måndag 18 februari 2013

Jaså, Kenneth ska UT också? Attans.


Så här ser mina dagar ut: Kommer hem från jobbet cirka klockan 12:45, äter och surfar och sover till klockan 14 när En unge i minuten börjar. Sedan förfäras, gråter, snorar och kniper jag ihop låren i 60 minuter – och sen måste jag göra något som får mig att tänka på annat än barnafödande för att jag inte ska ringa till min barnmorska och hysteriskt skrika typ "SUSANNE, JAG KRÄVER ATT BLI SNITTAD!!!"

Folk tycker att det är för tidigt at börja tänka förlossning i vecka 16. HA! Jag känner mer att jag borde ha börjat fundera på detta redan innan jag ens blev gravid. Alla dessa VAL. Alla dessa RÅD. Och ingen i hela världen kan titta på en, känna lite på ens puls och sen med vänlig blick säga EXAKT vad det är man behöver. Det kan man liksom inte veta i förväg.

Man kan föda sittandes på huk, liggandes på huk, ståendes på alla fyra, liggandes på sidan, i ett badkar, upprest på knä och så sa någon något om en förlossningspall. Alltså, vad i helvete ÄR en förlossningspall? Vad ska man med en PALL till när bäbisen ska ut? En pall använder man när man ska hämta något högt upp på en hylla eller mota bort tigrar, och jag kan inte se att jag kommer göra något av det när jag ska föda vårt barn.

Man kan klara sig på lustgas eller på sin egen andning (HAHAHA!) man kan få sterila kvaddlar (sterila vadå?), ryggmärgsbedövning, bäckenbedövning, bedövning i muttan så man inte känner när man spricker (spricker!!!) man kan bli klippt (klippt? really? TA BORT SAXEN från min vayayay!). Man kan få en varmvattenflaska och man kan hoppas på att man har någon med sig som kan ge en lite massage i svanken med ett trädjur.

Jag tänker föreställa mig förlossningen så som jag förbereder mig inför en lopp, med en målbild och positiv affirmation. Jag har ju aldrig börjat ett millopp med att springa 500 meter och sen tänka i resterande 9.5 kilometer att det aldrig kommer gå. Vissa mammor på En unge i minuten börjar skrika om att de inte kommer klara det, och jag hoppas verkligen att jag inte hamnar i ett sånt läge att jag får panik och på allvar vill gå hem. HUR jag ska undvika att hamna där vet jag inte, men det skulle verkligen vara fruktansvärt, att på allvar tro att det inte kommer gå.

Min största rädsla är ju så klart att något ska hända mig eller bäbisen, men det näst värsta vore nog att ha sjukt höga rosaskimrande förhoppningar som sedan inte infrias, så man är helt besviken efteråt. Och så ska man skriva ett förlossningsbrev, där man kanske nämner att man vill lyssna på sin favoritmusik, bada och ha doftljus som luktar nyfönad kattunge och endast tas om hand av personal som är utbildad på ayurvedisk djungelandning. Eller nåt. Hur ska man kunna VETA allt detta i förväg? Själv känner jag mest att herregud, det är inget jävla spa man ska på, bada till musik och och lukta på doftljus kan man göra när man kommit hem och har läkt ihop efter barnmorskans framfart med saxen.

Nej, i mitt förlossingsbrev ska det stå följande:
Hej, jag heter Mirijam, bäbisens pappa heter Tobbe och vi har två prioriteringar vid förlossningen:
1) alla inblandade ska överleva
2) vi ska försöka ha roligt under tiden.
Hämta pallen och släpp in tigrarna, nu kör vi!

22 kommentarer:

  1. Det jag har läst om sterila kvaddlar låter som en MARDRÖM så några såna blir det faan inte (säger jag nu, icke-gravid och allt). Jag tror det kommer gå skitbra för dig, du har rätt inställning :D

    SvaraRadera
  2. Haha jag blir helt nervös bara av att läsa det där, SPECIELLT det sista ;D aaah...

    SvaraRadera
  3. Det kommer att gå jättebra med den inställningen ioch jag tycker inte alls att du är för tidigt ute för att vara nyfiken! Jag upplevde såhär i efterhand att det var skönt att jag var påläst och visste ungefär vad det var som hände hela tiden och att jag fattade hur smärtlindringen fungerade. Framförallt var det skönt att min sambo hade järnkoll! Nu fick jag fantastiska barnmorskor som var superpedagogiska och närvarande så det hjälpte jättemycket, men det var skönt att jag inte oroade mig så mycket. Lästips är På smällen - Från A till Ö, av Ann Söderlund. Fy fan vad bra. Även podcasten och gravidspecialen med Hanna och Amanda tyckte jag var skitbra. Heja dig!

