söndag 31 oktober 2010

Kära tomten, en avlivning vore på sin plats

Någon läkare här som vill ställa en diagnos på min knasiga kropp? Hade skitont i fotleden i går när jag vaknade och det blev bara värre under dagen. På natten på jobbet hade jag så ont att jag knappt kunde gå. Fotleden var jättesvullen och det strålade varmt upp i underbenet. Eftersom jag nyss börjat med p-piller igen blev jag rädd att det var någon slags propp. *PANIK*
Fick sluta en timme tidigare för att åka till akuten, men dom bara "du har stukat den, ta två alvedon och gå och lägg dig".
Alltså, ilskan!
Jag bara "nej det har jag inte, det har bara kommit AV SIG SJÄLV från ingenstans, jag stukar väl inte fötterna när jag sover eller?

Men lugnad med beskedet att jag inte skulle hamna i samma situation som den här tjejen så åkte jag hem och i dag känns det bättre men inte bra. Fortfarande svullet och gör ont men inte lika vansinnigt som i går.
Min arm gör bara ondare också, och jag kan fortfarande inte sträcka ut den – med konsekvensen att jag känner mig lite som dvärgar ser ut när de försöker nå saker som är lite för långt bort.

Resultatet av den här jävla soppan är att jag tvingades messa Alfies husse och meddela att vi fick skjuta upp hundöverlämningen eftersom det är svårt att gå ut med en vovve när man är halt och har dvärgarm.

Fattar ni hur mycket jag saknar min hund och har sett fram emot att få hem honom i dag?
Fattar ni hur ledsen jag är över att ha PISSONT överallt och få höra "ta två alvedon och gå och lägg dig". Fattar ni hur SJUKT SYND DET ÄR OM MIG?

lördag 30 oktober 2010

Hurra! *ironisk*

Det enda som är roligare än att jobba en lördagnatt är att jobba en lördagnatt när det blir vintertid SÅ ATT MAN FÅR JOBBA EN TIMME EXTRA. *dör*

Klädutmaningen dag 13 – inklusive shoppingbikt

Seg dag. Tobbe var på klubben och filmade ett tandem på förmiddagen så han ligger och sover bredvid mig på soffan. Jag sitter i en lila tischa som jag typ aldrig har använt, försöker sträcka ut min onda rygg och läser den mycket roliga "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson. Började i somras men glömde bort den tills ungefär nu.

Och så kan jag erkänna en sak: jag har shoppat. Jag har letat efter ett par sockar som ska hålla vintertassarna varma typ hur länge som helst. Och så råkade dom bara hänga där på Indiska när jag var på väg till jobbet. Och vet ni vad? Jag skäms inte ett dugg. Jag älskar mina strumpor. 
Don't hate on me.

Klädutmaning dag 12 (en dag för sent)


Hoodtröjor alltså, lite svåranvända plagg tycker jag. Den här har dragkedja och det är väl tur det, eftersom den bara funkar att ha öppen. Katta skrev igår om kläder som trollar med ens kropp på fel sätt, och förutom det faktum att det är rätt svårt att vara het i hood så är det här ett sånt knasplagg. 
Är den stängd trycker den till tutorna på ett väldigt fult sätt och den är precis så där jobbigt mittimellankort och sydd som att man är lite på smällen. Men den är prickig och mjuk och helt okej öppen, så den får åka in i garderoben igen.

Den här bilden är tagen i går, på en ledsen, trött och osminkad Majsan med ond arm. Armen är ännu värre nu, men i dag är en glad dag ändå. Jag känner pepp. Så om bara min serotoninnivå slutade åka bergochdalbana så kanske jag överlever den här vintern också.

Åh, vad... söt?

Emster kommenterade, apropå p-stavs-problemet: "Ta ut staven... ligga... bebis... hänga hemma... åka till sthlm hälsa på dejan... ja?"

Svar: Vore en svincool idé faktiskt, men tyvärr kommer vi få skitfula barn så det blir inget med det.

fredag 29 oktober 2010

Majsans never ending p-stav-story

Alltså, jag är så TRÖTT på det här!!!
Jag tog ju ut staven för att jag efter 18 månader av frid och fröjd hade värsta high chaparall-mensen. Och nu har jag fått ont i armen. Och inte ont som i "det svider lite där dom tog ut den"-ont, utan ont som i "HELVETE DET KÄNNS SOM ATT MIN ARM BLIVIT ALLDELES FÖR KORT, DET STRAMAR OCH VÄRKER SOM SATAN HELA TIDEN"-ont.

