Så här var det:
Jag tog tunnelbanan ut till Farsta för att träna med Stockholm Roller Derby, men när jag kommer fram så svarar inte Kix på mobilen när jag ska ta reda på var Farstahallen ligger.
Jag visste att dom hade möte innan träningen och tänkte att det kanske drog ut på tiden, så jag stoppade en man och bad om vägbeskrivning.
Han var kanske 50 år, hade snickarbrallor och t-shirt, såg ut som vilken trevlig pappa som helst.
Snackade värsta stockholmskan och bara "jo visst serru, bara gå rakt åt det hållet och sen..." så stannade han upp, kollade på klockan, tänkte efter en sekund och bara "äh, jag kör dig, jag har bilen här borta" och nickade mot parkeringen.
Jag tänkte först "nehej du, den lätta går jag inte på, du får hitta någon annan att försöka lura ut i skogen och styckmörda" men så visste jag inte hur jag skulle lägga fram det utan att han skulle ta illa upp, så jag tvekade lite och då sa han "det är lugnt, jag ska ändå åt det hållet, det blir bara en minut extra för mig".
Vad hade ni gjort?
Det kändes sjukt otrevligt att bara "nej tack, jag kan gå, säg bara hur jag kommer dit", för då skulle han ju fatta att jag trodde att han skulle köra ut mig på en skogsväg och plocka fram yxan.
SÅ FÖR ATT INTE GÖRA DEN POTENTIELLA STYCKMÖRDAREN LEDSEN följde jag med.
Nu var han som tur var helt trevligt, frågade om sporten (han såg hjälmen) och släppte av mig precis utanför dörren till hallen. Han önskade mig till och med lycka till och sa att jag skulle ta det lugnt så jag inte skadade mig.
"Du skulle bara veta hur skadad jag trodde att jag skulle vara vid det här laget" sa jag inte, utan log glatt och tackade för skjutsen.
Alltså, vad gör man? Tackar man ja till skjuts med främlingar men stålsätter sig och är beredd på att slåss för sitt liv? Eller tror man gott om folk och blir löpsedel på sin egen tidning när man hittas uppdelad i 4-5 svarta sopsäckar i Farstaskogen?
Vad hade ni gjort? (<----obs, en fråga, SVARA gärna på den, bloggen skulle ju inte bara vara en envägskommunikation minns jag bestämt att vi kom fram till)
14 klada hestar:
Jag hade nog gjort det, precis som du. Här krockar ju två inlärda beteenden - det ena är ju att vara artig när någon som verkar vettig erbjuder något, det andra att inte lite på någon. Så länge magkänslan är med i spelet brukar sånt gå bra - hade din magkänsla sagt dig att killen var galen så hade du inte ens klivit i bilen av artighet ju.
Magkänsla är kung!
Därmed inte sagt att det är det vettigaste att följa med okände i bil...
Jag hade nog också litat på min magkänsla och följt med.. De allra flesta bland oss är ju faktiskt helt snälla hjälpsamma människor, det känns tragiskt om man per automatik skulle döma folk som styckmördare.
heeej!!
det hände mig en omvänd historia för inte så längesen. jag körde bil från malmö till landskrona runt tio på kvällen regnet öste ner o ja ser hur en bil e strandsatt på motorvägen... som den goda samarit man e så stannade ja o fråga om de behöver hjälp, just då insåg jag att det var 3 jättestora araber som prata skranglig danska.... HJÄLP tänkte ja!!!!de hade råkat ut för soppatorsk o ja sa att ja kunde hjälpa de till närmsta mack, i mitt huvud såg ja hur jag blir våldtagen knivskuren o lemlästad o dumpad längst med vägen.... tji fick ja... de va jättesnälla o superglada att nån stanna o hjälpte de så de pröjsa min soppa när även jag skulle tanka.... lita på magkänslan o döm inte folk för tidigt... behövs fler snälla människor i detta landet..... :D
jag hade oxå följt med, just för att inte såra stackars yxmördaren. förrförra sommaren körde jag hem från mit jobb mitt ute i ingenstans och blev stoppad av en tandlös man med "tvivelaktigt" utseende som ville jag skulle hjälpa han starta sin bil som lagt av. han hade den en bit från vägen så jag kunde inte se den och han pekade på en grusväg jag kunde köra på för att komma till den. då var jag rädd, just för att jag dömde honom pga hur han såg ut och allt kändes så sjukt. jag trodde jag skulle bli iväglurad och dödad och våldtagen. men han fattde att jag tvekade så han själv gick till sin bil och jag öppnade bara huven och gick aldrig ur min bil. efteråt fick jag 100 kr av honom för att jag stannat eftersom han stått på vägen i 2 timmar utan att nån kört förbi. han fattade varför jag tvekade och då kände jag mig asdum och fördomsfull.
