor sen nu sover han som en stock!!!
  • När mina barn var små gav man dicykloverinklorid i form av droppar. Tror de förbjöds sen. Något annat lugnande medel under begränsad tid kanske. Bara så att familjen kommer in i lite bättre rutiner och vanor. Jag tänker att det måste vara fruktansvärt påfrestande som de har det nu, och att det är lätt att komma in i en ond cirkel.
  • Reflux i magmunnen? Obehagligt att ligga ner? Våran Ida hade lindrig reflux, dvs var inget kräkbarn. Men tillräckligt mkt för att magsaft skulle smyga upp då vi lade henne vågrätt... efter lååång tid (år) och tro om ev astma valde man att behandla med zantac. Bara några veckor senare var det så pass läkt att hon inte längre hade besvär av det...
  • Byt rum! Min brors minsta sov ingenting i det första rummet, o efter bytet hela nätter. Kan vart drag/avsaknad av drag el vem vet men chin kanske inte alls stämmer där sängen ny står!
  • Öronen kollade? Siri har sovit 1 natt sen hon föddes men efter hon fick rör i öronen är hon bara vaken 1-3 gånger/natt istället för 15. Lite detsamma som polyper. Öronspecialist skulle jag rekommendera!
  • Jag har en väninna som har två barn av 3 som aldrig sover, de barnen får lugnande mediciner typ sobril eller liknande innan sängdags, för det är liksom inget "fel" på dem utan de sover helt enkelt inte, det funkar ganska bra. Kan kanske vara värt att ta upp med läkaren om ingen polyp hittas.
  • Har ju ingen erfarenhet av barn som aldrig sover, med det här med att skrapa bort tonsillerna och ta bort polyper har gjort underverk med nattsömnen även här!
  • Om det är familjen jag tänker på så har de tagit upp polyper med läkare men ej fått napp... Jag har även tipsat dem om detta, obstruktivt sömnapnésyndrom hos barn.
  • Vi har inte haft problem av den här kalibern men vi har fått ett tips som jag tycker det kan vara värt att testa, att ha ett extra tungt täcke, kanske att man lägger en trasmatta ovanpå täcket eller något sånt. Det finns också proffsprodukter, "kedjetäcken", men testa med en matta först. Tydligen kan känslan att man blir fasthållen vara lugnande om man drömmer eller tänker mycket i sömnen.
  • Akupunktur kan hjälpa!
  • Om det inte skulle vara (eller inte enbart vara) mandlar/polyper så låter de där nattliga kramperna inte så bra, och nu har jag läst att sömnkramper hon så små barn dels kan bero på oupptäckt järnbrist, men också kanske som något som inte verkar vara helt ovanligt bland spädbarn, s.k. Benign barnepilepsi. Obs! Ska var lättbehandlat.
    http://www.tryggabarn.nu/.../bar.../krampryckningar-i-somnen
    http://www.foraldrakraft.se/.../funktionshinder-försvårar...
    Se sida 5: http://www.fls.fi/.../Files/2-2008/2-08_032_038_Anttonen.pdf "Vanlig EEG räcker inte för att upptäcka ep/epilepsi/benign barnepilepsi - som alltså kan framkallas både av sömnbrist men också bara av själva sömnen: "Vid rutin-EEG diagnostiseras 49% av patienter med epilepsi. Hyperventilation, fotostimulering och sömn kan framkalla ep-aktivitet".
    Och OBS att denna epilepsivariant anses lättbehandlad! All lycka till!!!
  • Jag har förstått (utan att vara expert och utan egna erfarenheter...) att när man hamnat i en sån negativ spiral kan det vara svårt att ta sig ur det utan hjälp. Då kan barn få lugnande/sömnmedel (tex lergigan tror jag) för att få hjälp att sova och liksom vända det rätt med tiden. Man ska inte vara rädd för den sortens behandlingar är min uppfattning, det är nog oerhört mycket mer tärande att aldrig få sova ordentligt.
  • Lider med dem.. Det finns inget värre än att inte få sova. Min son var likadan. Han däremot var multiallergiker visade det sig men efter ett år av sömn i 20 minuters intervaller som gav sisådär 3-6 h per dygn, för oss, mycket tjat och klagande tills jag tillslut bröt ihop på BVC. Då fick vi Theralendroppar. Ett lugnande medel som gjorde att han åtminstone sov 2-3 timmar innan han vaknade första gången vilket kändes som ett mirakel. Det kändes fruktansvärt att 'droga' sitt barn men sömnbristen är nog mer skadlig i längden.. Hoppas innerligt att de får hjälp vare sig det behövs medicinering eller borttagning av polyper. Hoppas oxå de har hjälp med avlastning så de får sova någon gång.

torsdag 22 januari 2015

!!!

