Fredagskrönika (på en måndag)!

I dag handlar det om alkohol och raketer. En dålig kombo som inte direkt blir bättre när tonåringar är iblandade. Var så god och läs (och dela)!

En tillbakablick på tjugohundratretton

Hur har ditt 2013 varit?
Så himla fint! Den första halvan av året dominerades visserligen av en trökig problemfylld graviditet, men det kommer nog glömmas bort i skuggan av den fantastiska andra halvan när bäbisen äntligen var på utsidan.

Blev du kär i år?
Jag var redan upp över öronen kär från året före. Och året före det. Och året före det. Och året... eller vänta nu? Jo, året före det också. Vi hade fyraårsdag nu i december i alla fall.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat i början av graviditeten trots att jag var så satans trött. Det hade kanske vägt upp för de tre månadernas vila jag tvingades ha under min sjukskrivning i slutet och inte påverkat mig så mycket som det gör nu varje dag med den här konstiga klena kroppen som jag inte känner igen.

Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Födde barn och åt min egen vikt i vattenmelon! Allt annat hade jag nog gjort innan tror jag. Mmmm... Vattenmelon. Man saknar ju soldagarna på balkongen, det gör man ju.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig över att föda för tidigt. Med facit i hand så blev det ju exakt tvärtom (hej BF +14!) och det hade nog varit bättre för alla inblandade om jag bara läst på massor om prematurbarn och sedan släppt det med någon form av "händer det så händer det"-mentalitet.

Vilket datum kommer du minnas mest?
24 augusti. När Baby Kenneth som blev en Sigge Scott föddes. Och 28 maj när jag blev inlagd första gången och trodde att han skulle födas för tidigt och dö.

Vem har du umgåtts med mest?
Alltså... Det har ju varit ett ganska ensamt år det här, hyfsat ny i en stad och så. Men Tobbe, Sigge & Alfie så klart. Och Malmöfolket lite så där sporadiskt: Lotta, Carolina, Nina och Markus. Sen har jag ju fått en ny kompis från mammagruppen som jag gillar väldigt mycket.

Bästa minnet från 2013?
Det var väl ett satans tjat om Sigge, men så klart är det bästa minnet när han föddes och veckorna som följde. Så himla galet att vara hemma med en liten unge som är ens egen! Och frisk! Och inte alls för tidigt född!

Är det något du saknade 2013 som du vill ha år 2014?
Pengar, men det kan vi glömma eftersom Tobbe har ett år kvar i skolan. Men vi klarar oss så lyxlivet får vänta. Jag vill också väldigt väldigt gärna ha ett jobb, i dag är ju min sista dag på programanställningen på radion, och från och med i morgon är jag arbetslös frilansare igen.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Oj oj oj, mycket gladare!

Vem/Vilka saknade du?
Copy/paste:ar förra årets svar som är en copy/paste från förrförra året: Jag saknar folk varje dag. Jag tycker att vi borde kapa bort den där trökiga delen mellan Skåne och Stockholm så att jag har närmare till mina fina internetkompisar där. Egentligen borde vi lägga både Stockholm och Göteborg i Skåne så att det bara var att cykla iväg och hälsa på när man känner för det. Och så är det som vanligt 111 mil för många till min familj.

Största misstaget?
Hm. Inget som jag minns, så det har nog inte varit så himla farligt på det planet.

Tror du att år 2014 kommer blir bättre eller sämre än 2013?
Bättre. Jag tror alltid att livet bara blir bättre med tiden och det ska bli extra spännande nu när Sigge finns!

Vad gjorde dig riktigt glad i år?
Att Sigge föddes, att vi fick förstahadskontrakt på den här lägenheten, att jag fick min lägenhet i Malmö såld (skriver sista papperna på torsdag, YEY!), att gravidblogga på PreggoPreggo ihop med Katta och att starta upp Move it Mama med henne och Sofia och att jag blev krönikör i Kristianstadsbladet.

Vilken var din bästa månad?
Augusti och framåt. Men det var ju ingen dålig sommar direkt, sol och sjukt varmt fanimig varenda dag! Ligga på en strand och läsa en bok är ju perfekt när man är sjukskriven och inte får röra sig.

Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Det finns väl alltid saker som man kan göra bättre men jag tror fullt ut på att man alltid gör så gott man kan och då kan man ju inte göra mer liksom?

Hur skulle du beskriva din stil 2012?
Same old. Prickigt och randigt och leopard och och enorma mängder färgglad trikå. Och gravidstrumpbyxor.

Vilka länder besökte du?
Spanien! Vi drog ju på en liten Barcelonatrip över påsk!

Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Jag kommer inte vara gravid, jag kommer kunna träna ordentligt och Sigge kommer transformeras från bäbis till ett riktigt barn som kan gå och börja prata. Det känns ju helt galet och sjukt fräsigt!?

Sammanfattningsvis har 2013 varit ett riktigt jädra gött år, hoppas ni också har haft det bra! Gott nytt på er!

Överraskningsdate! Barnvaktspremiär!

Tobbe kom hem från jobbet och överraskade med att ha fixat barnvakt och bokat bio! Känslan jag fick var lite tudelad och jag slets mellan "Åh! Bio! Snacks! Hålla handen i mörkret!" och "OMG JAG VILL INTE LÄMNA BORT MITT BA-HA-HARN!" men allt gick bra. Ehhh, så klart.

Total tid borta från bäbisen landade på ynka 2.5 timme och barnvaktsduon innehöll två mycket kompetenta personer varav den ena är sjuksköterska på neonatalavdelningen, så det var ju absolut inga konstigheter att passa en frisk storbäbis. Och Sigge hade varit glad och peppad hela kvällen och sov när vi kom, så det var nog jag som drabbades hårdast av bortlämningen.

Min mamma passade ju Sigge i ungefär lika lång tid när han var sex veckor, men då hade hon bott här i en vecka och Sigge var ganska nyfödd och hade inte alls samma koll på sin omgivning som han har nu. Men det var nästan lättare att lämna honom då än nu, trots att det borde varit tvärtom. Åh, svårt.

Hur gör ni med barnvakt?

Vårkänsla i Kwansta idag!

Om #mansfritt2014

Har ni hängt med i debatten om att en 35-årig kille ska utesluta män ur sitt populärkultursintag under 2014? Kakan Hermansson skrev en grej om det som delades flitigt i mitt Facebookflöde i går, men jag håller inte direkt med henne.

Så här skriver Gustav, killen bakom #mansfritt2014

Jag heter Gustav och är 35 år. Jag har ett problem. Mitt liv kretsar kring män. Nästan bara män. Jag läser nästan bara böcker och tidningar skrivna av män. Jag lyssnar oftast på musik gjord och framförd av män. Jag ser i stort sett alltid på filmer regisserade och spelade av män. Mina kreativa influenser kommer med andra ord nästan uteslutande från män. Mitt flöde i sociala medier domineras av män som sprider tankar av män eller rekommenderar artiklar skrivna av män. Det är ingenting jag valt medvetet, det ”har bara blivit så”. Jag tror det påverkar hur jag ser på världen. Hur jag ser på design, mode, litteratur, humor, människor och vårt samhälle i stort.
Som ett experiment under 2014 kommer jag att förändra det. Jag vill ha ett år där jag nästan uteslutande får influenser från kvinnor. För att se vad det gör med min världsbild.

Och så här skriver Kakan Hermansson på Nöjesguiden

Tro mig, jag vill hylla och dela denna hemsida för alltid, men jag har inte tid att sitta och heja på nån kille som gör EXAKT det vi feminister gjort i flera decenier, in the name of "jämställdhet". Jämt ska det gullas med killar för deras bidrag i kampen. Kvinnor bara antas vilja förändra sina egna ruttna vilkor helt gratis och otacksamt, men när en man kommer in och gör EXAKT samma sak (och dessutom självförtroende stort nog skaffar sig en hemsida hehe skrattar till) brer liksom människor ut röda matan och applåderar högt och länge. Så året var alltså 2014 när du kom på denna iden, det var först då du reagaerade på att ditt liv innehöll för många män och då du förstod att ditt liv inte var en demokratisk skilldring. Nej för det är tyvärr så det är.