    SvaraRadera
  4. Du... med din inställning kommer det att gå hur bra som helst!!

    Hälsningar från en trebarnsmamma som TYVÄRR är kejsarsnittad pga för trångt bäcken.

    SvaraRadera
  5. Sterila kvaddlar ÄR en mardröm. Fy fan aldrig igen. Hej ryggmärgsbedövning däremot, jag älskar dig. Tack och hej från en tvåbarnsmoder.

    SvaraRadera
  6. Du är underbar!
    Du kommer fixa det galant=)
    Finns ju inte en chans i världen att man ska kunna veta innan hur det blir.
    Min tanke var att; "Miljontals kvinnor har fött barn före mig. Såklart jag kommer fixa det oxå."
    Lille punkaren tog en natt på sig att komma ut.
    Med lil' sis hann jag vara på förlossningen 1 timme och 20 min innan hon låg på mitt bröst. Inte ens tigrarna hann släppas in ;-) Å jag släppte inte lustgasen.Hehe. (För det var det enda som hanns med i smärtstillande.)
    Kram CC

    SvaraRadera
  7. Det kommer att gå bra! Du har en jättebra inställning som kommer ta dig långt. Och att läsa på är alltid bra, det underlättar att man vet sina alternativ.

    Jag började läsa på redan innan graviditeten och plöjde igenom mängder av förlossnkngsböcker under graviditeten. Födde utan smärtlindring med enbart min egen andning och avslappning. Alla kommer nog någongång under förlossningen til en punkt där det känns som att det inte hår längre och det är bra, för det betyder att det snart, snart är över eftersom det brukar vara precis innan krystvärkarna som man känner så.

    Hur du än gör med smärtlindring, ställningar osv så ska du göra det på dina villkor och göra precis det som känns bäst för dig! Och du, återigen, det kommer gå jättebra!

    SvaraRadera
  8. Nu måste även jag kommentera. Jag har fött ett barn och ska föda mitt andra om några veckor (eller igår om jag fick bestämma, he he). Jag brukar hålla mig från att ge råd om både graviditet och förlossning, för varenda mamma och varenda unge är ju olika...

    Men, nu kan jag alltså inte vara tyst. En av de största insikterna för mig efter förlossningen är att: du behöver inte veta ett skit! Alltså, att läsa lite om olika smärtlindringar är nog bra. Och att prata med sin partner om vad hur det känns inför förlossningen och att uttrycka eventuella speciella önskemål till partnern. Resten löser sig, eftersom personalen som arbetar på förlossningen har varit med om femtioelva förlossningar. De säger till om vad som ska göras när och ger dig/er valmöjligheter på vägen om det är möjligt.

    Jag hade ren panik inför förlossningen och kände mig helt värdelös, då jag inte visste vilken smärtlindring jag ville ha, inte hade skrivit något förlossningebrev, inte hade önskemål om någon fin musik som kärleksbarnet skulle födas till... Men så klarade jag liksom det ändå, för precis som du skriver, det går ju inte att förbereda något som inte kan förberedas....

    Jag tycker ditt förslag på brev är klockrent! Och lagom långt för personalen att läsa, så de hinner fokusera på dig, partnern o bebisen istället.

    Go, go, för att våga att inte lyssna på allt om skrivs om graviditet och förlossning och föräldraskap. Och istället våga slappna av, lita på sig själv och sin förmåga och kunskap om sin egna kropp.

    Stort lycka till med graviditeten!

    SvaraRadera
  9. Innan jag födde mitt första barn funderade jag på hur jag blir i en krissituation. Och jag blir lugn och strategisk så jag tänkte att det säkert var så jag skulle reagera under förlossningen. Så jag läste på om olika lugna metoder, som dyktekniken bl.a. När det var dags blev det som jag hade tänkt. Att föda barn är en mäktig känsla, jag har aldrig känt mig coolare!! Inte ens när jag klarade springa min första mil!

