Min pappa ringde nyss. Det är kanske femte gången och jag blir helt tårögd och bölig varje gång. Fast först efter att vi lagt på.
Kan ni fatta att jag gjorde det? Att jag tog upp kontakten, att jag satte mig på det där jävla planet ner, att jag slängdes in i den största av känslomässiga karuseller under en långhelg – helt ensam – och att jag sitter här på andra sidan och klarade det? Att mobilen ringer och att jag bara "åh, det är pappa". Som en normal dotter.
Jag är så sjukt stolt över mig själv, världens modigaste Majsan!
8 klada hestar:
Jag laste just igenom alla de gamla inlaggen om din pappa och nu sitter jag har pa jobbet och typ forsoker lata bli att grina. Sa himla fint och modigt!
Är lite där själv också. Ja, ett himla märkligt halvår har det varit!
Jag tror aldrig någonsin att jag har grinat över ett blogginlägg men nu läste jag igenom ditt möte med din pappa och tårarna sprutar och jag sitter här och snörvlar. Fan va fint alltså.
Majsan = coolast i världen. Jag lipar också så tårarna sprutar. Du är så himla modig!
Ja, så jävla modigt! och så bra det blev. Stort!
Inte skyldig och Lisa: Men nej, sluta böla nu, man ska vara glad ju!
Linda: Ja visst. Helt sjukt.
Ja, du är så sjukt jäkla modig och världsbäst!
fantastiskt ju! hade själv inte så bra kontakt med min far för ett par år sedan, men sen tänkte jag att jag har ju faktiskt bara en pappa och då får jag väl ta tag i den här situationen, idag har vi jättebra kontakt och jag är glad att jag "sträckte ut en hand" så att säga.
Skicka en kommentar