Skulle vi kunna prata lite om Anders Behring Breivik? För jag fattar ingenting. Hur kan man vara så jävla störd i huvudet att man skjuter ihjäl nästan hundra personer? Det är helt sjukt att det 2011 fortfarande finns människor på den här jorden som anser sig ha rätt att döda någon som inte delar ens tankar och åsikter. Hur gör man för att ändra på sånt?
Vad gör att en människa blir mördare? Från att man föds och är helt nollställd i sina värderingar, till den dag man utklädd till polis traskar ut på en ö och i över två timmar skjuter ihjäl nästan hundra barn och ungdomar, vad är det som händer däremellan som hade kunnat stoppa det?
Handlar det om uppväxten? Ni som har barn, vad tror ni? Kan vem som helst bli mördare? Jag tänker att händelseförloppet går så här: Utanför i skolan –> söker sig till gäng för att passa in –> hittar en identitet – > vill imponera på gänget genom att utföra vissa saker –> får för första gången respekt och känner sig som någon –> vill fortsätta behålla sin status, våldet eskalerar, osv.
Handlar det då om föräldrarna? Om barnet har bättre grundsjälvkänsla, kan det då stå emot påtryckningarna och hålla sig undan från dåligt umgänge? Jag vill ju gärna tro det. Men det finns ju familjer som är hur kärleksfulla som helst och ungarna ändå är går bananas, vad har hänt där?
Okej, rekord i frågetecken, men det är så det känns nu. Som att allt bara är ett stort "JAG FATTAR INTE!". Så vad säger du? Skulle ditt barn kunna bli en Anders Behring Breivik? Kommer dela på fejjan, men svara hellre här så blir det intressantare för de som inte har möjlighet att kommentera på min wall.
14 klada hestar:
fattar inte heller.
alltså. jag önskar jag kunde bidra till en debatt/diskussion/någonting - men jag kan inte. för det övergår mitt förstånd.
Jag tror inte att man som förälder generellt sett tror att ens barn skulle kunna bli en mördare. Det är ju ingenting man vill tro, även om man ser det hända om och om igen... tillsynes vanliga människor som mördar medan föräldrarna sitter där som frågetecken och kan inte förstå vad som hänt.
Jag fattar inte.
Ms Stiffneck: Nej, det är ju helt obegripligt.
Katta Kvack: Men HADE de kunnat fatta nåt, om de velat? Sitter det grannar och släktingar och bara "jo, han var ju lite... konstig", typ.
Ta asbortskämda barn till exempel, ibland sitter ju deras föräldrar och skakar på huvudet och bara "jag fattar inte hur han kunde bli så här", medan alla andra bara "eh, det kan jag berätta för dig".
Visst, kanske inte en helt klockren jämförelse, men det måste ju finnas fall där föräldrarna kanske har så mycket med sig själva att de helt enkelt inte MÄRKER att det håller på att gå snett?
Maddis: Ingen gör.
Och sen skaffar människor med alla sorters värderingar barn också. Det är inte alls osannolikt att man får med sig sjuka värderingar hemifrån. Klart att de flesta vill sina barn väl, men vad är väl? Om man själv tror helhjärtat på något så är det ju det som man för över till sina barn. Inte alla försöker uppfostra sina barn till fina samhällsmedborgare. Inte om de själva tycker att samhället är skit.
Sjukt svår fråga. Vi läste en del om just det här på min utbildning och jag tror inte att om ett barn växer upp i en "normal" familj med "normala" värderingar helt plötsligt blir knäpp och gör något så galet som det som hände i Norge. Någonstans kommmer det ifrån, uppväxt, kompisar, skolmiljö. Ofta har ju människor som gör sånt någon form av psykisk störning. Jag har sjukt svårt att tänka mig att nemo skulle bli en galning och mejja ner massa människor om man bara ser till hur han kommer växa upp, med de värderingar som jag och Kalle har och hur vi uppfostrar honom och hur vi lever. Det känns som det måste vara påverkan från annat håll eller en psykisk störning som får honom att go bananas. Men det tror väl alla om sina barn kanske..
Någonstans hade det säkert gått att göra något, men var? Och vems är det ansvaret?
Josefine R: Jo, så tänker jag också, men föräldrarna då, när de var barn? Var deras föräldrar likadana? Och mor- och farföräldrarna före det? När i kedjan går det snett? Klart att man blir rasist om man varje dag får höra föräldrarna prata om jävla invandrare och yadayada, men det är ju även tvärtom för oss andra som blivit matade med motsatsen, allas lika värde etc.
Linnéa: Nej, det är konstigt. Det känns som att det krävs någon form av psykiska problem för att bli sån.
Jag tror att det handlar väldigt mycket om vilka värderingar man får med sig under uppväxten. De lägger grunden för vilken människosyn man har bland mycket annat. Sen tror jag inte det räcker med endast föräldrar då våra barn idag spenderar väldigt mycket tid utanför hemmet och således "fostras" av så många fler än föräldrarna.