    Och vad jag har hört så vill alla avbryta förlossningen. Själv ville jag att de skulle trycka in dottern igen så jag fick tid att samla mig, men hon kom ut och då var allt det jobbiga som bortblåst!!

    Ta med nått gott att dricka, det är mitt bästa tips!

    SvaraRadera
  10. Hihiii wooohäääääähooo jag säger som mormor: när det gör som värst ont så blir det snart bättre :D Jag har ett kort meddelande till personalen på förlossningen, så att kalla det för brev är att ta i - jag blir yr av blod och får ångest av spyor. Tänker att det måste väl vara fullt tillräckligt med information?

    SvaraRadera
  11. Det är aldrig för tidigt att vara nyfiken och börja göra lite research. Det är mitt bästa tips, att verkligen veta hur en förlossning går till, alla skeden osv olika historier etc. För även om det är olika för alla så finns iaf de mest basala elementen där. Och då kan det vara skönt att veta, liksom, okej nu kräks jag och det betyder att huvudet passerar spinaetaggarna.


    Att läsa på för och nackdelar om olika smärtlindringar för att ha ett hum vad som kan passa just dig. Hur du vill att din bm ska prata med dig; beröm, raka puckar, mkt medicinsk info mm. Att veta att för en del, som mig, så känns värkarna bara i ryggen och för en del som ett bälte. Att ha koll på att det finns nåt som heter avslag.

    Sen skulle jag vilja tipsa om amningshjälpen också (om du nu vill amma, vill du inte det ska du kolla in Petra Jankov, Att flaskmata istället) och kolla lite på amning innan, för det kan också komma som en fet chock.

    Massor av lycka till!!

    SvaraRadera
  12. Jag har fött två av tre barn på den där pallen. Senaste gången för att det var så smidigt första gången jag hade den. Den här gången hade det nog gått bra utan den där pallen... Men det var ganska befriande den där första gången, för jag slapp tänka på vad som kom ur mig förutom bebis. Det var liksom som en potta.

    Slut på snack om förlossningspall.

    SvaraRadera
  13. Med tanke på hur fysisk du är och hur bra du är på att pressa dig själv, kommer du säkerligen spotta ut bebisen i förbifarten medan du målar om hemma.

    Bästa och enda tipset jag kommer ge: andas in som om du luktar på en blomma, andas ut som om du blåser ut ett ljus. Det höll mig36 timmar utan smärtlindring (och de andra 3 var jag fullpumpad med blåmögeloststinkande lustgas..)

    SvaraRadera
  14. Jag skriver som någon ovan, är tyvärr snittad på grund av för trångt bäcken och kommer alltid få undra (och avundas) över hur det känns att få uppleva en förlossning "på riktigt" även om jag kämpade mig igenom typ 90% av förlossningsarbetet. Men det är ju så olika eftersom vi allaär olika, snitt för mig innan det var dags betydde smärtfritt och okomplicerat, men efter betydde detnågot helt annat. Så svårt det där att förklara eftersom någons skrämda upplevelse inte alls behöver te sig så för en annan. Men heja, heja, du kommer fixa're på det ena eller andra sättet! :) Jag maratonglodde också en unge i minuten och blev väldigt peppad och upplyft av Katerina Janouch "broschyr" (kommer inte på vad den heter nu bara för det).

    SvaraRadera
  15. Du är så jävla härlig, det där kommer ju gå helt galant fattar man ju.

    Och nu undrar jag så sjukt mkt vad kvaddlar är för något ?!? Huh? Fattar aldrig någonting av den här typen av blogginlägg :)

    Också undrar jag hur man gör när man är "liggandes på huk". KAN liksom inte se det framför mig.

    SvaraRadera
  16. Vi skrev typ "rak information, inget daltande. Vi litar på er ni är proffs." För som du skriver hur fan ska man veta? Samma gäller smärtlindring, man vet ju inte vad man vill ha/behöver innan. Jag är ingen yogi men att gå på profylax och lära sig andnings-och avslappningstekniker var det bästa vi gjorde med facit i hand. Jag kände att jag kunde slappna av och lita på min kropp under förlossningen, inte spänna mig och jobba mot smärtan. För min del gjorde det inte på långa vägar så ont som jag föreställt mig, och jag tog ingen smärtlindring alls. Dock att jag inte haft det som mål eller så, behövs det så behövs det. Det kommer förmodligen gå hur bra som helst för er, heja heja! :) Och btw, den där jävla pallen... min första kommentar var "jamen hur ska jag kunna sitta på DEN DÄR". Precis som med smärtlindring vet man ju inte vilken position man föredrar!