Själv tänker jag så här: Det kan väl inte vara ett problem att en kille plötsligt inser att hans överdos av manliga intryck kanske inte är så himla sund? Jag gillar inte den mästrande tonen i "så året var alltså 2014 när du kom på denna iden, det var först då du reagaerade på att ditt liv innehöll för många män?". Nähä, så om man inte har tänkt på hur patriarkatet sett ut tidigare så kan man lika gärna skita i det i fortsättningen också? Det är väl inget problem att inse hur ens omvärld ser ut, oavsett om man är 17, 35 eller 57 år gammal?
Och jag kanske hänger i lite för klena feministkretsar, för ingen av mina vänner har mig veterligen uteslutit ALLT vad manlig input heter in the name of jämställdhet. Gjort mängder av medvetna val möjligen, men inte plockat bort allt vad manlig populärkultur innebär.

Och att han "har självförtroende stort nog att göra en egen hemsida", herregud - folk bloggar ju om allt från viktnedgång till ivf-försök och sin kamp mot cancer, varför skulle det här vara skillnad, det krävs ju ingen ansenlig mängd mod för att starta en wordpressblogg direkt. En blogg tar ingen plats, den ligger bara och skvalpar runt i cyberrymden utan att synas, det är först när andra delar den som den ges utrymme.

Och det är väl det enda jag ser som ett problem med detta – att media plötsligt överöser den här Gustav med uppmärksamhet och bjuder in honom till tv-soffor etc, – tid i rampljuset som en kvinna med samma idé knappast hade fått. Men då ligger väl problemet hos medierna, inte stackars Gustav som faktiskt försöker göra något intressant men får en jävla massa skit för det eftersom han är man.

Kanske ska sluta blogga?

Tänkte skriva ett inlägg om att det faktiskt kommer bli ljust och varmt igen, ifall ni är fler än jag som börjat tvivla på detta. Men så såg jag att jag ju redan gjort det, förra året. Börjar bli dement tror jag, eller så har jag helt enkelt skrivit om precis ALLT under de senaste 6092 inläggen och kan således börja rewrita mina egna fantastiska texter och slippa skriva nytt.
Den som lever får se.

Livsfarlig julklapp!

Jag fick en riktigt bra kniv av svärfar i julklapp, ni vet en sån där sylvass crazy kökskniv som skär igenom en stenhård lök som vore det smör? Helt galet, skadefrekvensen är exakt hundra procent här hemma, Tobbe använde den i går och jag i dag, båda gångerna skar vi oss. Jag älskar den.

Gullighetsöverdos!

Ett sista inlägg angående myrsloksgate

Jag orkar inte ens svara på kommentarerna som ramlar in, det var ett skämt och ni som tog så himla illa vid er kanske ska linda er själva i bubbelplast och lägga er i en swimmingpool fylld av nyfönade kattungar för att slippa riskera att drabbas av fler hårda törnar på ett tag.

Och - för att klarlägga – detta var också ironi och nu lägger vi hela den här historien bakom oss och blickar framåt innan jag faktiskt blir sur på riktigt. Okej? Okej.

Sigge Scott - fyra månader!

Som tiden går alltså, på julafton blev Sigge fyra månader! Den här månaden började med att Sigge skulle få sitt tremånadersvaccin och det var ingen kul upplevelse direkt... För mig alltså, Sigge tog det hela med ganska mycket ro. Han satt i Tobbes knä och så stod jag bakom dom och höll en skojig leksak framför Sigge som han kunde titta på. Och så fick han först en spruta i ena låret som gjorde att han skrek i... fem sekunder? Och sen den andra som är värre, då var han nog ledsen i en hel halv minut och sen var han som vanligt igen. Efter detta trauma sov han i vagnen i två timmar och sen var det bra med det. 

När han inte chillar i vagnen så hänger han i selen, det är så sjukt skönt att han gillar båda så att man kan välja färdmedel efter behov. Ska jag handla så vill jag ha vagnen till exempel (lasta kassar osv) men ska jag gå på hundpromenad så tar vi selen (fria armar osv). Sigge har kommit förbi stadiet när han somnade pang bom i selen, så är han pigg så tar jag hellre den om det passar, så kan han sitta och titta sig omkring.

Räven. Räven räven räven. Den är bästa sovkompisen och alltid med när det ska sovas. Fast han sover fortfarande nästan ingenting på dagtid, men det har vi igen på nätterna. Nu ser ett dygn ganska exakt ut så här: 

Mellan 7 och 8: Vaknar och ligger och övar inför VM i gulliga bäbisljud tills vi kliver upp. 