Men föräldrarna är nog ändå i de flesta fall de som har störst möjlighet att påverka och då framför allt om man ger mycket kärlek inte bara till barnet utan överhuvudtaget.
Jag tror att barn föds med olika förutsättningar genetiskt att påverkas åt olika håll. Därmed kanske vissa har "lättare" för att växa upp och utföra sådana här saker.
För oftast är det inte några sjuka uppväxtförhållanden det handlar om hos mördarna.. Ändå är det inte allt för många som går ut och skjuter ihjäl folk även om de haft det lite jobbigt hemma och i skolan som barn.
Vissa föds nog med en sorts känslighet som gör att det kan slå slint lättare.
Det är en teori jag har.
Man bör tänka på att varje barn bara får en chans att växa upp till en bra och harmonisk människa. Man bör som medmänniska eller förälder göra allt som står i ens makt för att barnet ska få den möjligheten.
Pz!
Jag tror helt klart att föräldrarna och uppväxten man har påverkar. Man kan ha hur "snälla" föräldraar som helst. Men vad innebär den "snällheten"? Är de föräldrar som kan se sitt barn så att det känner sig älskat och respekterat? Hänger de med i barnets alla olika faser och utveckling och dess behov av frihet, beroende, kärlek?
Nej. Och jag tror att det finns många föräldrar som inte kan det just pga av att de inte fått de själva, har ett bagage som det kanske inte bearbetat själva.
Mina föräldrar har både gett kärlek, stått pall för mycket i sina liv vad gäller trasiga föräldrarrelationer. Mamma har jobbat med sig själv rätt mycket har jag förstått men sen efter en tid tyckt att det fick vara nog med all terapi. Min pappa har inte jobbat med sig själv, men har en mycket humanistisk och fin personlighet ändå. Båda har gett fantastiskt mycket till oss barn utifrån och trots sina förutsättningar och bakgrund. Men mycket skada har vi också tagit av den uppväxt vi fått. Jag som blev etiketterad som den snälla och goda. Och min lillebror som den slarviga och det "svarta fåret" som det ofta går illa för. Inget som sades rätt ut men vi har känt av förväntningarna som ställts på oss och så som alla barn gör, tror jag. Även om det kan se olika hos olika familjer. Ingen av oss har haft lätt och vi har fått kämpa oss emot dessa roller. Min lillbror kunde de ha gått riktigt illa för. Han var rejält illa ute en period. Mycket med polisen och dåligt umgänge. Och jag blev aldrig sedd kände jag,men fattade inte det utan trodde det var normalt och jag klarade ju mig alltid.
Idag har min lillebror familj med en jättfin fru och två undebara barn. Ett nytt hus, bra jobb mm. Han har lyckats ta sig upp från det som höll på att dra ner honom och är tillfreds och rätt lycklig tror jag. Kanske att han jobbar lite för mycket. Och om detta skulle man ju kunna säga att han kanske flyr lite från jobbiga känslor som ibland kommer upp. Men han är inte rädd för sina känslor och kan hantera sin impulsivitet och hans fru skulle aldrig acceptera nåt annat heller Hon kommer från en mkt trygg uppväxt.
Själv tampas jag fortfarande med ibland en bristande självkänsla och självförtroende och frågan om jag någonsin kommer att träffa ngn jag kan älska och som älskar mig plus en del andra saker inom mitt yrke. Jag tror ju inte att jag blir ngn terrorist. Och inte min bror heller även om allt raseras en dag. Vi har båda rätt bra verktyg som vi har skaffat på egen hand för att inte sjunka för djupt.
Men påverkan från uppväxten är rätt stark. Och det farliga är väl om man både saknar insikt i det och sätt att hantera det när man växer upp. Finns det ingen där som aldrig ser en, och då menar jag inte bara föräldrar utan ngn annan vuxen eller jämdnårig vän etc, så kan det kanske sluta så här som i Norge.
Sen spelar ju även olika grad av känslighet och sårbarhet också in, Det man föds med. Och även omgivningens reaktioner och ev stöd och åter, att bli sedd och älskad av åtminstone en viktig person som står för sunda värderingar.
Jag berättar bara min historia. Men jag är precis som du rätt nyfiken på vad som har hänt i den här Anders liv och uppväxt. Hur blev det så? Jag har också svårt att fatta men har ändå mina aningar och antaganden.
Jag tror att vissa är födda onda. Faktiskt. Jag tror inte att alla är rena ark när de föds och med rätt/fel matchning kan man bli antingen moder theresa eller massmördare. Uppväxten spelar roll, visst, men man blir inte ett känslokallt monster av att typ ha en frånvarande farsa.
Jag tror inte man hade kunnat få den här snubben "god" och empatisk och helt normal genom att bemöta honom på annat sätt under uppväxten.