Det är en knöl under ärret, och från den knölen, ner i armbågen och ner i fingarna så gör det ont. Hela tiden. Och om jag sträcker ut armen (typ hänger upp jackan) så känns det som att något ska gå av inne i leden, typ som att en sena är för kort eller nåt. Jag fattar ju att det inte är så, men det är så det KÄNNS.
Det var drygt tre veckor sedan jag tog ut den och det gör bara ondare. I går ringde jag barnmorskan som fixade en läkartid.

Läkaren sa: "Ja det här var ju konstigt, men det är nog bara en blodutgjutelse på insidan som trycker på en nerv, det kommer gå över av sig själv. Ring om det blir värre. Det blir 300 kronor tack".
Jag försökte förklara att det redan blivit värre, det är värre i dag än i går, i går än i förrgår osv. Men se den gubben gick inte. 300 kronor fattigare sitter jag här med min för korta arm, äter värktabletter och funderar på var jag såg det där repet och den pallen sist.

Ooookej, för att göra en lång historia kort: Ni gillar ju att diskutera hormoner och preventivmedel, har någon hört en liknande historia med lyckligt slut eller ska jag börja leta efter sågen också?

...

God natt! Nu ska jag hem och sova och sedan stiga upp arla morgon för att åka till sjukhuset och få armen undersökt och amputerad.
Okej, det sista var kanske en överdrift.
Men i alla fall, tyck synd om mig tack. Det känns liksom bättre då.

Klädutmaningen dag 11


Kom på att jag hade rabarberpaj i frysen på jobbet, WIN! Dagens plagg är den här leopardmojängen, inte klokt vad mycket djungelkläder jag äger!
Me Jane.
Published with Blogger-droid v1.6.3

torsdag 28 oktober 2010

Boo boo boo

I dag är en dum dag. I går också. För det första så har jag så ont på så många ställen att jag känner mig mycket mycket gammal och liksom trasig på något vis. Och alla nyifyllda tatueringar kliar så jag håller på att bli vansinnig,
Eftersom jag jobbade i natt så sov jag länge i dag. Och nu känner jag mig helt trotsig, jag tänker INTE kliva upp. Så nu ligger jag med värkande underben, värkande arm, värkande handled och värkande huvud i sängen. Datorn på magen och kaffe på en bricka. 
Jag är trött. Det regnar. Och våra 53 kvadrat är för lite, jag vill ha ett hus.

Jag läser och läser men förstår inte


ÄR DET INTE REDAN DET SOM KALLAS VÅLDTÄKT? *dör*

onsdag 27 oktober 2010

Klädutmaning dag 10


Dagens klädutmaning innebar även att bära något lila för att säga en självklarhet, så denna gamla leopardtjosansvejsan kom ju väl till pass. Notera mina matchande örhängen. 
Notera även att jag inte längre ser ut som en tigerkaka i håret och att jag dessutom POSERAR. Det gör jag inte om igen, sträckte mig som fan i högerarmen i ett tappert försök att hålla den ur bild.

Ps: Notera även toalettborsten. Alltså, jag suger ju big tajm på det här.

tisdag 26 oktober 2010

Klädutmaningen dag 9

Om man inte känner för att ha kläder alls så funkar det att ha det där långa linnet som man aldrig använder, som en klänning. Och så svarta ben och svart viskooooos-tischa, så får tatueringar och smycken vara i fokus. Jag fyllde förresten i det rosa på min norrländska familjetatuering idag, såg sen att jag lyckats matcha färgerna med strumporna. Snacka om känsla för fashion!
Published with Blogger-droid v1.6.3

För er som inte känner mig på fejjan:


måndag 25 oktober 2010

Men suck me sideways, vad är det med folk egentligen, kan de inte bara sluta vara så dumma i huvudet?

Alltså, jag är ju naiv på gränsen till efterbliven ibland, för jag frågade Tobbe i går om han trodde att det var någon som på allvar tyckte att det var BRA att den här nya lasermannen sköt folk. Det trodde han nog att det fanns och jag tänkte att det är ju helt sinnessjukt, och att det är ett ganska långt steg att gå från "jag vill inte att invandrarna kommer hit och tar våra jobb" eller vad folk nu tror, till att det är okej att gå ut och skjuta ihjäl folk.

Men så länkade Timbuktu till det här blogginlägget på sin Twitter. Och därifrån hamnade jag i Facebookalbumet "Facebookare för den s.k Lasermannen" som är något av det mest störda och provokativa jag någonsin sett. Vad sägs om statusuppdateringar som "kopiera denna text så kanske det tillslut kommer fram till rätt person. käre herr laserman! tack för din insats för Sverige" Keep up the good work!" eller " lasermannen v2 ;)".

VAD ÄR DET FÖR FEL I HUVUDET PÅ MÄNNISKOR? Sätt mig i en rymdraket och skjut iväg mig så långt bort från Linda Parkstedt och Emil O'reily Folkesson som möjligt tack. Jag vill inte bo på samma klot som dem.

