Day 02 – Your first love

♥ Han hette Thomas Eriksson och jag föll som en femårig fura när han lämnade över en sax till mig under pysselstunden på dagis. Jag fick den liksom åt rätt hål, ni vet, när den som räcker över den håller i den vassa delen. Åh, lelle gobben. Kärleken spirade där bland smällkaramellerna och tomtegirlangerna och höll i sig från och till fram till högstadiet.
Autentisk exempel ur dagboksarkivet på min enorma kärlek:
5 februari 1990
Hos Terese hade vi jättekul. Vi åkte skoter och åt glasstårta. Till middag åt vi spagetti och köttfärs-sås. Tomas var där och han var jättesnäll mot mig.

♥ Min första riktiga RIKTIGA vuxenkärlek träffade jag på krogen i Göteborg 2003. Det fanns bara två ledig platser vid ett bord så jag och Jessica satte oss hos han och hans kompis.
Bor du här, frågade jag.
Ja, men jag ska snart flytta till Norge, svarade han.
Åh, jag har också bott i Norge, sa jag och sen var vi ett par.
Det var första gången i mitt liv som saker och ting var enkla ihop med en kille. Inget "jag ska vänta tre timmar med att svara på sms:et så han inte fattar hur jag känner", utan bara lätt.
Men han mådde dåligt. Drack för mycket och var ganska bränd av sitt ex. Men vi hade ändå något speciellt. En gång när jag somnat före honom viskade han att han älskade mig. Det var alldeles för tidigt, men jag tror att han menade det, på sitt sätt. Jag kände mig rolig och smart ihop med honom, trots att han var typ datageni medan jag hade noll högskolepoäng, var en fattig slacker som säsongade och hade tribaltatueringar. Men han såg MIG. Jag har kvar så många fina brev som han skrev till mig.

"Jag är nog inte din typ Mirijam, om du nu har en sån. Men du är min. Du är inte hyfsat vaken, det är en underdrift. Du har en potential jag tror att du själv är omedveten om. Visst, du tycker själv att du är rätt online och så, men du underskattar dig själv. Man måste inte plugga, det är inte det jag menar, men du har bedrifter i ditt hjärta som bara väntar på att få komma ut i världen. ...//... Du har ett väldigt stort hjärta. Ta hand om det. Lås in det och öppna kassaskåpet lite då och då, men se till så att ingen trampar på det. För så är det tyvärr, att dålig skit händer fina människor. Gardera dig, men inte för mycket. Det är en hårfin balansgång. Satsar man inget vinner man inget, satsar man så riskerar man alltid att förlora. Och det kan svida riktigt rejält."

Lite tragikomiskt då att han någon månad senare ringde från Norge och bara "jag måste ha ett nytt liv, och jag måste ha det ensam". Och jag hade för länge sedan öppnat kassaskåpet och bara "varsågod, här är mitt hjärta, du får det", så det tog väl ett år eller så att repa sig efter den känslostormen.
Men jag förstår honom, det var fel tid. Faktiskt.
Nu är han gift med en fotomodell och har tre sköna ungar, och själv har jag hittat mannen i mitt liv på eget håll, så det blev ju bra till slut ändå.
Inte bara bra, det blev perfekt.