På tal om många barn, jag insåg precis att jag varit gravid under 2012, 2013, 2014 och 2015. Det är ju inte jättekonstigt att bli gravid det ena året och föda det nästa men ändå. Lite kul. Eller ja, "kul".

Mvh/ saknar mina muskler och mitt flås

Tolv barn sa du?

Förut i dag så fick jag lite småpanik över att det snart kommer komma ett till barn hit. Ni vet – hur ska vi hinna med Sigge? Varandra? Hundarna? Hur ska vi hinna dammsuga och plocka ur diskmaskinen och buuuäähhh tänk om vårt förhållande inte klarar det här?

Men så hamnade jag i tv-soffan framför Familjen Annorlunda och nu tänker jag att två barn är ju inget annat än en liten stillsam och ljuvlig picknick i parken, speciellt om något år när dom är aningens mer självgående. Puh. Tur att det finns tv-program som kan ge lite perspektiv på tillvaron!

Sol ute, sol inne osv

Examenstulpanerna, still goin' strong efter en vecka!
Det är så typiskt mig, först klagar jag på hur otro-ho-ligt mörkt det är exakt hela tiden, men så fort solen kommer fram så blir jag irriterad över hur otro-ho-ligt dammigt det är överallt, hur mycket hundhår det är på golvet, hur skitiga våra fönster är och hur störigt det är att jag måste flytta datorn och ställa tulpanerna i vägen för solen för att kunna plugga. Hå hå ja ja. Aldrig nöjd, det är tydligen min lott i livet.

Hur gör jag för att bli lite mer zen i min hjärna? Började med att ta ut hundarna i solen för att försöka roa dom på fältet bredvid huset, jag kan ju inte gå på några direkta promenader eftersom jag får så jäkla mycket sammandragningar hela tiden. Jag ska bli lite mer som Stefan tror jag, kolla in bara, inte ett bekymmer i världen för den här jycken:

Jabbadabbadoooooo!

Drömmen om äventyret


Började morgonen med att kolla på första delen av Familjer på äventyr på SVT play. Dålig idé, jag är nu inte ett dugg intresserad av att sitta och plugga webbteknik i dag, jag vill mycket hellre lägga ut allt vi äger på Blocket och flytta till Nya Zeeland. Eller något annat trevligt land där man slipper regnblandat snöblask och dödsmörker sex månader om året.

Älskar att Tobbe är sjuksköterska, det behövs ju alltid sjukvårdspersonal lite överallt i världen! Nu ska jag återgå till skolan, ska bara surfa runt lite till på länkarna från den här sidan och drömma mig bort lite till. Mmmm... äventyr.

onsdag 21 januari 2015

*KBT-tränar den knäppa hunden*

Gillar tycker att det är extremt otrevligt att se andra djur på tv. Hon morrar, gläfser, sitter och stirrar och om djuret är kvar i bild för länge så flyger hon ur soffan och försöker äta det. Hade inte tv:n stått på en sådan hög skänk att hon inte kommit åt den så hade den varit ett minne blott för länge sedan.

Detta är så klart vansinnigt störigt, speciellt eftersom det tydligen är djur med i exakt ALLTING som visas på tv, jag är uppriktigt förvånad över antalet djur som dagligen exponeras på bästa sändningstid!

Och – jag misstänker att hon kanske på allvar TROR att djuren faktiskt är i rummet, ibland springer hon ut i matrummet och kollar på baksidan av väggen som tv:n står mot, lite som att hon vill kolla ifall det står fullt med animaler där på andra sidan. Knäppkorv. Och det mest störiga är att Stefan också har börjat morra nu, han som knappt vet vad som är bak och fram på en ko, gah!

Anyho, jag tänkte att det kanske går över om vi vadderar tv-skänken och slår på något i stil med Animal planet på morgonen och låter det gå hela dagen, vad tror ni om det? Till slut borde hon ju fatta att det faktiskt inte är några djur i huset. Eller har ni något annat bra tips på hur man kan göra för att detta extremstöriga beteende ska gå över? Tacksam för alla tips!

Assmountains flygande loppcirkus



Dom här djuren blir ju bara roligare för varje dag. Speciellt Stefan. 

tisdag 20 januari 2015

I dag kom det NÖÖÖÖÖ!



