fredag 8 mars 2013

Mitt liv har faktiskt pågått ett bra tag

Jag och KattaKvack driver ju en gemensam preggoblogg nu för tiden och vi fick nyss följande fråga i en kommentar från Sara:

En annan sak är kommentarerna på facebook osv, när någon outar. Har sett flera "nu börjar livet på riktigt!". Jag tycker den är ganska klantigt formulerad när man inte vet vilka som läser. Jag tänker väl främst på att det förminskar livet folk utan barn lever. Skulle vara lite intressant att höra hur ni ser på sånt här!

Åh herregud, jag förstår dig Sara! Det var länge sedan jag tröttnade på den inställningen hos folk, långt före jag själv blev gravid. Men mitt svar är i alla fall nej - jag tror verkligen inte att livet börjar i augusti när vi får barn. Jag är 33 år gammal och har hunnit gjort massor av saker som jag inte hade haft en chans att göra (på samma spontana vis) om jag hade haft barn.

Jag har skaffat en utbildning, jag har tagit fallskärmscert och mc-kort, jag har rest runt halva jorden, jag har festat på charteröar, säsongat i Kanada och ö-luffat i Malaysia - och jag har gjort allt det där på ett väldigt otvunget sätt. Jag har inte behövt ha någon form av koll på blöjor, barnmat och läskiga sjukdomar som bäbisar slash barn kan drabbas av.

"Var Kenneth är? Han fick visst någon form av exotisk magsjuka och bajsade ihjäl sig..." 

Och - framför allt - jag har gjort alla de där sakerna som jag drömde om i min ungdom (haha, ungdom?). Även om jag är en sån som tror att det visst går att leva – åtminstone en variant av – sitt vanliga liv post bäbis så kommer jag aldrig behöva känna en stresskänsla i form av "HERREGUD JAG HAR INTE GJORT ALLT JAG VILLE OCH NU ÄR MITT LIV SLUUUUUT!".

Snorkla i en gammal vulkan på Hawaii? Check. Rumla runt på strippen i Las Vegas till klockan halv sju på morgonen? Check. Bli nersänkt i en bur bland vithajar och hoppa världens högsta bungyjump i Sydafrika? Check och check. Bilda familj? Snart check. Och även om jag verkligen förstår att inget av det jag nämnde är säker som alla "måste" göra innan de skaffar barn så är det saker som jag har velat göra och som hade blivit svårfixade med en bäbis.

"Var Kenneth är? Jo, han blev uppäten av en haj, det är himla glest galler i de där hajburarna..." 

Jag är helt övertygad om att bäbisskaffandet kommer bli typ den ballaste grejen hittills i mitt liv, men jag vägrar tro att livet på något sätt bara har stått på paus de senaste 33 åren och att det startar i augusti när Kenneth kommer. Alla är vi olika, att skaffa barn passar vissa när de är 16. Eller 22 eller 41. Eller aldrig för den delen. Och det är fan inget annat än oförskämt att hävda att jag skulle ha levt ett ofullständigt liv eftersom jag väntat med att skaffa barn fram tills nu.

12 kommentarer:

  1. Det finns ju tillochmed folk som argumenterar för att människor utan barn inte KAN vara lika mogna och vettiga som de med barn. Visst, man växer väl upp ett snäpp och ser saker annorlunda, men varför skulle det göra mig till en sämre människa för att jag inte har barn? Det är en trist inställning och väldigt elitistisk, och om det är något jag har svårt för så är det elitister.

    SvaraRadera
  2. Ha ha det är tvärtom ju, nu är livet över! ;) de som säger att livet börjar först efter barn är väl de som identifierar sig bara som mammor, inget annat. Jag är mamma, punkt.

    SvaraRadera
  3. Nej nej livet börjar när man blivit mormor. Man har uppfostrat barn som har flyttat hemifrån (nästan en kvar). Man har löneförhandlat så många gånger så lönen är ok. Man har nästan betalt lånen på huset. 9år kvar till pensionen - ledigt med betalt. Man behöver inga prylar för man har redan allt. Man kan resa vart man vill. Livet är otroligt bra ;)

    SvaraRadera
  4. Fantastiskt bra skrivet! Jag är en person som tvekar på det här med barn, jag vet inte om jag vill ha barn helt enkelt. Och det känns som om man är helt olik alla andra, för målet i livet är att reproducera sig. Speciellt när man bor på ett ställe där alla skaffar barn i 20-årsåldern. Så "det måste ju vara något fel på mig som närmare sig 30 och fortfarande lever ensam". Tack iaf! Lycka till och massa kramar!

