torsdag 4 oktober 2012

Uppkörningen, en lååång beskrivning

Jaha, hur gick det då till när jag fick mitt kort, fem månader efter lektion nummer ett
Jo, det började med att jag kom till mc-banan strax före klockan 12. Jag körde dit i bil och min kompis Jenny körde dit hojen. På plats fanns en 16-årig kille som skulle köra upp på en 125:a, och hans körskollärare Peter. Peter hade lovat min körlärare att han skulle hålla lite koll på mig när jag provkörde banorna och övade 70- och 90-bromsningar.

Sagt och gjort, jag och 16-åringen körde banorna, fick lite tips och var på allmänt gott humör. Efter en stund kom en 21-årig kille som också körde upp som privatist. Strax efter klockan 13 kom trafikinspektören som hade med sig en trafikinspektörselev. Vi samlades och gick igenom hur allt gick till och så lottade vi om vilken lågfartsbana vi skulle köra, samt vilket håll undanmanövern i högfarten skulle vara på. Det blev lågfartsbana två med start runt vänster kon, och undanmanöver till vänster. Jag har tränat båda banorna och båda hållen på undanmanövern så pass mycket att det inte gjorde någon skillnad för mig, det var jäkligt skönt att slippa den stressen.

Provet går till så att man gör 1) lågfart 2) högfart 3) bromsprov och klarar man det så kommer man vidare till att köra i trafiken. Men klarar man inte lågfarten kommer man inte vidare till högfarten, klarar man inte högfarten kommer man inte vidare till bromsningen. Först gör alla deltagare banorna, sedan kör de som kommit vidare sin trafikrunda.


Lågfarten, körs jeeeetesakta, cirka 2-3 km/h.


Högfarten, körs i minst 50 km/h.

Sedan fick vi bestämma i vilken ordning vi ville köra banorna. 16-åringen började, så jag, körlärar-Peter och 21-åringen (och hans pappa) fick köra våra motorcyklar till infarten till banan, och alltså inte vara publik när han körde. Vid infarten står en busskur som de som väntar får använda som tillhåll, så vi hängde där och drack lite vatten och käkade naturgodis och försökte låtsas om att vi inte höll på att kissa ner oss av nervositet. Vi såg att 16-åringen fick köra om högfarten en gång eftersom han rev en kon vid första försöket men resten gick bra. När man tar fart för 70- och 90-bromsningarna kör man ut till starten av banan så vi gjorde lite handklapp och tummen upp till honom när han stod och laddade. Efter andra bromsningen kom han glädjestrålande tillbaks, redo för trafiken. Sedan var det 21-åringens tur och han klarade också alla banorna. 

Bara jag kvar. 

Jag darrade lite när jag startade hojen och körde ner på banan där inspektören och hans elev stod och väntade. Jag fick parkera hojen i starten av lågfartskorridoren och ta av mig hjälmen och handskarna. I säkerhetskontrollen fick jag kolla el och belysning, vilken känns som den lättaste, det var gött. Tände och släckte lite lampor och kollade tutan och sånt. Sedan fick jag leda motorcykeln både framåt och bakåt tills jag stod med bakhjulet på rätt linje. Då fick jag ta på hjälm och handskar och köra när jag kände mig redo. Jag startade hojen och kollade igenom banan noga medan jag tog några djupa andetag. Sedan la jag i ettan och körde iväg. 

Inga fötter i marken, inga välta koner, inget vingel. När jag stod med framhjulet på rätt plats stängde jag av hojen och vände mig mot inspektören som kom emot mig. 
"Jättebra. Då tar vi högfarten", sa han.

Och här borde jag ju ha känt något i stil med WOOHOOO, jag klarade det svåraste!!! men istället fick jag mer en känsla av "WHAT, var det ALLT? Som jag har slitit, som jag har kämpat, alla dessa timmar jag har lagt ner på det här och så är det över på en minut och allt jag får när jag klarar det är ett "Jättebra, då tar vi lågfarten"? Var är min konfetti? Var är orkestern som spelar ompa ompa? Var är mitt fucking FYRVERKERI som skjuter ut en kaskad av stjärnor som bildar orden

MAJSAN
KLARADE
LÅGFARTSBANAN

över himlen? Alltså – besvikelsen över detta, mina vänner. 

Men men, det var bara att köra iväg och ställa sig vid starten för högfarten och vänta på att inspektören ställt sig på rätt ställe. Jag visualiserade vändningen ett par gånger innan jag slängde i ettan, tvåan, trean, kom skitbra in i undanmanövern i lite över 50, höll jämn fart till näst sista konen, kopplade ner till tvåan och bromsade (90/10 hand/fot) och vände kontrollerat och med god marginal (till vänster), kom upp snabbt i 50 igen och gjorde en perfekt inbromsning. De kom bort till mig och inspektören sa "Erik sa att han tyckte att det såg bra ut. Och jag håller med. Nu ska du bromsa". 

