Har en kass dag i dag. För mycket dåtid i hjärnan. Nåväl, livet blir bättre hela tiden, det får man inte glömma.

I rondellen på Kristianstadsgatan är planket numera laglig grafittivägg och någon har skrivit "RIP DANNE" där. Såg på facebook att det är en kille född -79 (precis som jag) som dött i cancer efter sju månaders kamp mot sjukdomen, och att "vännernas tankar går till hans fru och lilla son".

Det är ju så hemskt så man vet inte var man ska ta vägen.
Döden alltså, FY FAN!
Nu är det april. I november kan jag vara död i cancer. Du med. Eller någon du känner och älskar. Det är ju helt ofattbart! Sitta här och fundera på om man ska ta ledigt i jul för att åka hem till Norrland, jag kanske inte ens lever tills midsommar. Eller "om tre år blir nog lagom att skaffa barn". Vem vet hur livet ser ut om tre år?
Någon kan hoppa ihjäl sig på fallskärmsklubben i dag, någon annan kan krocka med en långtradare på väg till jobbet på måndag. Folk gör ju det varje dag, det händer hela tiden.

Varför tänker man inte på det oftare? Varför klagar man på småsaker och tillåter sig själv att gräva ner sig i skitgrejer?
Jämfört med döden blir ju alla andra problem ingenting.