Om man inte får köpa kläder så kan man ju uppdatera smyckesskrinet

Dödskallering och diamantörhängen från Glitter. NÅGONTING måste man ju ha för att fira att man fick lön den här månaden också.

Ni som kan och vet allt!

Hörrni darlings, letar schysst boende för tre nätter i London, har ni något tips ällä?

Men de rosa sätesöverdragen fick han inte köpa, där satte jag ned foten

Vi skulle bara köpa olja och filter för att kunna serva bilen, men Tobbe tjatade och tjatade och tjatade lite till, så han fick en rosa rattmuff också.
Karlar alltså.

Klädutmaningen dag 8




För ett tag sedan hade jag som fejjanstatus "går och bowlar med en kolibri på muttan" och fick ganska snabbt mess om att jag nog hade blivit fejsrejpad. Men icke, det var den här klänningen som var ute på galej. Och i mönstret finns det kolibris, varav en är placerad mitt över paradiset.
Matchar med ett lack jag fick av Moa när hon var här, mycket fint!

Ps: Min första normala outbild, vad tycks? Tobbe tyckte att det var lite pinigt att stå och fota.
Published with Blogger-droid v1.6.3

LONDON BABY!

Lönen kom in på kontot vid midnatt, en timme senare har jag bokat både London- och Österrikeresa. I december. Två helger efter varandra. Åh Majsan, din lille globetrotter.

söndag 24 oktober 2010

Klädutmaningen dag 7

Dagens plagg är den här puderrosa spetskjolen. Mycket gollig faktiskt. Jordan verkar vara på dag en miljard i sin utmaning med tanke på hur hon ser ut.
Published with Blogger-droid v1.6.3

Tack John!

En sak till. När jag skrev inlägget om att jag skulle åka ner så fick jag den här kommentaren:

Först vill jag säga att du är modig, klok och allt det andra. Sedan vill jag säga en massa andra saker men det blir då en hel pocket men jag kan svara på en del av dina frågor. Frågor som: Hur kan man inte bry sig om sina barn? Tro mig när jag säger att det går nog inte en dag utan att din Far tänker på dig. Det går kanske inte en dag utan att skuld och skam finns med där på ett hörn. Jag själv har lyckats med att knarka och kröka bort mina tre fina pojkar. Tre vuxna pojkar som idag är besvikna på mig (med all rätt)Idag är jag nykter och drogfri och har varit det i ettusentvåhundrafemtiofem dagar men det är för min egen skull, inte för att få tillbaka mina tre pojkar. De kommer om de vill. Så ge farsan en chans. Han har inte valt bort dig, han har inte varit kapabel till att göra sina val.
Lycka till/ John

Okej, nu jag började böla igen. För alltså, det är så fint sagt. Du känner inte mig och ändå tog du dig tid att dela med dig av dina känslor, för att lugna mig. Det är fantastiskt. När nervositeten blev för jobbig och jag bara ville avboka resan så tänkte jag på dina ord och de hjälpte jättemycket. Tack!

I dag har du varit nykter och drogfri i ettusentrehundratjugofem dagar. Du är en hjälte. Du vet det själv och jag är övertygad om att dina grabbar också inser det en dag. De gör de. De kommer tillbaks.

Summering av pappamötet

Någon kommenterade för ett tag sedan och undrade om jag inte ville skriva om tankarna efter Österrikeresan. Och det vill jag ju. Fram tills nu har det mest varit en enda soppa bakom pannloben, men nu börjar saker ordna upp sig. (Så här då va: Jag åkte ju till Österrike för att träffa mina kusiner som jag aldrig sett, plus att – om jag vågade – träffa min biologiska pappa som jag inte sett eller hört ett ljud ifrån på 16 år. Mer bakgrund finns här.)

En sak jag ångrar är att jag förberedde mig så himla dåligt. Eller rättare sagt, jag förberedde mig inte alls. Jag bokade biljetten två månader innan jag skulle åka och sedan gjorde jag mitt bästa för att förtränga det. Jag var för nervös, för uppspelt, för rädd.
På flyget ner trodde jag att jag skulle svimma. En liten stund hoppades jag faktiskt att planet skulle störta, för då hade jag sluppit deala med konsekvenserna av att jag tagit steget att åka dit.
Men vi landade självklart utan missöden i München och i ankomsthallen stod två av mina kusiner och väntade på mig. Mitt bland kostymgubbar med vita "Mr Smith"-skyltar stod de med en rosa "Pink Pony"-lapp och flinade. Åh vad glad jag blev!

