lördag 29 december 2012

"Alfie då?"

Ja... Alfie då? Befogad fråga på förra inägget, absolut. Jag tänker att vi får lösa det? Kanske köra två- eller tremånadersintervaller om det funkar okej för Alfie. Den delade vårdnaden har inte påverkat honom de senaste tre åren, så han klarar sig säkert med det också.

Och gör han inte det – ja, då får vi ta det då.

Vi snackar ju liksom flera år framåt i tiden, hur vi ska lösa problemet med skilsmässohunden har inte varit prio ett på att göra-listan i den här planen, och det kan hända massor av saker innan vi kommer iväg. Tobbe kanske får ett drömjobb här nere så att vi får stanna några år till, mitt ex kanske får ett barn som är superallergiskt mot pälsdjur så att jag blir heltidsmatte, mayaindianerna kanske hade nästan rätt och jorden går under om sjutton dagar och fyra timmar. Man vet aldrig.

Vi bor redan nu 30 mil från Alfies husse och det skulle kännas jättekonstigt om jag skulle vara tvungen att begränsa mitt liv till en 30-milsradie från min ex-pojkvän så länge som Alfie lever. Vi får bara lösa det helt enkelt.

3 kommentarer:

  1. Hej! Jag googlade runt idag, och hamnade på ditt gamla inlägg om pstav och tatuering. Idag har jag tatuera mig (planerat och allt) men visst fan kommer jag på efter att jag har en pstav där i armen, så nu när jag sitter här nytatuerad och glad så förstörs allt av att jag har tatuerat där jag har pataven, hon som satte in den satte den dessutom så djupt att den inte går att känna, min fråga är iallafall, vad sa din barnmorska när du pratade med henne om det här?

    / en nervös och klantig tjej...

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig tvåårsplan!! Härligt att ha sånt framför sig. :) men ni kommer ju saknas i Skåne, vår får mötas nånstans på halva vägen och springa nåt lopp!

    SvaraRadera
  3. Klart ni löser det!

    SvaraRadera