Jag tror inte på någon gud. Inte alls. Det var flera år sedan jag gick ur svenska kyrkan och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte gjorde det tidigare.
För mig är religion mest en källa till ondska. Inte enbart såklart, men herregud, alla dessa krig som bara pågår och pågår och pågår i all oändlighet i religionens namn, jag blir så bestört när jag tänker på det. Och att folk blir utfrysta, mobbade, mördade för att de brutit mot vissa hittepåregler. Gaaah!
Jag förstår att folk som är troende finner en tröst i att känna att de blir omhändertagna och tröstade av något större. Att de känner trygghet i att Jesus älskar dem osv. Jag känner väl samma sak, fast i något helt annat. Det ordnar sig alltid. Så känner jag också. Men inte är det Jesus som löser det.
Och don't get me started on skapelseberättelsen, alltså DET KAN INTE HA GÅTT TILL SÅ. Vetenskap, matematik, logik: ja tack.
En snubbe som "Delar upp vattnet på jorden i två delar, och ett valv som han kallar för "himmel" skiljer dessa åt". Njae. Skulle inte tro det.
Oookej, det här handlade visst mer om mina ickebeliefs än mina beliefs, men jag tycker i alla fall så här: DU kan göra precis vad du vill. Det finns inga gränser. Det är ingen skäggig gubbe eller gumma på ett moln som styr och ställer, ingen profet, ingen. Det är DU. Jag vill mer än gärna tro på ett liv efter detta och den biten, men jag tror ännu mer på DETTA livet. Att det faktiskt är för kort för att ha ett jobb man hatar, en pojkvän som inte är schysst mot en eller vänner som dränerar en på energi.
Man bestämmer själv. Ut med det dåliga bara, och in med sådant som ger styrka, kärlek och energi nog att inte börja leta efter repet och pallen när vintermörkret slår en på käften.
Och var snälla mot varandra. Det är inte svårare än så.
0 klada hestar:
Skicka en kommentar