Än är den siste idioten inte född

Men åh, folk alltså, vad är det för fel i hövve på vissa? Var nyss ute med Alfie och det är ju rena rama mayhem ute, är så GLAD att han verkar i det närmsta döv när det kommer till smällare. Men så hände en knäpp sak. Plötsligt skjuts en raket rakt upp från en busskur några meter framför oss.
Busskuren är tom.
Trottoaren är tom. Nästan. För kanske 40 meter framför oss går en vuxen man med en cykel. Jag kollar mig omkring, gatan är helgöde, det kan bara vara mannen med cykeln som tände på raketen. I samma sekund stannar han, plockar upp något från sin cykelkorg, lägger det på marken och går vidare. Och BANG, mitt i korsningen lite längre fram flyger en raket iväg – missar en kille på övergångsstället med en hårsmån och träffar en bil på andra sidan gatan.

Jag bara gapar. Går det på fullaste allvar runt en vuxen människa och skjuter raketer åt alla håll utan att bry sig om varken människorna eller hundarna omkring honom? Tydligen. Och SJÄLVKLART svänger han in på vår gata så att jag är tvungen att gå bakom honom.
Plötsligt stannar han igen, lägger en raket på ett elskåp och försöker tända den. Jag vill inte gå förbi honom ifall den ska smälla av, så jag och Alfie byter trottoar och väntar. Klick klick klick säger hans tändare så jag busspringer lite med Alfie så vi ska komma förbi honom och fortsätta gå. När vi är kanske 20 meter framför honom smäller raketen. En hund börjar yla i en av lägenheterna ovanför honom och PLÖTSLIGT BLIR JAG SÅ JÄVLA FÖRBANNAD.

Jag klampar över gatan och säger högt:
– Tycker du inte att det är jävligt onödigt att gå runt och smälla raketer bara för sakens skull?
Han ser oförstående på mig.
– Nej, vadå, det är ju nyår?
– Ja, men det spelar väl ingen roll. Du kan ju skjuta raketer klockan tolv som alla andra, det här är ju bara onödigt. Fattar du inte att du skräms?, och så går jag.
– Men förlåt så jävla mycket då om du nu blev så himla rädd, ropar han efter mig.
– Oss är det inte synd om, det är värre för alla som har skotträdda hundar eller skotträdda barn, ropar jag tillbaks.
Han blir tyst. Liksom letar efter orden. Och till slut skriker han så högt han kan:

– DU TROR SÄKERT PÅ TOMTEN OCKSÅ!!!