Vid 10-11-tiden: Sover en sväng, allt mellan 40 minuter till två timmar, men oftast någonstans däremellan.

Runt 15-16-tiden: Sover en halvtimme/timme.

Senast 20: Sovdags på riktigt, någon gång mellan klockan 4 och 5 vaknar han och vill äta, då får han en flaska mat och sen somnar han om i vår säng. Nu i julas slog han rekord och sov från 18:30 till 05:30 en natt, men då var han ju helt slut efter allt firande också. 

Den där blicken! Han är så himla med, håller koll på en och blir glad liksom på riktigt när man tramsar sig med honom. Från att bara ligga och glo på allt möjligt så har han nu full pejl på var man är, när man kommer och när man går. Han bryr sig fortfarande inte om vem som håller honom utan är alltid glad och nöjd oavsett vilken famn han hamnat i. 

Ligga på mage är ganska kul, men det är först nu som han har börjat snurra runt på egen hand. Fram tills nu har han bara legat på rygg eller sidan, men nu har han löst koden och fattar hur han ska vända sig till mage. Den lugna tiden när bäbisen ligger där man lämnade den är alltså förbi, även om han ju inte kan rulla iväg hur långt som helst, någon gång bör det ju komma en vägg och stoppa honom. Annars är den nya grejen att hela tiden stå upp i våra knän, antingen genom att hålla i våra händer eller att vi håller honom under armhålorna. Han nöjer sig nästan aldrig med att bara sitta i knät längre, det är tydligen supertråkigt, stå stå stå tills de små benen viker sig är det som gäller nu.  

Sitta i sin matstol kan han däremot göra, mycket festligt att ha en egen stol tycker han. Och allt han får tag i stoppar han i munnen. Allt allt allt, helt livsfarligt. Vet inte om det är tänder på gång än, men han saglar som en mastiff och vi får byta body på honom flera gånger om dagen.

Och på tal om tänder - HAN HAR ÄTIT MAT! Eller mat och mat, men typ en halv tesked mosad morot slank ner på juldagen. Han tyckte att det var exakt lika kul som bilden visar och eftersom vi var hemma hos min moster över jul så stod halva släkten och dokumenterade eventet på andra sidan bordet. På tal om mat, mjölken försvann ju mer och mer och den här månaden har jag inte ammat någonting alls och alla inblandade verkar nöjda med detta. 

Hm. Kanske ska leta fram systemkameran så det stackars barnet får något annat är korniga iPhonebilder från denna mörka första tid i hans liv. Här är i alla fall en liten del av släkten som fick nöjet att träffa den här lilla underbara människan för första gången under julhelgen. Mitt kusinbarn, mina bröder och så pepparkakakans mormor och morfar förstås. Bland andra. Och alla lika förtjusta i den lille filuren. Världens bästa lille filur som snart inte är så himla liten längre. Som vi älskar honom alltså, helt otroligt.

Suddigt julfirande

Firar jul på ett mini-zoo!

Det ska finnas en katt också, men den har jag bara sett snabbt en gång, vilket förmodligen beror på att huset är fyllt av sisådär 180 kilo hundar. Och just det, en kanin, men den låg gömd under en hög med hö.

Haha, menar ni allvar?

Förlåt, jag kan inte låta bli att skratta högt för mig själv nu, men trodde folk verkligen PÅ ALLVAR att jag hoppades att rabiessmittade myrslokar skulle slicka på deras julklappar för att de inte grattade mig på födelsedagen? Och därför blev så ledsna att de valde att sluta läsa min blogg?

HÄNDE DETTA VERKLIGEN? Ja tydligen. Gud, orkar inte.

Familjehäng i gästrummet!

När Sigge tar sin frukostnap passar jag och Tobbe på att smita undan från släkten och andas (ehhh, kolla internet) lite. Fördelen med ett stort hus är att det går att vila i ett tyst gästrum trots tio snicksnackare på nedervåningen. Tills i morgon ska jag komma ihåg att ta med mig kaffe och lite kakor upp, sen är jag all good.

