Den här besattheten som vissa av mina derbyvänner besitter, jag har så svårt för den. Det är samma sak med fallskärmshoppningen, när folk blir helt "ooohhh" och "aaaahhh" så blir jag obekväm.
På Fejjan är folk helt bananas och bara "jag lever för roller derby", "roller derby är det bästa som har hänt mig", "sedan jag började med derby så vet jag vad äkta kärlek är". Och då känner jag att jag backar lite. Och det är så trist.
Jag var med nästan från starten i våras när Crime City Rollers fortfarande skejtade i parkeringhus, när hälften hade inlines i väntan på sina quads och vi stapplade fram som små Bambis över asfalten. Under hösten har tidsbrist, mitt kvällsjobb och den här jävla fotinflammationen hindrat mig från att träna typ helt och nu känns det liksom... rätt avlägset. Medan de andra har med sig rullorna överallt, skejtar på jobbet och tar dem till affären bara för att träna på att åka. Orka, känner jag.
Jag har inte TID att leva genom roller derbyn och jag har absolut inga planer på att engagera mig i föreningen, alla år med ansvar på fallskärmsklubben har satt sina spår.
Det enda jag ville ha var en rolig träningsform/hobby som inte kändes som träning utan bara var kul, och det fick jag ju. Alla i CCR är helt fukking underbara, men jag känner att jag missat så mycket i höst, halkat efter och liksom är lite utanför eftersom jag uppenbarligen inte känner den här megapassionen.
Roller derby didn't save my soul. Men det kanske funkar ändå? Nu känner jag mig mest som en ledsen liten småhalt ponny.
Edit: Alltså inget som helst ont om de tjejer som de facto HAR blivit helt besatta av världens bästa sport, men det fattade ni ju att det inte var så jag menade.
6 klada hestar:
Arrrf jag vet precis hur det känns. Du behöver inte känna dig skyldig för att du inte känner "den här megapassionen" ! Bli inte ledsen, gör vad du gillar och försök njuta livet så mycket som möjligt (som du verkar göra egentligen !!!) go go go !!!! =)
Men åh, jag vet precis vad du menar för jag reagerar likadant när folk blir helt till sig över något, vad det än är. Jag blir liksom lite anti per automatik.
precis så kände jag med samban. i början var det roligt, vi utvecklades och man fick beröm och allt var så jävla kul. sen blev det konkurrens, det var inte alls säkert man fick vara med på alla shower och snyggast fick stå längst fram, plus att det blev jävligt kroppsfixerat och det kändes skittrist.
Gött att höra att man inte är ensam. Inte för att jag trodde det, men ändå. Det känns ju så ibland, som att man inte fattat det stora.
jag känner så jag med, till en viss del, samtidigt som jag förälskat mig helt i sporten så har jag ett annat liv också, ett liv som går i hundranittio och kräver planering, framförhållning och allt annat tradigt.. istället för att stressas av träningshetsen och att man måste leva roller derby så tar jag det med en klackspark, alla träningar jag pallrar mig till är bra träningar och känner jag den där riktiga peppan så är det skitbra, men jag måste inte äta, andas och leva roller derby, jag kan ha skoj ändå. (sn att jag drömmer om att få bouta och ha en plats i ett lag, det är en annan sak..)
Åh Lotta: "alla träningar jag pallrar mig till är bra träningar och känner jag den där riktiga peppan så är det skitbra, men jag måste inte äta, andas och leva roller derby, jag kan ha skoj ändå".
Gusåbra, ska tänka på det i fortsättningen!
Skicka en kommentar