Resan till deras mammas hus tog två och en halv timme och vi pratade hela vägen. Det regnade oavbrutet ooh när vi sedan satt i mammans kök och drack kaffe och kollade på gamla bilder fick jag en sådan himla konstig känsla. Alltid när man är på ett nytt ställe så har man ju oftast någon med sig. Nu satt jag helt ensam, bland folk jag inte kände, i ett hus jag inte kunna minnas från min barndom, och drack kaffe. Som att en jättearm hade lyft mig i nackskinnet i Malmö och stoppat ner mig på en stol vid ett köksbord i Österrike.

Jag pratar inte tyska så vi får kommunicera på engelska vilket går alldeles utmärkt. Min farmor och några lite äldre fastrar och farbröder fattar ingenting men de andra får översätta. Men det är jobbigt att prata ett språk som inte är varken mitt eller deras. Man måste anstränga sig så mycket eftersom risken för missförstånd är så stor, både när man lyssnar och när man pratar. Och jävlar vad trött jag var. Jag kunde ha sovit middag fem gånger om dagen alla dagar utan problem.

Samma kväll jag kom ner (fredag) frågade mina kusiners mamma mig om vi inte skulle ringa min pappa och se om han ville träffas. Jag tvekade, kände att jag behövde landa lite. Men hon sa att det kunde vara bra att åtminstone kolla om de var hemma och om de hade något bokat innan jag skulle hem igen (tisdag).
Så hon ringde. Och jag hörde hur han svarade och blev helt svettig. Tänk om han inte ville träffa mig?
Här hade jag gått halva sommaren och tänk att "ja vi får väl se om JAG känner att JAG vill träffa honom. JAG märker väl om JAG pallar med det". Tanken hade inte ens slagit mig att han kanske inte ville ses, att han skulle tycka att jag var en förbannad mupp som hade åkt ner utan att berätta i förväg och plötsligt skulle dyka upp som dottern i lådan efter 16 år och bara "JAG anser att det är okej att vi träffas nu".
Fy fan vad rädd jag blev då.

Men så sa han inte. Han sa däremot att vi gärna fick komma på lunch dagen efter. Jag hade sådan hjärtklappning att det bultade i öronen, och när Elisabeth hade lagt på luren så visade jag hur mina händer skakade.
Sen gick jag på toa och bölade lite.
Dagen efter var det dags att åka hem till pappa och hans sambo Silvia. Det här är så pinsamt i efterhand, men jag hade sjukt låga tankar om henne. Hon hade skrivit något taffligt mail på skitdålig engelska och jag såg framför mig hur hon satt vid datorn och kedjerökte, full, med stripigt hår och bara "vi vold lajk to mit jo". Typ.
Åh fy, jag blir helt varm i ansiktet nu när jag tänker på det. För hon var så himla go. Värsta mysiga kvinnan, skittrevlig, kunde typ ingen engelska och ändå hade hon gjort sig besväret att skicka de här mailen till mig. Alltså jag får ont i magen nu av skam.

Vi stannade på lunchen i nio timmar. De första sju var det ingen som bölade men sedan blev det lite känsligt. Jag tänker inte gå in på detaljer men jag kan ju säga att livet inte alltid är vad man tror. Inte alls. Och tiden går. Sår är jävligt svårläkta men det tjänar ingenting till att vara bitter över sådant som varit. Som att pappa och Silvia bara "vi satt här och skålade för dig när du fyllde 30" och jag bara gapade. WTF? HUR svårt är det att skicka ett kort? Skicka ett förtryckt Happy birthday och skriv ditt namn, det behöver inte vara mer komplicerat än så.
Men jag pallar inte sura.

För så här: jag förlåter honom för att han var ett jävla pucko som inte pallade hålla kontakten med oss efter skilsmässan. Jag gör det. Det tjänar ingenting till att gå och vara arg. Det var länge sedan jag var ett oskyldigt barn, jag hade också kunnat höra av mig tidigare. Ibland blir inte livet som man har tänkt sig, det är ingens fel.
Jag tänkte att resan skulle bli antingen en nystart eller ett "okej, han är ett as, då vet jag, ridå". Jag är oändligt glad att det blev det förstnämnda. Och jag är så oerhört stolt över mig själv, att jag vågade ta kontakt och att jag verkligen försökte närma mig min släkt med öppet sinne och utan fördomar. Utan ilska och bitterhet och den där klumpen i magen.

Jag är glad att jag fick de där blöta pappatårarna i håret och att jag fick höra att han alltid har älskat mig och min bror, att han tänkt på oss varje dag. Jag tror honom.
Och jag åker dit igen 17:e december.

Pappa, jag och Silvia.

I ♥ blogs

Good morning sunday lovers! Alltså, NJUTET av en helt ledig helg! Det har ju inte hänt sedan typ slaget vid Poltava. Jag tror att jag behövde sitta hemma och sura i går, den senaste tidens deadlines och måsten har tagit knäcken på mig men nu känner jag att jag är på väg tillbaka! Up up and away little pony!