Visst, det var väl en sväng med snö under några dagar där i julhelgen men det snöade bara kvälls- och nattetid, det var inte som i dag när hela himlen var fylld av vita flingor som hamnade i ansiktet, på marken, på mamma, på bilen OCH VE OCH FASA, PÅ LILLERÄV! Enorm panik under några sekunder utanför förskolan när Lilleräv fick tre flingor mitt på huvudet, men efter mammans rådiga ingripande fattade han snabbt att det nog inte var så himla farligt, det där vita.

Älskar de här delarna med att vara förälder, att se sitt konfunderade barn titta sig omkring och med all sin samlade tankekraft försöka fatta vad som händer. Få se den chockerade blicken när Lilleräv blir blöt på öronen och lättnaden och glädjen när han inser att det bara är vatten.

"Det är snö Sigge. Kan du säga snö?"
"Nöööö?" sa han, rynkade på ögonbrynen och krafsade lite i marken med skon.

Aj mitt hjärta. Tänk att vi ska få känna honom resten av våra liv.

Folk blir nerskjutna på sina jobb för att dom ritar lite bilder och här sitter jag och surbloggar om mitt fula hår

Jag har funderat mycket på det här som Onekligen och Peppe bloggade om efter terrorkaoset i Paris, att det känns futtigt och ibland liksom... ovärdigt (?) att sitta och vardagsblogga när det pågår så himla hemska saker runt om i världen. Och de har dom ju rätt i.

Men samtidigt – det pågår ju vidriga saker överallt hela tiden. Jag vet inte hur många kvinnor som hann bli mördade, hur många barn som våldtogs eller hur många bomber som träffade civila människors hem under tiden jag skrev det där inlägget om mitt hemska postpreggo-hår, men det GÅR ju inte att tänka så hela tiden, då hade man ju inte kunnat blogga om något annat än terror, förtryck och svält någonsin? Själv kommenterade jag det inte alls i bloggen, för jag visste inte ens vad jag skulle skriva. Det är klart att det hade gått att göra någon form av MEN VAD ÄR DET SOM HÄNDER?-inlägg som inte innehöll mycket mer än just de orden men jag kände aldrig något behov av det. Förmodligen för att så många omkring mig gjorde det så mycket bättre.

Jag har gjort 6627 inlägg på den här bloggen genom åren, hade jag struntat i att blogga så fort det hände något hemskt så hade det inte blivit mycket action här. Och om någon ändå undrar vad jag tycker om attentatet mot Charlie Hebdo så skrev jag så här om Vilks och hans rondellhund för fem år sedan. Och jag tycker likadant i dag.

Fredagskrönika! På en tisdag!


Var så goda, klickbart för ickeprenumeranter i 48 timmar från och med NU!

måndag 19 januari 2015

Vaffan, Mat.se?

Alltså reklamen med den sura mannen som frågar mat.se-tjejen om hon är stöddig och vill ha en snyting, när det enda hon gör är glatt bära upp kassarna mot porten? 

SÅ. SJUKT. OBEHAGLIG!

Var alla smarta människor på reklambyrån jullediga när den idén pitchades eller?

Plugga plugga plu-u-gga!



Om ni undrar vad våra hundar tittar på just nu så ser deras vy ut så här – en matte försjunken i skolans underbara värld i full färd med att försöka sig på det här med kodning. Det vore en underdrift att säga att jag inte fattar någonting, men det har jag å andra sidan inte gjort med de andra kurserna jag läst heller men det har ju gått bra ändå tydligen. Lite mer kaffe på det här så!

Eller som det också heter:










Jag säger då det, bara en tidsfråga nu innan jag tar över internet. Beware.

söndag 18 januari 2015

Mitt hååår, jag saknar mitt hååår!

Så här kan ni räkna med att jag kommer se ut tills det oidentifierbara som växer på min skalp har skärpt till sig. Minns inte hur lång tid det tog efter att Sigges hade fötts innan håret kändes hyfsat normalt igen, men jag kommer säkert få starta resten av året med att gömma detta löjliga skämt till hår under en scarf.

Annat var det förr i tiden, när jag var så här grann:

Ser ni vad glad jag ser ut? Pigg? Solbränd? Det sitter säkert ihop på något vis. Ja jävlar, projekt spara-ut-håret startar NU. Om jag börjar hinta om att klippa mig så slå mig i ansiktet och visa mig det här inlägget, okej?

Who run the world? Girls! (Och Timbuktu).


lördag 17 januari 2015

3 x blå toner. Typ.




I dag sken solen! Vi passade på att carpa lite av dagen, hänga på blåsig lekplats och kolla på flygplan på den blå himlen. Sigge var helt chockad så klart, efter den här vintern tror han väl att himlen endast består av mörka moln och regn? Stackars Skånebarn.

fredag 16 januari 2015

En av de största dagarna!