Ja, kanske lite bitter/sårad/ledsen

Visst, så fort det är helg så dyker ju besöksstatistiken ganska brant nedåt, men av er som varit inne på bloggen sedan jag skrev att jag fyllde år i går har ynka sex (6!) personer grattat mig på födelsedagen.

Till er sex: TACK! Så himla gulligt!

Till er andra 1248 unika besökare har jag ingenting att säga förutom att jag hoppas att era julklappar har blivit slickade på av en rabiessmittad myrslok i tomtens verkstad. Ej god jul.

Trots brist på snö: IDYLLEN ALLTSÅ!

Sigge träffar släkten, de enorma hundarna snarkar på golvet och min mosters hus skulle kunna vara rekvisita åt någon form av uppföljare till Fanny och Alexander. Alla är glada, ingen stressar och ingen bråkar - och det skulle tydligen snöa inatt.

Ni ba: HAHA, VI FATTAR, DET ÄR IRONI VA?!? men nej, faktiskt inte. Lär ju fastna i århundradets snöstorm på vägen hem eller nåt som kompensation till Murphy för detta. Tills dess tänker jag njuta ihjäl mig.

OMG! Jag fyller ju år!

Började dagen med en runda på stan med Carolina, fortsatte med julfika hos Sigges farfar plus ett supersnabbt femminutershej till våra vänner som lämnat Sverige för Libanon men kommit hem en sväng - och nu sitter vi i en bil på väg till mörkaste Värmland för att fira jul med släkten! Åtta timmar ska det tydligen ta, hepp hepp! Sicken dag va? Får äta tårta i bilen sen!

Världens bästa människa - nu med katt!

Lotta och Peppe alltså. Finns det ingen djurlookaliketävling jag kan anmäla dom till? Och hur golliga är inte Siggan och lilla W då? Aj mitt hjärta.

Queen of the universe osv

Fick ju en del bannor när jag började trava på lite lugnt en sisådär sju veckor efter förlossningen, så jag lade mer det projektet och har satsat lite mer på powerwalk och core- och stabilitetsövningar istället. Men nu har det snart gått fyra månader och jag tänker att nu FÅR jag faktiskt sätta igång på riktigt.

Sagt och gjort, pressade in min lekamen i mina alldeles för tighta löpkläder (alltså, inte en chans att jag köper nytt!) och stack ut. Totalt blev det 3.8 km varav 700 meter var powerwalk vid start och slut och så slängde jag in en minuts ståvila/stretch efter varje kilometer för att inte tappa löpsteget pga tröttma. Mycket lagom (om)start på min postpreggolöpkarriär!

Stor dag i bäbisfamiljens liv!

Eftersom Sigge jobbat upp en ganska imponerande core-styrka under sin första lilla tid i livet så kan han nu sitta med vid matbordet som ett riktigt barn, istället för att ligga på golvet i babygymmet som en annan hundvalp.

Och ni fattar vad det betyder va? 

TVÅ ARMAR FRIA! VARM MAT ÅT ALLA! FRIHET VID MIDDAGSTIDER!

Ja jävlar, tänk vad bäbisutvecklingen går snabbt, snart sitter han väl där och äter majskrokar och kastar snabbmakaroner i huvudet på Alfie. Jag längtar.

Hipp hipp hurra för oss i dag!

För fyra år sedan bodde jag i Malmö och blev utbjuden på dejt av en långtradarchaufför som bodde på min gata. Vi åkte över sundet till ett iskallt julpyntat Tivoli i Köpenhamn och jag hade sockerdricka i bröstet och fjärilar i magen.

Nu bor vi i en stad tio mil längre norrut, jag har bytt kvällstidningsjobbet mot ett radiojobb och långtradarchauffören bytte bana helt och har bara ett år kvar till att vara färdig sjuksköterska. Och så har vi fått världens vackraste unge. Livet alltså. Tänk va?

Älskar dessa två gränslöst mycket!

Post preggo-kroppen alltså...

En sak som jag inte visste om kroppen efter graviditet var att fötterna kan bli större. Relaxinet (hormonet som har till uppgift att mjuka upp kroppen så den kan växa plus föda ett barn) i kombination med ökad vikt gör att fötterna ofta kan växa lite. Jag ställde frågan på Instagram och jag är inte den enda drabbade om jag säger så.