En sak som jag till exempel har fått gjort är att uppdatera min lista på bloggar jag läser. Lagt till de jag är inne på ofta, plockat bort er som aldrig uppdaterar osv. Och gjort en blogglista, så man ser rubriker och senaste uppdateringen. Kolla in vettja, massa bra söndagsläsning! (Ligger i högerspalten)
Har ni tips på skojiga bloggar som ni tror att jag skulle gilla, så hojta till. Mer ord till folket!

Etta på att aldrig flytta till Trollhättan!

Megaduktiga tecknaren Anna Ileby går lärling som tatuerare och var ute med gänget från studion igår. I Trollhättan är folk tydligen lite efter, för så här skriver hon:

"Det är konstigt att vara ute ihop med folk som är tatuerade från topp till tå, man blir bemött på ett helt annat sätt, folk tittar snett och tycker att vi är världens freaks. Killar vill slåss och visa sig häftiga och folk behandlar en som om man vore kriminell. Igår fick vi inte ens köpa öl av bartendern."

Jag blir helt stum. Jag skrev en muppig kommentar om att "Hihi jag vet hur det känns eftersom det är samma med Tobbe och hans kompisar", men sen kunde jag inte sluta tänka på det och nu är jag så arg att jag inte vet vad jag ska ta vägen.
INTE FÅ KÖPA ÖL, det var fan det mest efterblivna jag hört!

Jag förstår inte hur folk på allvar kan reagera över att människor är tatuerade år 2010. Okej, när det är ansikte/hals/händer, det är ju lite extra, men annars har ju var och varannan människa gaddat sig.
Jag känner fler som har, än som inte har, en tatuering. Och så kommer det ju även vara när man blir äldre, jag kommer ju inte vara den enda 60-plussaren med färgglada My little ponys-tatueringar på armarna.

Och favoritkommentaren: Men tänk sen när du sitter på ålderdomshemmet, hur ska det se ut då? Man bara "Ptja som nu ungefär. Fast rynkigare, blekare och lite längre ner".
ORKA nojja för vad som ska hända om 50 år.

Vad tycker ni? Är ni tatuerade? Har ni mött några fördomar?

lördag 23 oktober 2010

Tur man är inomhus

Ny skottlossning i Malmö. Gärningsmannen var klädd i orange jacka med reflexer.
Men gud, PERFEKT outfit för att inte synas liksom. Fast han kanske också är med i klädutmaningen?

Klädutmaning dag 6

Alltså jag är så jävla sur i dag, min upphittade gråsvarta zebrabolero till trots. Ni vet så där pms-förbannad så man vill be folk dra åt helvete utan anledning. Och det bara hoppade på mig, från ingenstans, mitt på dan. FAIL.
Tobbe är ute och dricker öl med sina grabbkompisar och jag sitter hemma som värsta ensamma bittra flickvännen och leker arga leken med en plyschgris. Kul lördag.

Så skrev jag på fejjan "Är så jävla sur. Av ingen anledning = värsta sortens okreativa surhet" och tre pers bara *like*. Vaffan, VILL folk ha stryk eller?

Samma kök, samma fejs, 25 månader mer hår

 
2008
 
2009
2010

Såg det här inlägget i går och var tvungen att slänga in en bild till.

Oh prince Charming

Jag: När ska jag förresten få min present?
Tobbe: Men FAN vad du tjatar!
Jag: Det var TIO MÅNADER sedan jag fyllde år. Jag skulle ju få middag och vi skulle åka någonstans.
Tobbe: Mäh, vi var ju knappt ihop då. Vad säger man inte för att få ligga?

fredag 22 oktober 2010

Hilfe!

Körde en uppdatering av layouten med en "kanske gillar du"-widget. Fint va? Undrar bara VÅRFER den inte länkar till inlägg som är äldre än typ en vecka, någon som vet?

Edit: Nej det fixade till sig av sig själv. Gött. Självläkande teknik är ju underbart.

Tänk Dallasintrot

Alltså VET NI vad jag gjorde nyss? Jag gled fram till bokhyllan – med min fleecefilt som en slängkappa – och hällde upp ett glas baileys.
Värsta Dallas!
Jag dricker ju typ aldrig alkohol hemma men så köpte jag tre halvlitersflaskor med baileys, rom och vodka på taxfreen hem från Warszawa, och nu bara *Sue Ellen*.

Kom hjärtat ska du få en kram

Jag och Tobbe älskar Lyxfällan och har väntat hela veckan på att få efterhandskolla gårdagens avsnitt, ni vet med hon som bara "Ja, jag lever ju på det här guldiga lilla plastkortet dårå tihi tihi".
Shit vad peppad jag var när det började, fem minuter in i programmet hade jag världens spydigaste blogginlägg med århundradets sågning klart i huvudet.

