Men åååååh vilken mysig dag det här kommer bli. Det är ju inte klokt hur man kan vakna på morgonen och bara känna hur ett instinktivt DRAÅTHELVETE ekar genom hela kroppen. Nu har jag i alla fall ställt diagnosen pms på mig själv, så det känns lite bättre, men HUR kan det ta så lång tid att inse vad man lider av såna här dagar?
Det började i går kväll, allt kändes tråkigt, inte ens när jag tänkte på USA-resan så blev jag lite gladare för "det är ju så himla lä-hä-nge kvaaaar, buuhuuu". Och det enda som fick mig på lite bra humör var La Lindas inlägg med en stor bild på lösgodis, men sen blev jag sur igen eftersom jag febrilt försöker att inte bota grinighet med socker = jag fick inget eget lösgodis, "BUUHUUU".
Kom hem efter jobbet 04:20, somnade 05, vaknade för ett tag sedan med skitjobbig molande huvudvärk, mungiporna vid nyckelbenen och det enda jag ser utanför fönstret är gråtgrått väder och den skändade numera trädlösa innergården.
Osv. Ni fattar läget va? Summering: sjukt synd om mig.
0 klada hestar:
Skicka en kommentar