Såååå. Dags för ny skogarderob nu då? Jag borde väl vara jublande glad eftersom det här är första gången som jag måste köpa nya skor, (alla andra gånger jag "verkligen behövt" skor har jag ju behövt det lika mycket som en fisk behöver ett par hantlar) men jag har ju inte råd! Den politiker som får igenom ett obligatoriskt skobidrag i mammapengen kommer få min röst nästa val, det kan jag lova.

Nike Lunar Forever 2

I alla fall – i dag hittade jag ett par tjusiga löpskor på rea på Stadium som fick följa med hem. Jättebra skor för nästan halv priset, dessutom snygga och – viktigast av allt så klart – passar mitt löpsteg och är supersköna. Så lite glad borde jag ju vara, men även om 600 spänn inte är jättemycket pengar så är det 600 mer än vad jag vill lägga på nya skor när ett par 1600-kronorsdojor står och är näst intill oanvända i pre preggo-garderoben.

Denna lilla människa alltså...

Hej, Agne Ingvardsson i Osby

Du skrev ett debattinlägg i Kristianstadsbladet den 14 december som gjorde mig så ledsen att jag var nära att börja gråta. Fast mest blev jag nog förbannad. Arg på din ton i inlägget, och irriterad på din totala brist på empati för människor i och från krigsdrabbade länder.

I ditt inlägg skriver du bland annat "Såg på Agenda hur flyktingar köpte sig till Sverige för nästan hundratusen kronor av smugglare som tjänar stora pengar på migrationspolitiken. Tydligen måste man vara välbeställd för att ta sig till Sverige".

Jag vet inte om du har barn, Agne Ingvardsson. Jag har ett. Ett ganska nytt. Han heter Sigge och på julafton blir han prick fyra månader. Han älskar lampor, har runda kinder och när man pussar honom på magen så kiknar han av skratt.
Jag skulle göra vad som helst för honom. Vad som helst.
Skulle det bli krig här så finns det ingenting jag inte skulle göra för att rädda Sigge från att dö. Jag har inga hundratusen på mitt sparkonto, men jag lovar dig att jag skulle fixa ihop pengarna jag behövde – och jag skulle inte kunna bry mig mindre om vilka jag stöttade ekonomiskt för att min son skulle överleva det kriget.

Så här ser ett krig ut, Agne Ingvardsson. Klicka på länken och försök förstå hur det är att bo mitt i det här ofattbara hemska.

Jag vet. Det är inte jättelätt att sätta sig in i hur det skulle vara att leva i ett krigsdrabbat land. Men det är inte så konstigt, vi är ju väldigt förskonade från sådant här i Sverige. Men ansträng dig, och försök tänk på hur det skulle kännas att veta att du när som helst kan få en missil genom taket på ditt hus. Tänk på hur det skulle smälla till, på dammet som skulle yra runt, på brandröken. Tänk på din familj som nyss var i köket och julstökade men som nu inte svarar när du ropar efter dem.
Känner du paniken, Agne Ingvardsson? Hade du stannat i den paniken, eller hade du flytt?
Hade du fixat hundratusen och packat in din familj tillsammans med flera andra panikslagna familjer i en skåpbil och bett till gud att ni skulle överleva resan och kanske komma fram till ett land där ni kunde känna er trygga?
Jag tror att du hade det.

Du skriver också: "I Sverige finns väldigt många, både äldre och yngre arbetslösa, fas3:are, praktikanter, lönebidragare och garantipensionärer som inte får någon skattelindring som märks. Det är inte bara flyktingar som har det svårt".

Nej, Agne Ingvardsson. Det är inte bara flyktingar som har det svårt. Men jag skulle alla dagar i veckan vakna upp som en arbetslös fas3:are, än att se mitt barn frysa ihjäl i ett tältläger i väntan på att få hjälp. För har man inte hundratusen att betala till någon skamlös flyktingsmugglare så är det i det där fattiga tältlägret man hamnar. Men, och det är viktigt att du förstår det här, även om man faktiskt HAR hundratusen så har man rätt att försöka rädda sin familj undan ett brinnande krig. Alla får försöka fly undan döden, rika som fattiga. 

Och det är vår förbannade skyldighet att hjälpa dem som tar sig därifrån. 

En sak till...