Men så fick tjejen gå en runda i affärer med en KBT-person och berätta hur hon kände när hon hade på sig designkläder.
KBT-terapeuten: Vad gör en sån här klänning för dig?
Tjejen: Det får mig att känna mig vacker och exklusiv. Det får mig att känna mig lite tuffare än alla andra. Det får mig att känna mig...såhär... värdefull. Typ.

Värdefull.

Alltså jag ville bara börja grina.
Vanita, lilla gomman: du är värdefull. Med eller utan designklänningar, designskor och designväskor. Alla är det.

Klädutmaning dag 5

Den här ballongklänningen har blivit hängande i garderoben av en enda anledning: brist på bra bh. Och när jag rotade runt bland galgarna häromdagen så insåg jag att mycket blir oanvänt för att jag inte har något som håller tutorna på plats utan att synas. Topparna har för smala axelband, inga axelband, bara ett axelband, korslagda axelband osv.
Traskade alltså in på H&M på väg till jobbet och hittade en skitbra tub-bh på rea för 30 spänn. WIN!

Det enda jag inte gjort är att vispa pannkakssmeten

Snart kommer min sambo hem efter fem dagar borta på jobb. Jag har städat, vikt all tvätt, dammsugit, diskat och nu ska jag sminka mig eftersom jag ser ut som ett ras.
Hej Mirijam, 50-talet ringde och ville ha tillbaks sin kvinnosyn.

Någon lider av hybris

Alice hoppar av Idol. De andra deltagarna är i chock. I chock.

"Det här är en katastrof. Om hon lider är det bra för henne att hon slutar men samtidigt är det så att många fans har röstat på henne, vad ska hon säga till dem?", undrar Andreas Weise.

Kära Andreas:
1) Jordbävningen på Haiti, dödsgeggan i Ungern, översvämningarna i pakistan. DET är katastrofer. Det här är det icke.
2) Fans? FANS? Snälla rara, ni har varit med i hur många fredagsfinaler – två? De enda som ringer och röstar är era föräldrar, syskon och vänner samt några som råkade tycka att just i dag var den där tjejen bättre än den där snubben. Ja, herregud, vad SKA Alice säga till dem? Jag kräver att hon genast ställer sig på det största torget i den största staden och ber om ursäkt för sitt fruk-tan-svärda svek. Alternativt myser ner sig i soffan med en kopp varm choklad och någon mysig tv-serie och vilar upp sig efter den här Idol-cirkusen.
3) Katastrof. HAHAHAHAHAHAHAAAAHAAHHAHAAA!

Jag har en fredagsidé!

Hej alla nya läsare!
Vad säger ni om att klicka lite till höger, så att jag får reda på vad ni vill läsa om?
Alternativ som inte finns med där – som mina frukostvanor, favvomusik att fuldansa till eller vilken färg jag föredrar på hundbajspåsar kan ni ju bara fråga om.
Seså, kloppetiklopp, klicketiklick -------->

torsdag 21 oktober 2010

Klädutmaningen dag 4

Fifan, det går ju bra det här. Dagens jag-köpte-men-har-aldrig-använt är ett par blommiga tights. Blommigt är gott.
Nu ska jag ner och slänga mig i tatuerarstolen. Aj.

Goooooood mooooorning Geyerhofer family!

Fick precis två mycket bra mail.
Måste eventuellt fira detta med att äta lösgodis till frukost.

Apan faller inte långt från trädet

Mamma påpekade på fejjan att det är fint att vi båda gullar med djur på våra profilbilder. Jag håller med. Men mitt kick ass-djur hade ju ätit upp hennes till frukost. Tror jag.

Sommaren är kort – inte bara en skitlåt, utan även dagens sanning

Foto: Nils Åkerman

Åååhhhhh! Nisse taggade den här bilden av mig på fejjan häromdagen. Den är tagen på husvagnsaltanen under midsommarboogiet på fallskärmsklubben. Vi hade hoppat klart för dagen och låg i varsin saccosäck och drack öl medan vi kollade när de sista skärmarna svängde ner över talltopparna.

Ljuvliga, underbara, solskensfyllda sommar, varför försvann du så fort?

En sak till:

Har förresten tatueringstid i morgon, ska göra en touch up på ponnyn som blivit lite fläckig. Men det är bara början, jag tänker inte ge mig förrän jag ser ut som den här killen.
Som jag brukar säga: vita ögonvitor är för pussys.

onsdag 20 oktober 2010

Klädutmaning dag 3

Den här gamla trasan... är verkligen en trasa. När jag såg den hängandes på sin galge tänkte jag att jag typ skulle se ut som en modern version av Fame, men den är liksom för kort, för bred och för konstig för det. Men ack så skön. Ahhh viskoooooos.

gif animator
Och jag tror ändå att den funkar ihop med helsvart bas, som i dag då består av trikålinne, trikåkjol och trikåleggings. Speciellt om man dansar en stel liten dans och spänner musklerna så att folk får något annat att fokusera på.