När jag och Tobbe träffades för drygt fem år sedan så hade han inga fullständiga gymnasiebetyg och hade jobbat som lastbilschaufför i 13 år. Han berättade att han var sugen på att skola om sig och börja jobba med människor, och att han länge varit sugen på att bli sjuksköterska. KÖR! sa jag. Såklart. Är man drygt 30 bast har man jättemånga år kvar att jobba, att lägga några av dom på att skola om sig är ju ingen förlust. Tvärtom.

Och han började plugga. Först kompletterade han sina betyg på komvux för att få högskolebehörighet, och efter att ha kombinerat heltidsjobb med en studietakt på 150 procent (!) så kom han i januari 2012 in på högskolan i Kristianstad. Då var vi ganska trötta båda två. Och efter sex terminer av hårt plugg, blod, svett och tårar (inkl tre flyttar, en sjukt jobbig graviditet och 1.5 år som nyblivna föräldrar) så fick han idag stå längst fram i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad och ta emot sin sjuksköterskebrosch.

Jag. Är. Så. Sjukt. Stolt.

Hemma väntade överraskningskalas med tårta och massa vänner och nu är vi så trötta, glada och lättade att vi snart somnar i soffan. Han har 30 år kvar till pensionen, och på måndag börjar han sitt nya fasta jobb. Hurra för att våga följa sitt hjärta!

onsdag 14 januari 2015

Min Banditgirl hittade ju hem!



Minns ni denna fadäs, när jag fick överraskningspaket från Kollijix-Jennie och GLÖMDE RULLEN PÅ BILTAKET och den försvann? Den kom tillbaka faktiskt, i mellandagarna kunde jag hämta ut samma rulle igen, så någon snäll hade väl hittat den och lämnat in den på posten. Så himla glad, både över snällheten och över innehållet, EN BANDITGIRL! MED RÄV!

Och dubbelt glad blev jag sen, för Kollijox litade nog inte riktigt på människors godhet utan hann skicka ett nytt paket innan det första kom fram. Och så ville hon att jag skulle ge dubletten till någon jag tycker riktigt mycket om, och det gjorde jag i dag. Eller, jag skickade den i dag i alla fall, till en liten tjej som jag ännu inte träffat men som jag ändå tycker väldigt mycket om. Född i vecka 35 och nyss hemkommen från en supertuff sjukhusvistelse efter att ha fått RS-virus och blivit jättesjuk, klart hon ska ha en Banditgirl med räv som vakar över henne i fortsättningen då! Hur skulle det annars se ut?

Och på den andra dagen återuppstod hon. Och hon är då alltså jag i det här fallet.

Det tog ändra fram till kvällningen innan jag mådde bra efter sviterna från den där glukosbelastningen i går. Själva drickandet var okej, det var iskallt vatten som smakade så sött att det kändes som att bröstkorgen skulle implodera, men jag som hade föreställt mig att det skulle vara lite trögflytande (vet ej varför) och ljummet blev glatt överraskad. Men den första timmen efteråt var inte så kul, det kändes verkligen att kroppen var i chock.

Ni vet den där känslan när man skippar middagen och äter jättejättemycket lösgodis istället? Så kändes det. Kallsvettig och hjärtklappning och illamående. Men det lugnade sig lite vid 9-tiden och så fick jag lyssna på Kejsarinnans hjärtljud (perfekta), mäta SF-måttet (lite stort men godkänt), kissa på en stick (ingen uvi), ta blodtryck (lite högt men godkänt) och avslutningsvis mäta sockret (lågt och bra, bara 4.3).

I dag går jag in i vecka 28 och det är prick tre månader kvar till beräknat datum, men eftersom jag kommer snittas är det inte ens SÅ länge kvar. Det känns helt galet att veta att jag kommer sitta här hemma med en nyfödd bebis om tre månader. Och det känns extremt skönt att slippa vara gravid lika länge som sist, det blir ju nästan en månad kortare denna gången, woop woop!

tisdag 13 januari 2015

Världens finaste vantar!




Instagram är bra till mycket, till exempel så kan man hitta någon som uppfunnit mönstret till världens i särklass finaste vantar och köpa ett par sådana av henne. Är man (till skillnad från mig) lagd åt det mer hantverksaktiga hållet kan man bara köpa mönstret och sticka själv. Ni hittar henne under namnet @asfaltsflickan om ni vill beställa!

Ps: detta är ett 100% icke-sponsrat inlägg. Tyvärr. Dock extremt välspenderade pengar, iallafall så länge man bortser från det faktum att det är sju plusgrader ute och vantarna är ganska varma.

