Anti-happy-bloggers unite

Det är måndag, en i mångt och mycket hatad dag på så många sätt. Så jag tror att jag gör en Nio till fem-Sandra fast tvärt om, istället för att ha ett "kan ni inte skriva en miljard kommentarer om hur himla fint allt är så kan man ta fram och läsa när man är deppig?" så ställer jag frågan "kan inte alla ni andra som tycker så obarmhärtigt synd om er själva skriva det i kommentarsfältet, så slipper vi i alla fall gå omkring och tro att alla andra mår så himla bra och är så glada hela tiden?"

Jag kan börja:

Det har regnat hela jävla sommaren och nu är det höst. Jag känner mig ful och har utväxt och min kille är inte hemma för att trösta mig. Det känns lite som pms men jag kan inte ens skylla på det för det är fel tid månaden. Jag vill bara sitta inne och kolla på dåliga sitcoms och äta cheezeballs till middag fast jag är 31 år gammal. Åh herregud, jag är 31 år gammal. Dessutom ser lägenheten ut som ett bombnedslag och jag måste vika en ziljard ton tvätt. Och jag har fortfarande problem med fotleden så jag kan inte sticka ut och springa fast jag skulle behöva träna mest av allt. Det tog två månader att få papperna som krävdes för att kunna börja övningsköra med hojen, men snart är det september så det är nog kört att hinna ta kortet den här sommaren = jag har lagt ner 25 000 på en hobby helt i onödan ett år för tidigt.

Sådärja, nu är det er tur, ös på bara. Se det som en kräkbikt där inget problem är för litet för att beklaga sig över. Det värsta som finns är när man gnäller och plötsligt tycker folk att man ska tänka att det finns större problem i världen.
Jaha? Så plötsligt är det både synd om en, PLUS att man är ett själviskt as som inte tänker på barnen i Afrika. Kul. Här har vi inga sådana regler, gnäll loss bara. Positiva hejarop och eventuell uppmuntran undanbedes samt raderas fortare än kvickt.