"Jag är inte rasist, men jag tycker faktiskt att det är viktigt att vi ser till att hjälpa våra gamlingar som har byggt det här landet innan vi lägger pengar på att ge bidrag till invandrare".

Alltså, ledsen att sabba din illusion om att du är en fördomsfri och omtänksam människa, men det ÄR faktiskt rasistiskt att sätta sitt eget folks behov framför andras.

*imploderar av ilska*

Den här människan alltså. @zilanw på Instagram, som TOTALT har missuppfattat hela grejen med att hjälpa kvinnor i utsatta positioner. Som att det inte skulle hjälpa pojkar och män att deras fru/mamma inte dog när hon födde barn liksom? In och anmäl.

Och så i dag då, detta: "Det är inte bara flyktingar som har det svårt". Nej, det kanske det inte är, men det är lite skillnad på att vara fas 3:are, och att frysa ihjäl i ett tältläger i väntan på att få hjälp. Fy fan för alla dessa förklädda rasister alltså.

Julchock på Skepparegatan!

Alltså, i går fick jag höra att Jesus inte föddes på julafton utan på våren, och att det var någon kejsare som bestämde att Jesus skulle firas även på hans födelsedag den 25 december och så blev det så. Typ. Var i sådan chock att jag inte hängde med i förklaringen riktigt.

Fattar ingenting nu. Känns förvisso som att all religion över lag är ett enda osäkert hittepå, men är hela grejen med "ett barn är fött på denna dag" osv ren lögn? Och VET alla det här förutom jag?

Fem suddiga kalasbilder

Åh, SÅ MÄTT typ fortfarande! Tips inför julfikat: Pepparkakscheesecake med apelsin (fast jag dubblade mängden smör och tog en hel låda, alltså 425 gram, pepparkakor) och saffranskladdkaka med vit choklad (tips: jag hackade chokladen istället för att smälta den) med vispgrädde. Sjukt goda båda två, tror det blev lika i omröstningen, den ena är ju lite syrlig och den andra väldigt söt.

"Vill du ha hjälp med något?" frågade alla – men herregud så effektiv jag har blivit sedan Sigge kom! Bara någon håller bäbisen så att jag har två armar fria så är jag superwoman och fixar allt själv.

Det här mörkret alltså, inte bara att det är så otroligt deppigt att det är mörkt 20 timmar om dygnet, det går ju inte att ta bra bilder med mobilen heller. Gaaah. Men här sitter i alla fall Sigge och Nina och pyntar en apelsin. 

Martin tog curlingen till en helt ny nivå när han förhålade apelsinen innan Bill satte i nejlikorna. Ja jävlar, dagens ungdom har det för bra alltså. När jag var liten fick jag minsann sticka in nejlikorna helt själv till fingertopparna blödde. 

Kvällen avslutades med att vi vinkade till Antons brorsa turné-Tobbe som var med på Musikhjälpen med sin pianospelningsinsamling, så himla grym! Det var en sorgens dag att vakna idag och tvingas stänga av tv:n när Godmorgon Sverige tagit slut, istället för att zappa över till glasburen.

Aja, nu kanske man får något gjort här hemma på dagarna istället, kanske ska börja med att stänga av datorn nu när Siggan tar sin förmiddagsnap? Jag gör så, hej hej!

Iiii, femtusensexhundratjufem spänn!

Trädet faller inte långt från äpplet

Ni vet när man går runt med en övertrött bäbis och ba "Ssschhh, såja, sov nu älskling, du är ju jättetrött, dagen är slut nu, det finns inget mer kul att kolla på" - bara för att några timmar senare ligga EXAKT lika skelögd av tröttma men vägra lägga ifrån sig mobilen.

Leva som man lär var det ja...

Sista chansen nu då hörrni!

Har ni suttit och tänkt "jo just det, jag ska bara..." men FORTFARANDE inte skänkt pengar till musikhjälpen och alla tjejers rätt att överleva sin graviditet? Då tycker jag att du precis i detta nu klickar här:

KLICK! 

och gör det nu direkt så har du det gjort. Sista dagen i dag och det tar inte många sekunder, du väljer bara belopp, skriver i ditt mobilnummer och sen svarar du på sms:et du får. Seså, in och hjälp med dig, lägsta belopp är 25 spänn, alltså typ två påsar juleskum som du ändå klarar dig utan.