Försvarstal utan anledning

Det figurerar en hel del censurfunderingar bland bloggare nu har jag märkt. Jag läste ett inlägg hos Vintage (a love story), som läst sitt inlägg hos Försök att inte se så snygg ut som läst sitt hos Livet & Helsingfors. Och jag tror att det är fler som tänker så. Att man inte får må helt igenom bra och vara lycklig – eftersom det kan sticka i ögonen på folk. Att man hela tiden måste flika in att man är kass på saker för att väga upp. Jag är exakt likadan. 

Tills nu.

För från och med detta inlägg kommer jag inte censurera min lycka med risk för att göra någon avundsjuk. Jag har fått min beskärda del av smällar genom livet och faktiskt kämpat hårt för att komma dit jag är i dag.
Jag har varit fattig och skuldsatt, avgrundslöst olyckligt kär och bott i både andra- och tredjehand. Jag har haft pissiga jobb med ännu pissigare lön, blivit lurad, sviken och bedragen. Jag har supit och tröstätit mig igenom ett decennium av mitt liv och tyckt att den här världen har varit en alldeles för svår plats att leva i.

Men saker vänder. Om man vill. Och om man får hjälp och vågar ta emot den. Steg för steg granskar man sina val och börjar välja de bra sakerna. De som för en framåt, uppåt. Man slutar se sig själv som ett offer för omständigheterna och börjar inse att saker och ting faktiskt går att förändra. Och så rullar det på. Plötsligt ser man ser klarare och börjar jobba för sig själv, inte emot.

Och en vacker dag så sitter man där och tycker att livet är så jävla gött att man liksom inte vet var man ska ta vägen. Det är som rosa sockerdricka i venerna, fjärilar i magen och en liten glad symfoniorkester som spelar ompa ompa i hjärtat på en. Och då vill man ju blogga om det utan att folk ska döma en.

Och så gör man det.