fredag 12 november 2010

[Svensk Fallskärmssport] Sorgen över ett avslutat kapitel

Ja, det är jag på bilden. Klicka så får du se!

Vem är du om du inte hoppar fallskärm? Jag vet inte vem jag är, men det ska jag ta reda på. Jag har precis lagt ut en annons på Uffes. Igen. Gjorde ett försök för några veckor sedan men fick inget napp. ”Rigg, reserv och skärm säljes, bra pris vid snabb affär”. Kan ingen bara köpa grejerna så jag slipper ha den här ångesten?
För nu har jag bestämt mig, det är sluthoppat.
För att inte få vansinnespanik, klänga mig fast vid riggen och börja hyperventilera så kallar jag det ”ett sabbatsår” men innerst inne vet jag nog att det här är en period av mitt liv som är slut. Och det är så förbannat sorgligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag började hoppa 2004 och har i skrivande stund slängt mig ut ur flygplan, luftballonger och helikoptrar 304 gånger. Skrattretande få gånger efter sju somrar om ni frågar mig.
Men trots att mitt all time low ligger på 13 hopp under en säsong så har jag hållt fast vid den här sporten, år efter år. Jag har varit elevkontakt, jag har gjort klubbtidningen, jag har varit med och arrangerat tre legendariska midsommarboogien.

Och jag vet varför: hoppningen gör mig till någon. Den gör mitt liv till något. De senaste sju åren har sporten gett mig några av mina absolut bästa mina vänner, jag har fått uppleva saker som jag före 2004 inte kunde drömma om att jag skulle göra i mitt liv. Hoppningen har gett mig det här jobbet och det är ju inte fy skam. Och det ideella klubblivet har inte bara gjort mig till en sjuhelvetes kaffekoppsdiskare, det har även förbättrat min förmåga att planera, samarbeta och kompromissa. Och jag har fått så mycket kärlek.

Talldungen i Everöd är mitt andra hem, inte bara på grund av hoppningen. Jag har bott där. Solat, packat, badat, bastat. Jag har druckit sinnessjuka mängder kaffe. Jag har sjungit heliumkaraoke. Jag har varit kär, nydumpad, full och bakfull där. Jag har dansat, skrattat, kramats och hånglat. Jag har gråtit. Jag har hoppat i så hård vind att jag backade i skärmen ända från tusen meter och rätt ner i kohagen bredvid Stallets second hand-butik och trodde att jag skulle slå ihjäl mig.

Jag viker ner skärmen i en påse. Min fina fina skärm som fortfarande är i princip alldeles ny och som aldrig mer ska få rädda mitt liv. Och hur kan riggen lukta så gott år efter år? Usch då, jag fick visst något i ögat, hrrrm.
Jag försöker tänka positivt: till exempel så kommer jag ha finast nagelband av alla mina tjejkompisar, det är ju bra. Jag kommer inte ha blåmärken på överarmarna hela tiden, (vilket nog uppskattas lika mycket av min kille som måste synas bredvid mig) – också bra.
Jag skonar miljön och spar både tid och pengar: bra, bra, bra. Men ändå har jag ont i magen. För vem är jag utan hoppningen?
Det märker vi nästa sommar.


Publicerad i Svensk Fallskärmssport november 2010

7 kommentarer:

  1. Fan, det är lugnt, M. Den här texten var din sorgprocess. Luften finns alltid där om du vill forcera den igen. Det är några andra grejer som pockar på din uppmärksamhet nu, och så ska det vara. Hoppningen gav dig en shitload av grejer, och nu måste du smälta det. Så kanske ni ses igen i framtiden om det faller (!) sig så.

    SvaraRadera
  2. Ähhh. Låna en rigg och gör några hopp då och då. Visst kostar licensen en del, men så himla farligt är det inte.

    Jag började 1992 och 2011 blir alltså min tjugonde säsong. Det är inte lika kul längre, men fortfarande roligare än det mesta här i världen faktiskt.

    SvaraRadera
  3. ja min kära unge,jag har aldrig tyckt att jag ska säga hur du ska leva ditt liv.
    Hoppa du från dina höjder så hoppar jag från mina:)
    Allt är relativt.
    Men jag älskar dig och alla dina tilltag och jag har inget emot om du testar något nytt, paddla kanot i kraftigt uppförsbacke.
    Gör vad du vill jag kommer att sponsra dej!!!

    SvaraRadera
  4. Viveka, så ska det låta. Dina ord är en förebild, och även om *hon* är långt borta så är *du* precis där du ska vara. Bra.

    SvaraRadera
  5. Fy vad fint skrivet, jag fick tårar i ögonen

    SvaraRadera
  6. Mirijam varför ska du sluta hoppa?

    modigt att hoppa så där många ggr. jag är höjdrädd. det kombinerat m dödsångest gör att jag nog inte skulle våga. du är mkt modig som vågar. och modig som vågar att inte hoppa nu kanske?

    jag måste erkänna att det känns tryggare att ha dig på marken!

    SvaraRadera
  7. jooo... det är inte lätt när det är svårt... Snowboard var det svåraste jag har slutat!

    SvaraRadera