måndag 30 april 2012

En fundering om beroende

För sex år och åtta månader sedan slutade jag röka efter tolv (!) års blossande. Det var inte en dans på rosor direkt, men det gick. Jag hade ett slutdatum, trappade ner, peppade mig själv och gjorde det. Det var precis lika lätt och vansinnigt svårt som det låter. Jag hade aldrig provat att sluta förut, det var första och enda gången. Jag sög i mig minst ett paket röda Prince om dagen och den enda gången jag höll upp var om jag var riktigt vidrigt bakfull, då kunde det gå långt in på eftermiddagen innan jag tog dagens första cig. True story.

Jag ÄLSKADE att röka. Bästa som fanns! Halsfluss, magsjuka, förkylning, ingenting fick mig att hålla upp. Jag fick till och med en sköterska att skjutsa ut mig i rullstol på balkongen när jag låg inlagd på sjukhus med svinhög oförklarlig feber i fyra dagar. Min första plan var att jag skulle få börja feströka så snart jag hade slutat "på riktigt" men jag insåg ganska snabbt att det var allt eller inget för min del. Så det blev inget. Det har gått 2438 dagar och jag har inte tagit ett bloss.

Och jag tror att jag måste göra samma med sockret.

Nu är jag inne på dag 30 utan socker. Okej, någon liten macka/pasta/näve torkad frukt osv har det så klart blivit under de här dagarna – men inte minsta lilla godisbit, kaka, tårta, läsk eller annat typiskt sött. Och då vore väl det här ett ypperligt tillfälle att lägga av med godiset? För det är exakt samma beroende som med rökningen, för jag kan inte bara ta en. Jag kan inte festäta godis eftersom mitt blodsocker går helt bananas och det alltid tar många långa dagar att "tända av" och få ordning på suget efter en sockerperiod.

Min kropp säger "Ja, Majsan, sluta ät godis, du klarar ju ändå inte av det", men sen tänker min hjärna massa andra saker i stil med "Men herregud, vad är det här för fjantigt påhitt, sluta överdriv!" eller "Haha, du har gått 30 dagar utan godis och nu ska du plötsligt bli värsta hälsofreaket? Tönt!". Lite oklart vem som säger det där sistnämnda dock, men jag antar att det är vad jag tror att andra kommer tänka.

Och det är ju ganska konstigt om man tänker efter. Det var ju ingen som sa att jag var efterbliven som skulle sluta röka, och det är ju ingen som försöker få mig att ta ett bloss nu med motiveringen att jag ska slappna av och bete mig som folk. Men jag vet ju själv hur obekväm jag kan bli när någon fiskar upp sitt lilla medhavda kesomellanmål och ba "jag äter inte sånt" när alla andra mölar i sig wienerbröd på eftermiddagsfikat. Uuh.

Jag tror att det blir lättare att sluta helt än att "sluta ganska mycket" och sedan hela tiden försöka komma på anledningar att få "unna sig". Nu under FF har det varit så himla lugnt i både hjärnan och kroppen när jag har handlat, man ser allt gott och blir sugen, men så säger hjärnan "Nej Majsan, du ska ju inte äta sånt nu" och så plockar jag på mig massa bär och god frukt istället. Och är nöjd.
Det är inget kaosigt "Men jag har ju tränat så jag förtjänar? Nej, du vet att du inte får! Jo, men om jag bara köper en sån här liten? Nej, men du vet ju att du kommer äta upp halva Tobbes också! Jo, men den här gången är det annorlunda, jag ska verkligen inte äta för mycket! Nej, men det sa du sist också och se hur det gick!"

Alltså jag svär, det är verkligen så det låter innanför den blonda kalufsen när jag ska handla. Sjukt enerverande. Om jag kan ersätta det med ett "Nej jag äter inte sånt där" även i fortsättningen så vore det ju helt fantastiskt. Eller hur då?

Äh vad fan, jag gör det. Jag slutar äta godis.

15 kommentarer:

  1. Jag förstår dina tankegångar och vad du brottas med men tror att du helt och hållet är inne på rätt spår. Livet är för kort för att man
    1) skall gå runt och må dåligt gällande saker som amn egentligen kan rätta till och
    2) alldelles för kort för att man skall göra ovanstående för att man är lite fundersam/rädd flr att göra folk i sin omgivning obekväma med sitt kesomellanmål.