Mår. Så. Jävla. Dåligt. Nu.

Glukosbelastning - alltså att på fastande mage dricka ett glas socker för att efter två timmar kolla blodsockret - kan vara något av det äckligaste jag gjort! Har suttit här i 20 minuter nu och jag fryser, känner mig jättemätt och jättehungrig och jätteillamående samtidigt. Dessutom har jag halsbränna. Vill bara att klockan ska slå 10 så jag får gå härifrån.

måndag 12 januari 2015

Att vara journalist 2015 är lite som att vara en råtta på ett sjunkande och brinnande skepp. Så sök en annan utbildning om ni vill ha pengar, trygghet och respektfulla chefer.

Jag har haft en väldig tur rent jobbmässigt sedan jag blev klar med min journalistutbildning. Jag har jobbat mer än 100 procent ända sedan dörren till J-salen i Skurup stängdes bakom mig 2007, och jag har haft tur att tajma mina inhopp med vakanta tjänster så att jag sluppit hoppa omkring via KIS som den här killen har gjort.

Två tillsvidareanställningar har jag haft, och båda två har sagts upp på grund av arbetsbrist. När jag jobbade som redigerare på Kvällsposten och Expressen valde att flytta all sidlayout till Stockholm fick jag reda på det genom en artikel i Resumé. Jag minns att jag gick över gården inne i Malmö, jag var på väg till Ica och läste mailen i telefonen och gick långsammare och långsammare ju längre ner i texten jag scrollade. "Vadå 'Expressens lokala sidlayout flyttas till Stockholm', vaffan, är det inte där jag jobbar? Varför vet jag ingenting om det här?".

Och så blev vi uppsagda (om vi inte ville veckopendla till Stockholm, det ville inte jag) och plötsligt satt det en massa stackars vilsna stockholmare och redigerade sydsvenska sidor – i rubrikerna kallades Rosengård och Hyllie för förorter till Malmö och det var tragikomisk skrattfest varje gång man öppnade en Kvällsposten. Inte för att det blev så många gånger efter det. Hehe. Bitter much? Kan tillägga att jag under mina tre heltidsår på Kvällan jobbade ihop med en kille som FORTFARANDE är kvar där utan att ha fått en tillsvidareanställning. Herregud. Det finns många tidningar där ute som inte är i närheten av att förtjäna sina kompetenta medarbetare.

Det jag skulle komma fram till var att jag tycker att Axel Jönsson sätter huvudet på spiken med den här kommentaren om hur redaktionernas bemanningskarusell ser ut nu: Journalistiken blir lidande, den blir lika feg som en själv. Du kan inte vara kritiskt granskande om du ska vara på plats på ett ställe i två dagar. I stället för att göra riktig journalistik släcker du bara eldar.

Och på tal om eld så skrev en före detta kollega och chef så här på Facebook efter att han fått lämna sin tjänst och börjat fundera på att skola om sig: Det här skeppet inte bara sjunker, det brinner också. 

Om drygt två månader går jag på föräldraledighet, sedan har jag till den 1 januari 2016 på mig att bestämma mig för om jag försöka hålla mig kvar på det brinnande sjunkande skeppet eller om jag ska ta min kompetens och göra nytta i en annan bransch istället. Synd bara att jag är så jävla bra på det jag gör, vet inte vad jag skulle intressera mig för istället.

söndag 11 januari 2015

Nej, säger jag!


Duellerar i Vi Föräldrar om huruvida det är okej att ta med sig ungarna på fancy restaurang. Intressanta diskussioner pågår på Insta i detta nu, själv håller jag fast vid att det finns mängder av restauranger i alla möjliga prisklasser som det är gött att ha med ungarna på, men på den riktigt finfina krogen tror jag faktiskt att alla - inklusive barnen - har det göttast om ungarna får vara hemma med en skojig barnvakt, hämtpizza, en påse lösgodis och nyaste Pixar-filmen.

lördag 10 januari 2015

Trotsade Egon och drog till Malmö!

När regnet piskar och vinden skakar i huset så gör man rätt i att åka in till stan och bli bjuden på kaffe och semla. Och få träffa en jättehund. Och få en hel påse med asagölliga kläder till Kejsarinnan som en annan nästan ny unge växt ur.

Och sen åker man hem och strömmen går så man eldar massor ifall den skulle gå igen under natten och så kollar man på Hundraåringen och äter Polly och sen sover man.

Och sen stör man sig på att man skrivit ett helt inlägg om sig själv i tredje person, men eftersom man gjort det från telefonen så orkar man inte ändra.