    SvaraRadera
  5. Jeez, det är klart att livet "börjar" eller "tar slut" när man skaffar barn, om det är vad man är ute efter. Vi har däremot fortsatt leva vårt liv med barn, man är ju inte ute och röjer på krogen i tid och otid, men t.ex. nyårsfirande och grillningar på sommaren m.m. så har vi valt att bjuda hem folk till oss istället så kan ungarna somna när dom vill och vi kan träffa folk och ha kul. Jag har alltid dragit med ungarna till stallet och min man har haft dom i garaget, vi åker fortfarande på bilträffar eller vad det nu kan vara vi vill göra. Barnen är dessutom den absolut bästa "ursäkten" att få göra alla roliga bra grejer som typ hänga på skara sommarland och åka karuseller tills man mår illa flera dagar i streck... :)

    SvaraRadera
  6. Har gått och tänkt på om jag ska våga svara på detta inlägg ett tag nu, det är ju en s sjukt känslig fråga. Innan jag fick barn HATADE jag när folk sa så där, för jag levde verkligen mitt liv innan barnet kom. Det har jag fortsatt med nu efter också, nästan ännu mer. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv innan barn är minnerna lite lätt utsuddade, nästan somsolblekt. Allt jag gjorde innan finns kvar och jag är evigt tacksam för allt jag hann med innan. Men INGET i hela livet motsvarar att få ett barn. Därför bleknar det andra. Kommer ihåg första gången, efter mitt barn kom, den tanken slog mig. Och hur nästan pinsamt jag tyckte det var att jag nu har blivit en sån som tänker så. Men det gör jag. Det innebär ju inte att de som valt att inte skaffa barn har ett "mindre värt" liv, absolut inte. Men ett liv med barn och ett utan barn är helt olika, det kan nog alla hålla med om.

    SvaraRadera
  7. J prylutmaningen, jag håller helt med dig! Vill inte vara en sån där jävel som jag själv hatade innan men det är så stort och omvälvande och kärleken så genomsyrande så det är svårt att liksom MINNAS hur livet var innan. Och det är väl kanske meningen att det ska vara så, för att vi ska ta hand om våra ungar måste vi nog älska dem så vanvettigt mycket att vi blir lite knäppa.

    SvaraRadera
  8. OBS att jag ju så klart förstår att det är helt jävla underbart och att man inte kunde förstå hur man kunde leva utan sina barn osv - och så kommer det helt säkert bli för mig/oss också, MEN det är en jävla skillnad på att säga

    "För mig började livet när jag blev förälder"

    än att säga

    "Åh, ditt liv kommer börja på riktigt, nu när du ska bli förälder"

    Att förutsätta att ens egen sanning är alla andras är aldrig särskilt sunt. Speciellt inte när det handlar om sådana livsval. Och det är ju också så för min del att jag inte VELAT skaffa några barn före jag träffade Tobbe, det är först med honom som den här längtan efter en familj har kommit på riktigt. Så det var ju tur att vi väntade :)

    SvaraRadera
  9. Och jag som haft barn hela mitt vuxna liv har hunnit med utbildning, resor, arbete, äventyr (allt det där jag drömde om i min ungdom) och vanligt oglammigt vardagsliv!

    Tror att vi måste bli bättre åp att påminna oss själva om att, som du skriver ovan, "ens egen sanning är alla andras är aldrig särskilt sunt."

    SvaraRadera
  10. Mirijam, där håller jag ABSOLUT med!

    SvaraRadera
  11. Nu har jag inte barn, men kan tänka mig att det är lite som när min mamma dog. Livet tog inte slut men jag började samtidigt på en annan del av livet och jag delar faktiskt upp det i före och efter - båda är bra liv men totalt olika.

    /My

    SvaraRadera
  12. Jag har börjat läsa din blogg det senaste halvåret och jag vill bara att du ska veta hur mycket detta inlägget har betytt för mig just nu. Jag är 4 år yngre än dig och har råkat bli gravid men jag vill inte bli mamma än. Så jag ska göra abort. Beslutet är inte svårt för jag har så mycket jag vill göra innan jag skaffar barn (tex. resa och vara halvt oansvarig). Det känns dock lite som att omgivningen inte tycker att det är en giltig känsla när man är "i min ålder". Därför blir jag så glad av att läsa din blogg. Intrycket jag får är att du (och Tobbe) har hamnat "helt rätt" oavsett om det har varit planerat eller ej, och det är så inspirerande att läsa (både nutid och i arkiven).

    SvaraRadera