Hemskt intressant på Medierna i P1 tidigare ikväll om Marcus Jannes självmord och huruvida det var okej att blåsa upp det så stort i media. Jag hörde bara lite på vägen hem från affären men ska lyssna i efterhand när jag får mer tid.
Själv har jag ända sedan vi diskuterade detta på journalistutbildningen i Skurup tyckt att det är en helfånig regel att media inte ska skriva om självmord eftersom det tenderar att "smitta". Ungefär som att styckmord, gruppvåldtäkter och andra övergrepp inte skulle kunna inspirera mängder av galningar till både det ena och det andra?
Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år i Sverige. Det betyder att det är större risk att din bror/pojkvän/pappa tar livet av sig än dör i en bilolycka. Svindlande tanke va?
Och ändå läser man A L D R I G om det. Folk skär sig i handlederna, skjuter skallen av sig, hoppar från broar och slänger sig framför tåg. Varje dag. De lämnar sina barn, sina föräldrar och syskon, partners, vänner, mor- och farföräldrar, som kommer att må dåligt RESTEN AV LIVET över detta.
Men det ska inte vi journalister ta upp. Schhh. Locket på.
Visst, det är möjligt att ett omskrivet självmord kanske gör att tre andra tar steget fullt ut. Men det kanske även räddar 30 personer som faktiskt inser vilken förödande konsekvens det skulle få att välja att avsluta sitt liv.
Vad tycker ni?
söndagen den 17:e oktober 2010
Läst om någon som slängt sig framför tåget på sistone?
Här babblades det på hej vilt om
aktuellt i media
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 klada hestar:
Håller med! Tycker att det är väldigt märkligt! Samma sak att lokförarna inte ropar ut att det är nån som har hoppat när det händer där. Jag fattar inte riktigt att man inte diskuterar mer, inte minst för att de som är nära ska lära sig att känna igen varningssingnaler så att man kanske kan rädda ännu fler.
Nice träning idag!!
jag fattar inte varför man ska lägga locket på, men är det inte typiskt svenskt? tysta ner allt. ingen ser, ingen hör för då är ingen skyldig och då behöver man inte hjälpa till. jag tycker det är bar att det skrivs om Marcus självmord, förhoppningsvis kan den tragiska händelsen göra något gott iallafall.
Hela min kandidatuppsats handlar om smittsamma riskbeteenden och efter en gedigen genomgång av det vetenskapliga kunskapsläget i frågan kan jag utan tvekan säga att det är helt rätt att inte skriva om självskade- och självmordsbeteenden. Väldigt många räddas av att det här inte diskuteras i media. Det är fakta, handlar inte om att lägga locket på.
Men Helena, jag fattar ju att "regeln" inte kommit till av en slump, men jag undrar fortfarande:
1) Hur vet man att inte andra våldsbrott sker till följd av att det skrivs om det, och
2) Hur vet man att man inte räddar fler genom att faktiskt belysa ämnet?
Precis, riktlinjerna kom inte till av en slump.
1) Jag har inte undersökt smittsamheten i våldsbrott, endast i destruktiva beteenden som är riktade mot sig själv. Om jag ska komma med en kvalificerad gissning till varför man väljer att skriva om våldsbrott så skulle det väl vara att det överhuvudtaget inte går att jämföra de två kategorierna. Självskadebeteenden utövas till stor del av unga människor och det är även främst dessa som aktivt tar efter andras beteenden. I kombination med att tonåren i sig är en stor riskperiod där många upplever en hel del turbulens, kan sådana influenser leda till förödande konsekvenser.
Våldsutövare är ofta äldre med ett etablerat beteendemönster som inte är lika påverkbart av yttre influenser. Sen är det säkert så att en och annan galning leker copycat efter att media skriver om våldsbrott men jag tror inte att det påverkar om galningen kommer att begå brott eller inte, utan snarare hur brottet går till i så fall.
2) Man vet det eftersom det har forskats väldigt mycket inom ämnet. Som sagt, regeln kom inte till av en slump.
1) Okej, kanske att folk som redan är störda kanske bara blir inspirerade till att utföra sitt mord/whatever på ett annat vis, det kan jag hålla med om.
Men jag vill gärna hålla isär självskador och självmord också, eftersom det inte skulle var aktuellt för en tidning att skriva en artikel så fort en 16-åring rispar sig i armen. Men jag tänker så här: om jag vore tex tonårsmamma, så skulle ju jag bli mer uppmärksam på min unge om jag hela tiden fick veta att någon annan i min son/dotters ålder tagit livet av sig. Skulle det då inte bli lättare att ta upp sånt i skolorna så att lärare/kompisar/skolsköterskan kan se signaler (precis som Sandy skriver här uppe)?
Och det är ju inte heller bara unga som tar livet av sig, 25-30+, då är man vuxen, 40+ är man det definitivt.
2) Men HUR? De som de facto har tagit livet av sig på grund av att de läst om någon annan som gjort det kan ju av förståeliga skäl inte svara på frågor. Och HUR vet man att samma artikel som fick tre att hooppa framför tåget inte fick 30 pers att INTE genomföra det. Det är det jag funderar på.
1) Ja, man ska absolut hålla isär självskador och självmord. Dessutom finns det en rad olika kategorier inom självskadegruppen också. Gemensamt är dock att båda beteendena sprids på liknande sätt.
Bara för att inte media skriver om det betyder det inte att det inte pratas om det här. Skulle ett självmord ske i mitt barns skola skulle det finnas massor med hjälp och stöd för de som finns i den närmaste kretsen, både barn, skolpersonal och föräldrar. Krishanteringen är utformad på ett sånt vis att det ska hjälpa utan att sprida vidare mer än nödvändigt.
Självklart skiljer sig de bakomliggande motiven på ett självmord utfört av en 16-åring och på en vuxen man på 42. Spridningen sker främst bland ungdomar men även bland vuxna.
2) Hur forskningen går till menar du? På lite olika vis. Bland annat epidemiologiska undersökningar där förekomsten av de här beteendena i samhället mäts. Det finns tydliga mönster som visar att ett självmord tenderar leda till fler i närheten. Det har även gjorts undersökningar bland de som försökt, men misslyckats att ta sitt liv och det har visat på liknande resultat.
Jag förstår inte hur du menar att det hade kunnat få någon att låta bli att hoppa framför tåget genom att skriva om att andra gjort det. Skulle de låta bli att hoppa för att skona sina anhöriga? Det funkar inte riktigt så för en människa som är självmordsbenägen, de resonerar inte som en frisk människa. Det ger bara mer ångest. Mer ångest = inte det bästa i det läget.
Har inte journalister tillgång till databaser med vetenskapliga artiklar? Det finns massor forskat och skrivet om det här.
Samtidigt skriver NASP: "Spridning av relevant information och medvetandegörande av självmordsproblematiken är viktiga element för att nå framgång i de självmordsförebyggande programmen."
Jag tror vi ska berätta men tänka på HUR vi berättar för att undvika smittorisk.
Dessutom är det ganska skrämmande att medieråden angående självmord (i de pressetiska reglerna)tillkom på 1930-talet (sa det i radioprogrammet). Känns som vår syn på självmord ändrats något enormt sedan dess!
Jag har skrivit om självmord några gånger och det jag vet är att jag varje, varje gång har fått flera mail från personer som har ett jättebehov av att prata om detta, vill veta hur man söker hjälp för sig själv eller anhöriga, undrar varför det så sällan pratas om detta jätteproblem. Sedan kan jag ju så klart inte veta om artiklarna fått någon att ta sitt liv.
Skicka en kommentar