    SvaraRadera
  17. Jag hade inställningen att oavsett vad så var chanserna rätt goda för att

    1. bebisen skulle komma ut och
    2. att vi båda skulle överleva

    Sen funderade jag lite på smärtan och kom fram till 3. att den i sig antagligen inte skulle göra mig permanent galen med tanke på vad folk verkar palla i övrigt, typ öppna benbrott och gallsten.

    Och det höll, två gånger till och med.

    Jag rekommenderar Att föda av Gudrun Abascal. Ger också lite perspektiv när man tänker på hur våra mödrar och mormödrar födde, och att det tydligen också gick bra.

    SvaraRadera
  18. Lagom påläst o ingen bestämd bild över hur det ska vara är bra. För en sak är typ säkert; det blir inte som man föreställt sig iaf. Och då blir man bara besviken. Nä go with the flow, ta det bara som det kommer! Fokusera på att det faktiskt inte gör ont mellan värkarna o att ni snart får träffa den coolaste finaste människan!

    SvaraRadera
  19. Jag gillade att höra vad andra som gått igenom förlossningar hade för tankar sen tog jag till mig det jag tyckte verkade vettigt, så jag gör likadant som tämligen nyförlöst, bebis snart en månad, och är du ointresserad så skit i den här kommentaren!

    Jag läste på som faaan innan förlossningen, o tyckte det var kul o intressant o jag hittade hela tiden nya tekniker jag ville använda mig av. Först psykoprofylax o lite annat sen någon vecka innan ungen tittade ut (som för övrigt var tio dagar sen, den jävla väntan, den kunde kvittat alltså. Var på konstant dåligt humör och frossade i godis och kakor) så hittade jag en artikel om dyktekniken som jag sedan använde mig av i en egen modifierad version. Sen hade jag en målbild, att jag skulle få äta glass när ungen var född som jag ofta tänkte på samt det bästa råder ever, en värk är aldrig längre än 60-90 sekunder och du kan stå ut med mycket i "bara" 60 sekunder. Dock! Mitt viktigaste råd, hur förberedd och vilka tankar du än har så blir det inte alltid som förväntat. Jag hade många farhågor, absolut inte föda i gynställning, aldrig i livet sugklocka, jag ska ha kontroll. Så klart blev min förlossning med allt det där o ingen som informerade mig om vad som hände o jag var svårt traumatiserad efteråt! Så ja, planera om du är en sån person men va också förberedd på att du kan få en förlossning där din åsikt verkligen inte spelar någon roll! Och det kan bli bra det med! Och ha med studenter! De tillför ett modernt tänk som inte alltid barnmorskorna har. Så det blir ett bra komplement tyckte jag i alla fall. Och jag älskade förlossningspersonalen i Malmö som vi hade. BB däremot, hemskaste stället på jorden! Och förlåt för uppsats o jättelycka till när det väl är dags!

    SvaraRadera
  20. Alltså det klart att man kollar upp, läser på och vill veta allt om vad som väntar under förlossning. Det är väl inte konstigt alls.
    Det finns redan så många bra kommentarer härinne så det finns inte så mycket att tillägga förutom att om du tror att ett kejsarsnitt är smidigare mindre smärtsamt än en vaginalförlossning så tror jag att du har fel.
    Det må vara ett sabla inferno av smärta, blod, svett och tårar under själva förlossningen när man föder vaginalt men ett snitt är fan ingen söndagspicnic..
    Jag känner precis som tidigare skribent att man blir liksom snuvad på konfekten när man inte får uppleva det där med vaginal förlossning trots allt.. Och det tar månader av återhämtning efter ett snitt, ont har man, inte kan du träna eller ens lyfta tyngre matkassar, man får hasa sig runt i ultrarapid med brallor som knappt hänger upp för att inte göra ont på ärret.
    Så finns det studier som visar att bebis mår absolut bäst av att födas vaginalt.
    Det kommer gå fint!

    SvaraRadera
  21. Åh underbart! Hahaha - släpp in tigrarna! Du kommer klara allt galant!

    SvaraRadera
  22. Haha! Åh, det ska bli så spännande att höra hur det blir egentligen. Hoppas för din skull att det bara säger plopp!

    SvaraRadera