Jag blev galen såklart. Först. Men inte för att jag inte fick ihop skåpet, för det fick jag faktiskt – utan för att jag köpt ett laptopskåp för tusen spänn SOM INTE GÅR ATT FÄSTA I DE HÄR JÄVLA SKITVÄGGARNA. Och det känns som att det är ganska viktigt att min typ dyraste ägodel näst efter motorcykeln inte rasar i golvet hur som helst.
Men sen blev jag lite glad igen, för jag lyckades skruva fast vår fina stringbokhylla eftersom väggarna på den sidan av vardagsrummet tydligen var av bättre kvalitet. Och SEN, då lyckades jag fästa en hylla i sovrummet också, så nu är inte golvet där inne fyllt av saker längre.
Hur många gånger jag ringde Tobbe med gråten i halsen? Två. Ganska bra betyg om jag får säga det själv. Borrandet är liksom hans grej. Och inte för att han är man och jag är kvinna, utan för att han är snäppet mer tålmodig medan jag blir helt jävla skogstokig när saker och ting börjar jävlas med mig.
1 klada hestar:
Ja fy fan. Vi har också luriga väggar. Flera är bara gipsväggar tunna som papper, andra är gammal murstock. Så det finns ingenstans man bara kan slänga upp lite grejer på väggen. Men bättre än min förra 60-talslgenhet helt byggd i betong. Pappa tog sönder två (TVÅ) borrmaskiner på de väggarna när jag ville ha konsollhyllor över två hela sektioner. Men det blev fint.. hehe. Och måste säga: grymt jobbat. Jag har cirka lika mycket tålamod. Eventuellt mindre. Börjar skrika för minsta lilla. Mikael är likadan. Därför håller vi oss gärna ifrån borrande och byggande och väntar tills pappa och mamma kommer hit. IKEA skulle mkt väl kunna döda vårt förhållande.
Skicka en kommentar