ÄNTLIGEN!

I fredags fixade jag packningen i min kökskran. Då hade den läckt sedan i september. Eller, för att vara mer exakt, i 226 dagar.
Nu lät jag inte kranen stå och rinna såklart, utan jag stängde av vattnet efter varje gång. I 226 dagar har jag alltså knäböjt framför diskbänken och vridit lilla spaken uppåt – tagit vatten – och sedan knäböjt IGEN för att stänga av. I TVÅHUNDRATJUGOSEX DAGAR.

Det här är ett ganska bra exempel på hur jag kan förtränga saker.
Jag har ju inte märkt av det förutom när jag ska TA vatten, alla andra 23 timmar och 45 minuter per dygn är det som bortblåst. Hur efterblivet är inte det?

Andra saker som vore bra att kunna förtränga: Alfie-saknad och att jag borde schemalägga varje minut av mitt liv för att hinna med allt roligt jag vill göra.