fredagen den 20:e maj 2011

När en gipspanter blir tonårsrevolt

Jag äger en gipspanter. Jag vet, helt sinnessjukt.
Jag misstänker att det är en försenad revolt mot mina hippieföräldrar, att jag som trettioplussare plötsligt ska ha det där som ”alla andra” hade när jag växte upp.
För vår familj hade ingen skinnhörnsoffa, inget vardagsrumsbord i marmor eller tavlor med gråtande barn på väggarna. Däremot hade min farsa släpat in en stor björk mitt i sovrummet, som bara stod där fastspikad från golv till tak med grenar och allt.
Precis vad en nyinflyttad sjuåring vill visa upp för sina klasskompisar.
Det var överlag rätt svårt att växa upp i det norrländska inlandet, som skånsk-österrikare i bruna manchesterbyxor och Ångermanlands mest skorrande ”r”. Men hade jag vetat att mina ekotänkande föräldrar var 20 år före sin tid så hade det kanske inte varit lika hemskt att inte ha märkeskläder eller att vara tvungen att elda för att få varmvatten.

När jag växte upp var det töntigt att tänka på miljön. Nu är det status att handla ekologiskt och på Facebook kan man följa halva sin vänskapskrets när de matar surdegar och bakar cupcakes som att livet hängde på det.
Hemmagjort – inne.
Köbekaga. – förtvivlat ute. Lågstatus helt enkelt. Att ha tid att stöka i köket är något fint.
Annat var det när jag var liten. Jag kommer ihåg första gången vi skulle ta med något hembakat till skolan och jag sa att jag kunde göra kladdkaka. Jag glömmer aldrig mina chockade klasskamraters ansiktsuttryck, som tjugo små äcklade fågelholkar. ”KLADDKAKA? VAD är det?”. Som om jag hade föreslagit att jag skulle ta med en påse bajs till klassfesten. Peter och Morgan däremot, deras pappa ägde Ica och de hade alltid med sig en äkta prinsesstårta när det var dags för disco i gympasalen.
Fatta ångesten över att behöva gå fram till pingisbordet och ställa ner sin kladdkaka – gräddad i en gjutjärnsstekpanna – bredvid deras lyxiga marsipanskapelse.

Tänk om någon hade sagt till mig då att kladdkaka skulle bli tvåtusentalets mest populära bakverk. Eller att det skulle bli eftersträvansvärt att ge bort hemgjorda presenter och lite fräckt att ha mulltoa. Om bara någon hade sagt: ”Mirijam, dina föräldrar har rätt, det är idiotiskt att värma upp en villa med el när det är 30 grader kallt ute och det gör ingenting att alla dina kläder är second hand, när du blir vuxen kommer det att vara coolt att inte se ut som alla andra.”.
Herregud vad det hade hjälpt mig att härda ut. Kanske hade jag inte som 30-åring behövt köra i tre timmar för att köpa en skavd gammal gipspanter som jag inte ens vet varför jag vill ha.

5 kommentarer:

  1. Ooooooooh gipspanter. Såna kunde man vinna på Liseberg & Gröna lund!

    SvaraRadera
  2. Vad underligt det låter. Det norrländska inlandet låter konstigt. Vi är väl ungefär lika gamla (jag är 29) och jag känner mer igen mig - och mina vänner - i din beskrivning av dig själv än av dina klasskamrater.
    Jag känner dock INGET behov av gipspantrar. Alls. :)

    SvaraRadera
  3. åh! jag känner igen mig asmkt. vi värmde också upp huset genom att elda, mina föräldrar lagade all mat själv (jag kommer inte ihåg att jag nånsin fick äta halvfabrikat eller hämtmat) och vi hade hopplöst töntiga ärvda eller hemmagjorda plagg på oss. fick inte se på skräckfilm hemma och frukt var godis och vi komposterade osv. man vad ju som inte mest poppis i skolan. men kolla vad bra det blev ändå. en manodepressiv pilot som rakar skallen i protest mot allt och alla. tänk om jag bara fått äta chip som vanliga barn. puss på nosen! (obs! är glad över min uppväxt. hade blivit sån här ändå.)

    SvaraRadera
  4. Vi måste dela en flaska vin och prata barndom någon dag! Tänk att du har såna minnen av kladdkakor och saknaden av märkeskläder?

    Själv hade vi inga av de sakerna du beskriver. Varken marmorbord, prinsesstårtor, märkeskläder eller gipsfigurer. Vi fick först innetoalett och dusch någongång i mitten på 80-talet... Kladdkaka i gjutjärnspanna och äppelkaka var det enda mamma kunde baka. Om vi ska tala om indredning, så klädde hon sladdarna till alla lampor i köket med knallorange tyg, så att det så ut som långa ormar. Sen sydde hon upp små tjocka nakna tanter med rött hår, som fick sitta lite överallt.

    Kommer ihåg att jag fick göra bål när vi hade klassfest - som jag kunde ställa på pingisbordet bredvid din kladdkaka.

    SvaraRadera
  5. Känner absolut igen mig i hur det var att växa upp under den tiden och ha hippieföräldrar, men har du ingen bild på gipspantern? vet inte hur en sådan ser ut! (jag revolterade genom att titta på Dallas)

    SvaraRadera