    KRAM

    SvaraRadera
  2. Åh, jag förstår dig precis! Det är precis sådär tankarna går när jag tänker på godis. Och så tänker jag att "men jag vill ju inte att mat ska bli ett problem och det blir ett problem om jag har något jag måste tvinga mig att inte äta", men det i sig är ju ett problem just nu. Så ibland köper jag lite (nåja) godis med någon lam ursäkt (ska på bio/har tränat duktigt/det är lördag) och så äter jag tills jag mår dåligt och sen fortsätter jag ändå tills det är slut och jag mår ännu sämre, både för att jag ätit en massa skit och för att jag skäms lite över att jag inte kunde stå emot den här gången heller.
    Jag sköter mat och sånt rätt bra, fikar inte på jobbet för att jag inte vill ha den sockerchocken och sådär, men måste dessutom nästan alltid försvara det. "Men liiiite kan du väl ta?". Nä, det är just det, jag kan inte det, jag äter tills jag nästan vill kräkas och så tar det flera dagar innan jag är tillbaka på banan igen. Och ärligt talat, det är aldrig så gott som man inbillar sig att det är. Inte ens den där lilla biten mörk choklad som folk tycker att man kan ta är så värst god.
    Så jag är med dig. Jag slutar också.

    SvaraRadera
  3. Lotta: Men eller hur, man får ju ändå våga tro att ens egen hälsa är viktigare än andras blickar!

    Tiggerrr: ÅH VI ÄR TVÅ! Gud vad skönt att höra att jag ej är ensam. Välkommen hit för pepp närhelst du känner att du behöver!

    SvaraRadera
  4. Jag är världens godisråtta och slog av oklar anledning vad med mig själv om att är jag utan godis i ett år så ska jag unna mig något stort jag vill ha. Trodde aldrig jag skulle klara mig men nu står jag här nio månader senare. Och godissuget är minimalt. Kan ibland tänka att man ska unna sig sen när året gått, men varför egentligen? lever ju så bra utan.. Så våga vägra saker som är dåliga för dig! /N

    SvaraRadera
  5. Alltså, jag vet att det är låter töntigt.. men jag kollade på "Du är vad du äter" igår och då pratade Skipper om socker och att vissa människor har en "beroendehjärna". Denna gör att man är mer känslig har ökar riskerna för att bli beroende av socker, alkohol m.m. Jag bara kände igen mig så mycket i det. Kan inte vara måttfull på något sätt när jag väl sätter igång. Det är antingen eller som gäller. Och det är så tråkigt att det ska behöva vara så. Mycket socialt umgänge kretser just kring att man äter, dricker och fikar ihop. Vet inte om "lagombeteendet" går att träna upp eller om det bara är att kapituelera. Alternativt har dåliga dagar ibland för att man känner sig för mycket mycket som ett freak annars.

    SvaraRadera
  6. Hehe.. känner igen det där.

    Nu har inte jag något stort sötsug och har nog aldrig haft, men det är klart man har perioder när man bara "äh.. skitsamma.. " och så slänger man i sig en massa kakor och sånt. Men så ibland när man kommer in i en sån där period när man ska ner några kilo så blir jag så där himla fokuserad, jag ska ner i vikt och det är slutdiskuterat! Då, ibland, så känns det bara fel att ta den där kakan. Inget gott kommer ur den, den bara flyttar mig ännu längre ifrån målet. Och då tappar jag suget helt, jag vill helt enkelt inte äta kakan.

    Tänk om man kunde känna så jämnt.. För sen när man har nått målvikten, och långsamt börjar återgå till det normala, och tiden får gå så är man ju där uppe igen och behöver gå ner ett par kilon. Och så är det samma sak igen. :)

    När jag har kommit igång och tränar ordentligt, så pass att jag tycker det är kul att träna, skönt att träna, då tappar det lite sin poäng att äta sött. Det gäller bara att hålla sig där uppe, där man inte vill äta sött, utan bara vill röra på sig. Ibland tycker jag det känns som att det inte finns någon poäng med att bara träna litegrann. Antingen så gör man det ordentligt, så att träningen i sig blir ändamålet, för att det är skönt, eller inte alls. Att träna ibland, bara för att inte gå ner sig helt, tycker jag är väldigt jobbigt rent psykologiskt.

    Kanske är lösningen att slänga ut allt sött när man väl har tagit sig dit.. Så fort man blir hungrig käkar man lite frigolit och dricker ett par klunkar vatten. Och sluta äta söt mat, juice, Start-musli osv. Om man undviker "vanliga" varor med högt sockerinnehåll så kanske sötsuget försvinner så småningom.. vem vet.

    Olle

    SvaraRadera
  7. Höll uppe med godis och kakor och allt sånt sockrigt i flera år (inte nitiskt, men du förstår). Jobbigt? Nej. Faktum var att mitt sötsug verkligen försvann helt. De få gånger jag smakade på en godisbit tänkte jag bara "Bllleeeh, vad är det där för syntetisk mysko smak egentligen?!"

    Nu äter jag lite igen. Tror det är sockerbiten i kaffet som öppnat porten.

    Vit lögn när du blir bjuden: Skyll på dåligt blodsocker.

    SvaraRadera
  8. Jag är likadan, med samma "allt eller inget"-tänk. Dock har jag några ätarperioder per år då jag badar i godis, glass och andra kolhydratrika produkter. Och efteråt när man sitter där bakis på allt socker, då känns det finfint att veta att man väljer aktivt att inte må så för jämnan. Att man faktiskt är så klok, alltså.