Alla som är förvånade räcker upp en hand

Skulle Kleerup varit hög på tv i morse? NÄHÄ? Mannen som gav kokaintårtan ett ansikte? Ofattbart.
Själv är jag mest överraskad över att han kom upp så tidigt, han brukar ju sova till 12.

HÄR är det i alla fall bara höst.

Zingo i snön. Bild stulen från mammas Facebook.

Det är snö hemmahemma. Helt otroligt.
Min äldsta lillebror fyller år 14 oktober och när vi växte upp kom den första snön alltid veckan han fyllde år, det slog aldrig fel. Ändå är mitt tidsbegrepp helt upp och ner sedan jag flyttade till Skåne, jag bara "Snö? Nu? Det är ju femton grader varmt ute, gröna löv på träden, blommor i rabatten?".

Jag har bott i Malmö i fyra år och fem dagar. Fatta? Sedan jag flyttade hemifrån när jag var 15 har jag aldrig bott längre än max år två år på samma ställe. Skåne alltså, löv it. Jag stannar här. *tar på sneakers, tunn jacka, sjal och går ut utan att frysa*

tisdag 19 oktober 2010

Ehh. tack?

Fotografen kom precis fram till mig och sa: "Vi ska ta nya bylinebilder på torsdag så du kan ju klippa dig och sminka dig och sånt".
Hur ska jag tolka det?

Klädutmaning dag 2


Fortsätter på temat "sommarkläder på hösten" och drar på mig jeansshortsen. Liiite för korta barbent, men finemang med svarta kalasbyxor under.
Och kolla kolla kolla, värsta fräna nagellacket, silver flame från Vero Modas Pieces accessories. Kanske mitt livs mest välspenderade 30 balubas.

Klädutmaning dag 1

Ja, nu blev ju liksom dag ett lite förskjuten eftersom det var stört omöjligt att fota sig själv hemma i mörkret i går. Men om ni undrat vilket kakel vi har på toaletterna på jobbet så har ni fått er nyfikenhet stillad nu. 
Jag har noterat att de andra klädutmanarna skriver typ "linne, topshop 2007" men jag har faktiskt flyttat tre gånger de senaste tre åren och lyckats rensa ur garderoben rätt ordentligt, så jag nöjer mig med att konstatera att gårdagens utmaning låg i att använda sånt som känns lite årstidsfel, alltså lila/turkos/grå-blommig kjol när det är höststorm. 
VÄGRAR svepa in mig i grått garn fram till april bara för att man "ska". Stickade kläder kliar och är äckliga, varför är det ingen som förstår det?

Ps: Jag hatar att ta outfitbilder, det är liksom inte jag. Hur gör man? Kan någon ge lite tips och råd på hur man känner sig bekväm?

Ipsum hipsum utan lök tack

Min yttepyttelilla lillebror som inte längre är två år (vilket han var när jag flyttade hemifrån) utan snart 18, messade att han önskade sig pengar till en tatuering i födelsedagspresent.
Som den beskyddande storasyster jag är ansåg jag genast att det var mitt uppdrag att hålla ordning på den lille parvelns framtida kroppskonst. Och den uppgiften tyckte tydligen mamma också att hon hade.

Jag: Vad ska du tatuera in då?
Oggan: Tuam ipsum vive vitam, quia tuam ipsam oppetes mortem*.
Jag: Som betyder "en kebabpizza med extra allt tack" på latin eller?
Oggan: Sluta dryga! Både du och mamma är fan likadan, hon skrev: Tatuera in "Hej jag heter Oskar, ring en taxi om jag blir för full".

*Lev ditt eget liv, för du kommer dö din egen död.

måndag 18 oktober 2010

AJ vad skönt!

Jag har tänkt på en sak om träningsvärk. Det är ju gött liksom. Men vanlig värk är skitjobbigt att ha. VARFÖR?
Är det psykiskt? Typ från stenåldern att man bara "jag har ont efter myskoxejakten men det är okej, för det är muskeluppbyggande smärta som ökar mina chanser att bli klanens bisonfällare of the month".
Eller är det att man som 2010-människa tänker "fy fan vad gött, jag har rört på mig för en gång skull och inte bara suttit i soffan och kollat på reprisen av Top Model"?

ÄR det ens skillnad på muskelvärk och muskelvärk?