Jag hade nog också gjort som du. Typ hellre bli styckmördad än att nån möjligtvis ska tro att jag misstänker dem för att vara mördare/våldtäktsman/våldtäktmansstyckmördare. Jag är av nån anledning livrädd för att folk ska tycka att jag är otrevlig.
Jag hade nog gjort samma sak. Det sjuka hade ju varit när man skulle förklara för sin mamma varför man följde med yxmördaren i bilen (förutsatt att man överlever attacken) "Nä, men jag kände mig så obekväm med att tacka nej, jag ville inte att han skulle tro att jag vara lite rädd för honom".
Btw så finns nu en bild på kalufsen!
Jag hade skrattat rått åt den stackars karln och han hade inte fattat nåt.
Skrattet hade antingen betytt: "Aldrig i livet, göbbjävel!" (om jag varit pigg i benen), eller om jag nu hade känt att jag var för trött för att gå så hade skrattet betytt: "Jag åker med, men försöker du nåt så är det DU som blir styckmördad!!! Och du kommer inte hamna i nån sopsäck, sopsäcken kommer hamna I DIG!!!!"
Sån är jag helt enkelt, ord och inga visor, och så tror jag illa om allt och alla. Men hittills har jag inte träffat på ett karlakräk jag inte kunnat hantera
*70 kg bara muskler javisst*
*även hybris på hög nivå*
Puss puss!
Jag hade inte följt med. För många år sedan blev jag erbjuden skjuts av en trevlig kille. Visserligen var det på natten och inte i Sverige, men ändå. Det var kallt, jag hade druckit vin och hade att välja på att vara själv utomhus eller med en trevlig kille i en bil. Jag tvekade, men han tyckte det var dumt av mig att gå ensam!!! Efter en stund stötte han lite på mig och undrade om vi kunde ses nån gång. Jag tackade artigt nej och förklarade att jag hade pojkvän. Då körde han till ett skogsparti, stannade bilen och bara: -Vi är framme. Jag fattade direkt, skrek NEJ, NEJ NEJ, slog och sparkade och bet honom i handen innan jag fick upp dörren och sprang ut. Han vrålade "Bitch" efter mig ... Jag vet att i stort sett alla män är helylle, och jag tror folk om gott, men det här är 15 år sedan och jag kan fortfarande inte åka bil med någon jag inte känner... Tråkigt att några få monster ska förstöra tilliten mellan människor.
Skulle aldrig åkt med i det läget.
"Det är lugnt, jag promenerar så gärna, har inte bråttom. Det var rakt fram här och sedan?"
Ja det syns ju tydligt bland kommentarerna att det är lite knepigt, man vill ju liksom tro gott om folk, men det är ju inte alltid så lätt.
jag hade gått på min magkänsla och åkt med absolut, om man tror folk om gott är dom ju oftast goda
Jag tror gott om folk hur skulle värden annars se ut. Men sedan kan det vara bra att ha en tegelsten i bakfickan om man åker tunnelbana sent,nu händer inte det så ofta. Men igår kväll åkte vi från Hökarängen till Rågsved halv 2 på natten. Men som vanligt hände det inget;)och då har man släpat på tegelstenar helt i onödan.
hej
nej jag hade inte åkt med. Född och bott i stkh. Idag hade jag sagt som det var; att jag inte vågade,tackade för erbjudandet och försöker på annat sätt.
När jag var yngre hade jag nog varit tuffare och sturskare i tonen, hade åtminstone inte tackat honom..ler
För han kunde ha varit en mördare eller så var han helt seriös???
Skicka en kommentar