Okej då vet ni. Godnatt.

Ni = bäst!

Har fått mängder av kejsarsnittskommentarer både här och på Insta (där jag har det oerhört fantasifulla namnet mirijam_geyerhofer) och inte en enda har varit negativ. Jag upprepar: INTE EN ENDA har varit negativ. Inte för att jag inte hade kunnat ta det, men jag är ändå så himla tacksam över att folk jag har omkring mig både i verkliga livet och via nätet är så himla förstående och liksom... vettiga i huvudet. TACK!

Känner mig också cirka en miljon gånger mer pepp på graviditeten nu när jag kan slappna av inför framtiden. Det är fint att känna att hon sparkar utan att direkt börja noja, utan bara kunna lägga handen på magen och försöka ta in att det ligger en liten enkilosbebis där inne, som ska bo här med oss sen. Lilla Kejsarinnan, det kommer bli bra det här!

torsdag 8 januari 2015

Jag fick beviljat kejsarsnitt!

Var på kejsarsnittssamtal på specialistmödravården i Lund i dag och läkaren beviljade oss planerat kejsarsnitt! SÅ. EXTREMT. LÄTTAD. NU.

Jag hade egentligen inte tänkt ha något jättestort försvarstal men med tanke på vilka vidriga påhopp jag har sett folk få i diverse kommentarsfält i bloggvärlden så ska jag ändå skriva om hur jag tänker innan internetmobben tänder sina digitala facklor och kommer springande.

Det handlar om förlossningsskräck och det handlar om att jag föder fort som fan och att jag inte litar på eftervården. Jag är inte rädd för själva smärtan under förlossningen i sig, utan jag är rädd för att skadas och få men för livet av att föda vaginalt. Det är extremt tudelat att skriva/prata om det, inte för att det handlar om mina känslor för jag har inga problem med att stå för vad jag tycker – men jag vill inte skrämma upp någon i onödan. Vill man föda vaginalt så var så god, jag ångrar inte att jag gjorde det sist, men jag är inte beredd att riskera min framtida hälsa för att få göra det igen.

Jag har läst på extremt mycket om det här och hela mitt huvud är fyllt av statistisk och siffror, och efter att ha värderat och vägt för och emot så anser jag att snitt är den bästa utvägen för mig. Tyvärr får man inte bestämma vad som är bäst för en själv när man ska föda sitt barn (källa: internet) utan det ska alltid komma någon som berättar hur otroligt fantastiskt det är att föda vaginalt och hur egoistiskt det är att välja att göra en bukoperation istället.

"DET ÄR BÄTTRE FÖR MAMMAN OCH BARNET!" hojtar folk men det beror ju på hur man ser det. Det kan ju varenda människa räkna ut med röven att två förlossningar inte är likadana, och samma sak gäller ju för kejsarsnitt.

Exempel på kommentar på internet: Efter ett kejsarsnitt får du inte lyfta mer än bebisen i åtta veckor och blir helt handikappad, men efter en vaginal förlossning är du uppe på benen samma dag. 

Gah, jag blir så provocerad, för det är ju verkligen en sanning med modifikation. Efter ett kejsarsnitt KAN det vara så att du blir väldigt orörlig, men det kan också bli så här. Efter en vaginal förlossning KAN det hända att du är uppe på benen samma dag, men det kan också leda till att livet efteråt blir så här. Var så goda att läsa de nästan 600 kommentarerna så ser man att det inte är exceptionellt ovanligt med långvariga problem efter en vaginal förlossning. Jag fick inga bristningar utan bara vad barnmorskan kallade för "skrapsår" men har ändå haft massor av problem efteråt och det tog nog sex veckor innan jag slutade ha ont när jag satt rätt upp och ner.

De siffror jag använt mig av när jag vägt för- och nackdelar inför mitt beslut är hämtade härifrån: Indikation för kejsarsnitt på moderns önskan, vilket är Socialstyrelsens material med de nationella riktlinjer som svenska läkare ska använda som underlag för att bedöma om de ska godkänna ett kejsarsnitt av – som det heter – humana skäl (i motsats till medicinska).

Det intressanta där är att det listas risker för barnet på kort och lång sikt, risker för modern på kort och lång sikt, samt "minskade risker för barnet". Står det ETT ENDA ord om några minskade risker för modern? Njet. Detta trots att det ständigt kommer rapporter som denna: "Varannan vaginal födsel leder till skador", eller denna: "Var tjugonde får allvarliga bristningar"

Att de riskerna hamnar på noll procent står det ingenting om, medan de däremot berättar att det är minskad risk för barnet att drabbas av mekoniumaspiration (alltså att hen sväljer bajsigt fostervatten), minskad risk för allvarlig syrebrist, Plexus-brachialis-skada (nervskada i armen), intrakraniell blödning samt neonatal blodförgiftning och neonatal hjärnhinneinflammation.