Faller för grupptrycket

Nu har jag varit sambo i ett par veckor och det var väl hel-ve-te vad svårt det skulle vara att få plats med sina egna grejer i garderoberna helt plötsligt.
Vet ni, jag tror att jag gör som Katta Kvack och hakar på Alexandras klädutmaning. Jag suger ju på outfitbilder som ni vet, så vi får väl se hur det blir med den saken men jag ska göra mitt bästa.

Jag tänker att jag ska se det som ett projekt att utvärdera min garderob och en gång för alla göra mig av med mina "om jag bara går ner X antal kilon så blir den här JÄTTESNYGG!"-kläder och sen uppdatera min garderob lite.
Jag gör precis som Alexandra och ska:
1. Inte köpa något nytt.
2. Gräva mig djupare in i mina garderober.
3. Använda alla kläder minst en gång.
4. Undvika mina nyköpta kläder.
5. Om jag absolut behöver något nytt ska jag först se om jag kan låna, byta eller köpa begagnat.

Det låter väl som en finfin idé? Någon mer som är med?
Oh oh oh, vi kanske kan ha en bytesgrej sen med sådant som vi kommer på att vi vill göra oss av med?

Krig = dumt och helt livsfarligt

Det är ju fantastiskt hur folk kan bli så hemskt upprörda över att en av Sveriges soldater i Afghanistan har omkommit.
Inte att det på något vis inte är svinsorgligt att någon dör, men att på allvar tvingas läsa att "än en gång blossar frågan om säkerheten i Afghanistan upp" och man bara: ehhh I got news for you, men det är faktiskt inte ett dugg säkert i Afghanistan, eftersom det är krig. KRIG.

söndag 17 oktober 2010

Min man transan

Tobbe ska iväg och jobba = ligga ute med lastbilen måndag till fredag 24/7.

Tobbe: Det här är helt otroligt, har jag inga rena kalsonger alls nu?
Jag: Jo, men kolla i den rena tvätthögen i sovrummet.
Tobbe: Nej, det finns inga där. Jag behöver tre par till.
Jag: Men jag har lite vanliga trosor du kan ta? Vill du ha röda med hundar eller randiga med hundar?
Tobbe: Det kommer inte hända.
Jag: Men jag lovar, jag ska inte säga något till nån.

Läst om någon som slängt sig framför tåget på sistone?

Hemskt intressant på Medierna i P1 tidigare ikväll om Marcus Jannes självmord och huruvida det var okej att blåsa upp det så stort i media. Jag hörde bara lite på vägen hem från affären men ska lyssna i efterhand när jag får mer tid.
Själv har jag ända sedan vi diskuterade detta på journalistutbildningen i Skurup tyckt att det är en helfånig regel att media inte ska skriva om självmord eftersom det tenderar att "smitta". Ungefär som att styckmord, gruppvåldtäkter och andra övergrepp inte skulle kunna inspirera mängder av galningar till både det ena och det andra?

Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år i Sverige
. Det betyder att det är större risk att din bror/pojkvän/pappa tar livet av sig än dör i en bilolycka. Svindlande tanke va?
Och ändå läser man A L D R I G om det. Folk skär sig i handlederna, skjuter skallen av sig, hoppar från broar och slänger sig framför tåg. Varje dag. De lämnar sina barn, sina föräldrar och syskon, partners, vänner, mor- och farföräldrar, som kommer att må dåligt RESTEN AV LIVET över detta.
Men det ska inte vi journalister ta upp. Schhh. Locket på.

Visst, det är möjligt att ett omskrivet självmord kanske gör att tre andra tar steget fullt ut. Men det kanske även räddar 30 personer som faktiskt inser vilken förödande konsekvens det skulle få att välja att avsluta sitt liv.

Vad tycker ni?

Majsans miniresa i bilder













Solsken varje dag, billig öl och en stor rosa plåthäst. Hur kan man INTE älska Warszawa?

Uppe med den polska tuppen!

Har för första gången i mitt liv köpt en äkta souvenir, med landnamn och allt. Älskarn! Tobbe fick en likadan fast med storkar. Tyvärr var dom med ponnysar på slut.

lördag 16 oktober 2010

Home sweet home

Hej dagboken!
Nu är jag hemma. Polen var roligt. Jag skriver mer sen. Och visar bilder.
Hej då.

torsdag 14 oktober 2010

Nom nom nom

Istället för kaffe efter napen: bärs. Sex kronor för en 5.6-procentig öl, bra va?
Published with Blogger-droid v1.6.3

I löv Warszawa!

Det är så fint här så man blir alldeles till sig. Och billigt! Inte middag med dessert, tre öl och en lapdance för sju spänn-billigt, men helt ok. Idag har vi gått en miljard mil, nu ska vi powernapa innan det är dags att dricka öl. So long!
Published with Blogger-droid v1.6.3