Jag körde med gott självförtroende bort till de andra för att ta min ansats, de gjorde tummen upp och jag drog iväg. Fick göra om 70-bromsningen en gång eftersom jag var lite för mesig men fick godkänt på försök nummer två. 90-bromsningen satte jag på första. 

"Bra jobbat Mirijam, då är det bara trafiken kvar". 

JAG HADE KLARAT DET! Konbane-erövrare Mirijam Geyerhofer körde glad som ett barnkalas ut till de andra och gjorde en liten glädjedans. 16-åringen ifrågasatte förmodligen det faktum att jag var dubbelt så gammal som honom.
Vi valde att ha samma körordning i trafiken så jag fick hänga i kuren ett tag till medan 16-åringen och 21-åringen körde. Båda klarade sig, stor glädje i kuren. När 21-åringen och hans pappa åkt hem så var det bara jag kvar och jag darrade lite på fingrarna när jag ställde in ljudet på walkie talkien och stoppade ner den i innerfickan. När man kör upp ska man inte låtsas om inspektören utan köra självständigt, tex inte vänta på en lucka stor för två, eller bromsa tidigare i en korsning för att inte den bakom ska få rött ljus medan man själv kör. Man ska inte heller se ut som en elev så att bilar visar extra hänsyn. Dags för mitt livs första hojtur utan neongul övningskörningsväst alltså. 

Körningen gick genom stan och sedan ut på E22, lite motorväg, lite landsväg och sen hem igen. Kanske... 30 minuter? När jag märkte att vi var på väg tillbaks kände jag att jag skulle klara det. Eller åtminstone att jag kört precis som jag hade planerat och inte fått hjärnsläpp och gjort något korkat. "Om inte det här duger så ska jag väl inte ha något kort än" minns jag att jag tänkte när vi kommit tillbaks och jag fumlade med spännet till hjälmen och gick bort till inspektören. 

Han tog fram sin pärm ur packboxen på motorcykeln och utan att röra en min frågade han vem jag haft som handledare. Då blev jag nervös igen.
"Ehh, Jonas och Åke lite här i Kristianstad förra veckan, och så Mårtenssons i Malmö lite i somras, annars har jag mest kört privat med min kille", svarade jag. 
"Mmhhmm... För du kör nämligen jättebra".
"Okej... Det känns som att det kommer komma ett 'men...' nu?

[insert evighetslång tysssssstnad]

"Nej, inga men. Jag får be att gratulera till ett godkänt körprov"
Jag jublade och studsade omkring och ba FÅR JAG KRAMA DIG? och utan att vänta på svar slängde jag mig runt halsen på den återhållsamme och något avvaktande inspektören. Sen kryssade han i den gröna JA-rutan på mitt papper och tog mig i hand (inga fler kramar) och gratulerade mig igen och sa åt mig att köra försiktigt. Och sen drog han. Och där stod jag kvar med både bil och hoj och tusen fjärilar i magen, tog en bild på JA-rutan och mms:ade Tobbe och kände hur all nervositet släppte. 

Jag klarade det.

10 kommentarer:

  1. Oh. Den här historien blev för mycket för mitt gravidhormonella sinne. Så jag fäller en tår och säger GRATTIS! Jag har "bara" bilkort, men känner igen både nervositeten och glädjen över att det är klart! :)

    SvaraRadera
  2. Grattis! När jag skulle köra upp i mitten av maj för några år sen så hade det kommit en dm blötsnö under natten och allt blev inställt trots att vi skottat det nerlagda flygfältet så gott vi kunde i några timmar. Någon vecka senare när nästa tillfälle gavs så var det som du beskrev. Den enda som inte klarade uppkörningen var en tjej som var den enda som köpt all utrustning och hoj, så hon fick vänta till hösten för nästa chans för uppkörning. Life's a bitch! :)

    SvaraRadera
  3. Grattis och yeay! Bästa känslan!

    SvaraRadera
  4. Känslan är obeskrivlig å jag tänker tillbax när jag fick mitt JA! Det jag minns mest är faktiskt att dåvarande pojkvännen fick fortkörningsböter när vi var på väg för att hämta min lilla pärla direkt efter min uppkörning. (körde upp på skolans hoj) :)
    Bara hör av dig sen ifall du vill ha sällskap på vägen!
    Grattis än en gång!

    SvaraRadera
  5. Män guuuuuuu'... nu började jag gråta och jag är varken gravid eller har PMS. GRATTIS ÄLSKADE MIMMI!!!

    SvaraRadera
  6. Du beskriver det så bra att jag blev riktigt nervös fast jag vet att du klarat provet. Blev allt lite rörd med. Gulligt att du kramade inspektören! Grattis, grattis, grattis!

    SvaraRadera
  7. FYFAN VAD FRÄNT!! Åååh så nervöst med så många moment, mitt hjärta exploderade ju nästan av bara uppkörningen för bil ju! :D

    SvaraRadera