Ser jag hellre att min unge har lite fostervatten kvar i lungorna när hon föds än att hon får allvarlig syrebrist och drabbas av en cp-skada? Ja. Ser jag hellre att jag tar en antibiotikakur för en eventuell infektion i snittsåret än att jag åker hem från BB med en sprucken ringmuskel och analinkontinens. Ja som fan.

Kostnaden då? Många hävdar att de inte vill att deras skatt ska betala för lata kvinnors förlossningar (ej mina ord) och jag är medveten om att det är dyrare men så här ser kostnaden ut på ett ungefär:

En vaginal förlossning kostar ca 25 000 kr, ett kejsarsnitt ca 40 000 och en svår förlossning ca 60 000 kr. Ca 15 % av alla förlossningar betraktas som svåra och ca 10 % av alla förlossningar slutar i akuta kejsarsnitt vilket innebär en kostnad för BÅDE vanlig förlossning OCH kejsarsnitt (källa här), så frågan är om det ens går att se kostnaden som ett problem. Räknar man dessutom in eftervården för kvinnor med förlossningsskador (återbesök/operationer osv) så tror jag inte att skillnaden blir så stor. 

Sedan finns det andra siffror som handlar om risker vid framtida graviditeter/förlossningar men de är inte aktuella för oss då det inte kommer bli fler barn. Det här är vår tredje planerade och efterlängtade graviditet och alla tre har kantats av konstanta sjukhusvistelser, sorg, smärta och en extrem oro. Det får vara slut på det nu. Jag tar vilken fysisk komplikation som helst så länge främmande människor slutar rota runt i mitt underliv. Jag är trött på att förknippa min kropp och framförallt mitt underliv med problem (det blir lätt så efter typ 30 vaginala ultraljud) och jag har varit livrädd för att det ska uppstå komplikationer vid den här förlossningen som gör att jag kommer tvingas fortsätta göra det. Nu kan jag sluta oroa mig för det och det känns som att jag vunnit en miljard på lotto. Så underbart! 

Dessutom fick hon en arbetsnamn efter besöket. Kejsarinnan, så klart!

onsdag 7 januari 2015

Apptips - The Wonder Weeks


Kommenterade på Linnéas blogg angående det här med oro över att inte lägga en bra grund för sitt barns självkänsla, men kände att jag kunde copy pastea kommentaren och utöka den till ett eget inlägg här!

Det där med barnuppfostran är ju skitsvårt i början när barnet bara är en liten kålrot som ligger i dreglar i babygymmet, och det tar ju ett bra tag innan man fattar om ungen ens förstår vad man försöker göra/säga. Och det är då man tar tekniken till sin hjälp och köper hem appen The Wonder Weeks. Den är baserad på en bok skriven av en bebis- och barnpsykolog och handlar om de olika utvecklingsstadierna i bebisens hjärna som alltid startar på nästan exakt samma dag efter 40 fullgångna veckor och inte har så mycket med miljö att göra, utan mer om hur hjärnan fungerar.  Man skriver in datumet för dagen då bebisen beräknades födas (för det är först då den är helt klar eller vad man ska säga) och sedan kan man lätt se varför saker och ting är som dom är, och varför. 

Just nu är Sigge inne i tionde och sista fasen (HUR SKA VI KLARA OSS SEN?!?) som heter Systems och handlar om att "He is able to adjust to changing circumstances". I varje fas finns det listat vad som händer i hans lilla hjärna, vad det kommer leda till och så massa råd om hur man enklast kan hjälpa honom igenom detta nya konstiga som han håller på att sätta sig in i. Ibland när vardagens känts helt jävla omöjlig så har man kollat appen och ba AHA! HAN HÅLLER JU FÖR FAN PÅ ATT LÄRA SIG ATT SAKER KAN VARA PÅ, UNDER, BAKOM OCH ÖVER GREJER! Och då äntligen förstår man varför han envisas med att stoppa mat i glaset, vända tallriken upp och ner osv.

Vi har justerat någon dag åt rätt håll – alla barn är ju inte EXAKT likadana – och han följer appen som en klocka. Så att det står "15 day(s) until the end of the leap" när man öppnar den nu är ju inte direkt peppande eftersom han är lite... bångstyrig, för tillfället (se bild ovan för några av periodens signs). 