    SvaraRadera
  9. Det kan säkert behövas. Det är alltid jobbigt under abstinensperioden :P
    Inget ont om hundar f ö, men jag tycker den här är ganska bra: http://3.bp.blogspot.com/-oYkuGcri1mU/T0ykNadwoCI/AAAAAAAAB7A/99rIb_U5-V8/s1600/10.jpg

    SvaraRadera
  10. Jag har ätit min sista sked glass nu ikväll. Nu jävlar ska här formtoppas :) Igen. Brukar köra ett sockeruppehåll på några månader lite då och då. och det funkar svin bra. Lätt att sluta och inte bli frestad.. Men perioderna där emellan är som rena rama heroin festen, fast med socker då. Jag äter och äter och äter. Och vill ha mer och mer och meeeeer! Så ja, jag är nog som dig. Måste sluta helt för att få bäst resultat. För de där månaderna utan socker (och onyttig mat) gör ju fan en hel del för både psyke och kropp. Man känner sig jävligt fit och slim, vilket inte händer under frossar perioderna. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här svamlet, annat än att jag hejjar på dig! Och mig :) Så Hejja Hejja!!

    SvaraRadera
  11. Jag förstår exakt vad du menar. Har samma röster i huvudet när jag handlar och jag kan inte bara ta en liten bit, kan inte bara äta en bulle och lämna resten i frysen.
    Jag vet inte helt om det är allt eller inget som gäller.
    Startade själv FF idag och tror nog att jag kommer att ta en ordentlig paus från sockret de kommande månaderna och sen se om jag kan skapa en mer sundare och bättre inställning till bullar och godis.
    Det kanske är en ordentlig avgiftning som behövs för att sen efter en tid kunna kontrollera det hela. Får se vad som händer men tror åtminstone att jag kommer efter några månaders avstånd kommer få en bättre tankegång när det kommer till socker.
    Men jag håller helt med dig, det är ett beroende och ett sjukt svårt beroende att sluta med.

    SvaraRadera
  12. Jag är likadan, jag kan inte feströka, tro mig, jag har försökt och jag kan inte ta en kaka eller en näve godisar, finns det mer i närheten vräker jag i mig allt. Starkt av dig att skippa sockret, själv är jag för mesig för det.

    SvaraRadera
  13. Jag är diabetiker och tillika sjukt glad för alla onyttigheter man kan tänka sig.
    Den 22 februari började jag med *100 perfekta dagar" (inför beach 2012) som är en grupp på FB som peppar en till att sköta kost, motion och sömn.

    När jag väl bestämt mig och hoppat på tåget skippade jag klockrent alla kakor, allt godis, tårta osv etc och det funkar så jävla bra! Jag känner ju att det syns och mitt blodsocker är prima, mitt humör är rätt stabilt - och jag är GLAD för att få träna!

    Jag har syndat en och annan gång under dessa hittills 70 dagar som gått men överlag har det fungerat fantastiskt bra och man har verkligen INGENTING att förlora på att skippa skiten.
    Det är förvisso ett tag till jag är på en noll-sug-nivå men jag känner att detta är något jag utan problem kan leva med och jag känner verkligen inget dåligt samvete för att jag säger nej till kakorna på (natt!)jobbet eller skippar efterrätt när jag lunchar/fikar ute osv.

    Fast jag har ju guldundanflykten i att jag är just diabetiker så jag kan snarare ge trugarna dåligt samvete... ;)

    SvaraRadera
  14. Om du klarar av att göra det och mår bra av det blir jag sjukt stolt över dig! Man ska skaffa sig bra mål och stärkas av det.

    Men det ska kännas bra och rimligt och schysst mot sig själv och herremingud jag hade aldrig klarat det!

    Däremot har jag lagt av med choklad. (förutom i kakor, herregud annars hade det varit som att säga till mig att jag inte fick andas) och kakor och fika är bara lite och i sällskap. Fan det här med FF och annat som florerar på nätet och FB och känslan av att älska träning och sitt gym - man blir ju en helt annan människa.

    Yay för friskhetsgenerationen!

    SvaraRadera
  15. Ja, ba gört! Jag gjorde själv samma sak men med gluten. Jag älskar pasta, nybakt bröd, sockerkaka, you name it! Men jag kroppen sa nej, både mage och huvudet protesterade. Även fast jag inte är allergisk vet jag att jag inte mår bra av det och har helt enkelt lagt av.

    Det är samma sak som med godis och snask som med gluten. Man hittar andra vägar till samma mål, istället för en bulle vid fikat tar man en banan. Undrar någon om man bantar säger man helt enkelt som det är: "Nej, men jag mår så dåligt i kroppen av att ta en bulle så jag står hellre över". Kör hårt!

    SvaraRadera