Träffade en gammal klasskompis här om dan. Vi lunchade och surrade och vid ett tillfälle så nämnde hon att hennes lillebror var med vid nån middag. Han hade permis. "Jaha, sa ja... från lumpen, eller..?" Det visade sig vara "eller"... Han sitter på Rättspsyk efter att ha attackerat deras mamma flera gånger. Jag har tillbringat mycket tid hemma hos dem. Lillebror var en bortklemad, tystlåten sladdis... Men att gå till sånna extremer att han gett sig på deras mamma med kniv, flera gånger trodde jag verkligen inte. Han har tydligen nån liten psykisk störning som de försökt hålla hemlig istället för att söka hjälp och få mediciner. Tyvärr är psykisk ohälsa något fult och obegripligt som man inte ska prata om och inte söka hjälp för. Om han fått hjälp tidigare kanske han inte gjort som han gjort. Det var just mammans omtanke som blev den utlösande faktorn. Hon mår fruktansvärt dåligt av det hela.
Nu vet jag inte om den norska mannen har nån psykisk störning, men jag kan väl inte tro att någon människa som mår bra gör nåt dylikt! Nån spärr måste saknas.
Sen tycker jag att det är fantastiskt att man kan få tag på vapen. Ha licens och förvara vapen hemma. Varför?
Det här är en av de tusen saker jag är rädd att mitt barn ska bli. En psykstörd mördare. Jag är rädd att han blir knarkare, mobbad, mobbare, ensam, med i fel gäng, går med i någon typ av extremistiska eller/och kriminella gäng, kommer hata mig över allt annat och anklaga mig för att ha förstört hans liv och gud vet allt..
Jag är livrädd för att göra 'fel' i min uppfostran av min son.
Jag är ju en av alla dessa ensamstående mammor som på mitt sätt försöker göra mitt allra bästa. men tänk om mitt bästa inte är bra nog? Tänk om min son behöver något helt annat?
Jag får de här tankarna med jämna mellanrum. Typ flera gånger om dagen i perioder och gud vilken ångest jag får då..
Samtidigt vet jag att jag är ju faktiskt en riktigt vettig människa, med värderingar som jag anser vara bra,jag har inga vilda suparfester här hemma när han är med, jag knarkar inte, jag dricker mig inte packad inför honom, jag har inte en ny karl varannan månad eller ens vartannat år, som han ska 'bonda' med, jag har vänner som alla är urfina personer, jag ger honom så bra mat jag kan få i hans kräsna lilla allergikermun, han är hel och ren,vi träffar hans lekkamrater ofta, är ute i regn som sol, har någolunda fasta rutiner, han får aldrig titta på en massa skit på tv, han tittar inte ens särskilt mycket på tv, han får alltid vara med och greja, laga mat, fixa i trädgården eller vad det nu kan vara om han vill, jag försöker tala om att det är okej att skrika och gråta när man blir arg och ledsen men att det aldrig är okej att slåss, att det är viktigt att säga förlåt och kramas när man vart arg eller ledsen på varann, jag säger till honom varje dag att jag älskar honom, att han är det finaste jag vet, att jag är stolt över honom, jag tycker inte att jag klemar eller skämmer bort honom i annat än kramar och överdrivet gos möjligen, Han är alltid prio 1 i mitt liv, utan att jag för den skull känner att jag fösakar mig själv.
Jag försöker att fostra honom att bli en empatisk, trygg, stark, vältalig, aktiv och social kille..
Men man kan väl ändå aldrig vara säker på att han ska växa upp och bli just det..
Det är inte alltid så lätt att ha full självinsikt precis. Jag kan ju tro att allt det jag gör och säger, den förebild jag fösöker vara är den rätta, men alla är vi olka och uppfattar samma situation olika. Jag kanske blir arg på fel ställen, då jag egentligen borde sätta mig ner och ge honom en kram för att han ska uppfatta hela situationen på ett sätt som gör att den blir 'rätt'.. Nu tycker jag ju att jag känner mitt barn såpass att jag vet när det ena eller andra ska till men kan jag vara helt säker?
Hur ska man veta?
Men jag är ändå övertygad om att en person som gjort en sådan här fasansfull sak som denna Anders har gjort, så måste man ha en sorst psykisk störning.
Eller kan man bli så jävla indoktrinerad av en massa vidrigheteroch idéer att man gör så om man har en grund som är vad man kallar normal?
man ska väl inte heller glömma att den här kille inte bara är någon psychomaniac som gått bananas efter att inte fått vård/omsorg/kärlek/whatever. utan den här killen har ju en ideologi att falla tillbaka på, han gjorde (så vitt jag har förstått) i ren övertygelse om att det är nödvändigt för norge & europa, för sitt folk, mot sin fiende osv osv. det är en politiskt handling. sen att den är extrem, vidrig & man kan tycka att killen är störd, det är ju självklart. men det är i första hand politik.
nu menar jag inte att alla med åsikter åt det "extrema" hållet (som det kallas) är redo att begå massmord eller spränga hus men de finns, uppenbarligen. & de finns här i vårt land också & i europa. & det är något som samhället måste förebygga. vilken grogrund finns det för dessa åsikter & hur stort utrymme har dessa personer att planera såna här dåd? han har ju hållt på i flera år med att planera, skriva manifest, öva osv.
det är helt ofattbart för mig.
Skicka en kommentar