Förutom att appen är ett bra hjälpmedel för föräldrarna så tror jag också att det är ett bra tips gällande att grunda barnets självkänsla också. Just det där att man får veta varför ett barn gör vissa saker, och får tips på hur man kan underlätta perioden för honom (och resten av familjen) och inte bara klia sig i hövvet och undra vad fan man gjort för fel. Den kostar väl drygt en tjuga eller nåt, men det är kanske mina mest välinvesterade tjugo spänn jag gjort sedan han föddes. 

tisdag 6 januari 2015

Typiskt bra grejer för att överleva vintern!

Här kommer en recension av grejerna som jag fick prova från Medistore.se. Tanken var ju att produkterna skulle göra vintern lättare att uthärda och det får man väl säga att det har gjort hittills!

Innan vi fick Sigge så köpte vi en febertermometer som man skulle blippa mot pannan. Detta för att slippa ändtermometer och för att nyfödingar har för små hörselgånger för att man ska kunna använda örontermometer. Och den där hudblipparen sög kan jag meddela, fast det märkte vi inte förrän vi köpte en ändtermometer och såg att det skiljde sig en hel grad, de gånger han har varit varm har han alltså haft en hel grad högre feber än vad vi trott. Inte så kul när han haft över 40 grader vissa tandsprickningsperioder.

Och – Sigge hatar att ta tempen i rumpan, alltså verkligen HATAR, han blir panikslagen och bara skriker hysteriskt när termometern kommer fram och även om det ju är för en bra sak eller vad man ska kalla det så tycker jag att det känns som ett fruktansvärt övergrepp att stoppa upp något i rumpan på honom (gäller även alvedonsuppar) mot hans vilja. Därför ville vi ha en örontermometer när vinterns alla sjukdomar och jävulskap sätter fart och hans öron är stora nog att tempa i. Sagt och gjort, den här makapären ligger nu i vårt badrumsskåp och jag är jättenöjd. Okej, att stoppa in något i örat på en febersjuk ettåring är väl i sanningens namn inte heller så populärt, men bättre än alternativet i alla fall. Jag har provmätt på mig själv med vanlig muntermometer som jämförelse och på de här två skiljer det sig inte åt.

Jag fick även hem en wake up-lamp, något jag velat ha ungefär hur länge som helst men varit för snål för att skaffa, men den har jag inte hunnit använda "på riktigt" än eftersom det inte blivit särskilt många morgnar där jag vaknat av att klockan ringt den senaste tiden eftersom Sigge fungerar som en egen liten mänsklig wake up-lamp, minus ljuset.

"Ooooaaaao"
Däremot så är den en sjukt bra nattlampa! Om man trycker på den en gång så lyser det bara pyttelite men tillräckligt för att man ska vilken hund det är som står och glor på en så man kan säga åt den att gå och lägga sig igen, eller om man ska leta efter något men inte vill störa sin sovande sambo. Två tryck ger ett mer normalt ljus och tre tryck sätter igång Sigges favorit, när den pulserar långsamt i olika färger så han kan stå och glo och säga ooaaa! (wow!) och hå? (oj!) och fascineras tillräckligt länge för att man själv ska hinna klä på sig och kissa och hitta kläder åt honom innan sovrummet ska lämnas på morgonen. Dessutom är det ju en klocka med radio, så jag är alltså nöjd utan att ens ha provat den för det den ska göra.

Jag skulle få hem stödstrumpor också (hej gravid kvinna!) men de jag ville ha var slut så jag väntar på några andra.

Summa summarum: Jag gillar verkligen våra nya grejer och tycker att idén om att kunna köpa allt från febertermometrar till löpband och medicin via nätet är genial, speciellt om man bor lite ute på vischan och inte har nära till alla olika affärer man behöver. Jag blir i och för sig lite snurrig över att det är så mycket grejer, vem behöver köpa en brits liksom? Eller ett läkemedelkylskåp? Men det är ju för att både företag och privatpersoner kan handla där som det finns ett sådant galet stort utbud. Och så har jag ju inte handlat "som vanligt" så kan ju inte recensera vare sig fraktkostnader eller kundtjänst, men de jag haft kontakt med har varit snabba på mail och trevliga! Två tummar upp!

............

Fotnot: Jag är ju extremt restriktiv till reklam och har inte fått någon ersättning för att skriva detta inlägg – men jag har heller inte betalt något för produkterna som jag fått. Det enda önskemålet från deras sida var att jag skulle skriva en personlig recension oavsett vad jag tyckte, samt berätta varifrån grejerna kommer. Så nu vet ni det!