måndag 2 december 2013

Men var VILL jag bo då?

Är så galet avundsjuk på bland andra Onekligen och Blogghen nu, det här med att hitta ett drömboende och inreda det med vetskapen om att nu bor vi här på riktigt, utan att vara på väg någonstans. Sist jag gjorde det var i Malmö-lägenheten som jag håller på och sälja nu, men redan när jag och Tobbe blev sambos i den så kom ju känslan av att vi någon gång skulle flytta, en tvåa på 53 kvadrat är ju inget man bor i livet ut direkt.

Sen hittade vi ju en slags drömlägenhet på hundra kvadrat mitt i stan, men efter fyra månader fick jag världens roligaste jobb här i Kristianstad och var tvungen att flytta hit (eftersom jag började 05:30 och pendlingsmöjligheterna var obefintliga) och eftersom Tobbe pluggade på högskolan här och redan pendlade hit varje dag verkade det ju knäppt att han skulle bo kvar där på hundra kvadrat alldeles ensam i veckorna. Så då hamnade vi i stugan i Åhus (nära till havet, 20 minuter till jobbet) men där ville vi inte bo kvar när bäbisen kom (ensamt för mig under mammaledigheten, dåliga kommunikationer osv) så vi lyckades lägga vantarna på den här lägenheten inne i stan.

Men nu då? Vi vill ju inte bo i Kristianstad egentligen, nu är det ju bara för att Tobbe har ett år kvar i skolan som vi bor här, hade han kommit in på en utbildning i till exempel Växjö eller Sundsvall så hade jag suttit där och skrivit det här inlägget.

2008 köpte jag min lägenhet i Malmö och fram till att Tobbe flyttade in där 2010 var jag inte på väg någonstans. Jag bodde där och var nöjd med det. Nöjd liksom.

Jag saknar verkligen den känslan.

11 kommentarer:

  1. Svar
    1. Men vill vi bo där jämt? Tänk om vi flyttar dit och inte trivs? TÄNK OM JAG ALDRIG TRIVS? Buuhhuu!

      Radera
  2. Amen ååååh, min kommentar försvann?! Börjar om: Jag förstår hur du känner dig. Jag känner likadant. Är liksom inte rotad någonstans på riktigt sådär utan har alla möjligheter att välja som jag vill, i samarbete med sambon förstås. Ett i-landsproblem men ett problem ändå!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är ju fantastiskt att man har valmöjligheten, men det är ju tråkigt att känna att allt man gör i sitt hem är... temporärt liksom. Och vet man att man inte kommer bo kvar så där värst länge orkar man ju inte ge sig på att bygga en bokhyllevägg till exempel (Onekligen, jag kollar på dig!).

      Radera
  3. OM jag vet hur det känns. Jag är i och för sig fast övertygad om att bo kvar i Stockholm, men efter fjorton flyttar sedan jag flyttade hemifrån bor jag likförbannat för litet för att det ska vara rimligt med en längre framtid i den här lägenheten. 54 kvm, barn, katt, sambo, jag. Så man blir liksom aldrig helt hemma. Sjukt jobbigt. Är för dålig på att leva i nuet i den här frågan. Blir bara rastlös.

    Hur som helst; hoppas du hittar hem! Du får berätta hur du gjorde när du väl är där.

    SvaraRadera
  4. mmm. om jag och Pojkvän håller ihop (vilket jag självklart tror) kommer vi bo där vi bor nu LÄNGE, det är nämligen hans föräldrahem och tja.. läget osv är ganska oslagbart men då kan jag ibland känna.. shit.. ska vi bo här JÄMT istället. Människan som aldrig är nöjd..

    SvaraRadera
  5. Förstår precis, ens hem är ju liksom...allt?

    Jag ÄLSKAR min nuvarande lägga men ska ju snart flytta ihop med A (i hans lägenhet, eftersom den är en trea och LIGGER I HAGA. (Yeey)). Och det kommer ju bli fantastiskt. Ändå infinner sig rädslan: tänk om det inte känns som att det är vårt gemensamma hem. Tänk om det kommer kännas som om jag bor hemma hos honom liksom. Då får vi byta den till en annan tänker vi. Det ger sig nog. Hemma måste kännas hemma.

    Och snart är Tobbe klar och ni hittar ert drömboende. Foreverandever.

    SvaraRadera
  6. Oj. Inser nu att jag aldrig bott någonstans där jag inte varit på väg någon annan stans...
    Sitter i en andrahandslya, utan kontrakt. Utan jobb. Utan familj. Utan utbildning. Och försöker peppigt tänka att jag har alla möjligheter! Alla dörrar är öppna liksom!
    När jag mår röv tänker jag mer att jag inte har ett skit utom en gammal hund och en lånekatt.

    Hoppas ni hittar hem!

    SvaraRadera
  7. Fast alltså OBS! att jag egentligen inte heller vet om vi kommer bli kvar här for ever and ever. Det känns så nu. Men det har jag tänkt typ varje gång vi flyttat, "här ska vi bo läääänge" och sen har det varat i två år. Fast okej. Här ska vi bo längre än två år, det hoppas jag vid gud, men du fattar poängen? När vet man att det är för evigt? Aldrig. Man kan bygga bokhylleväggar ändå. (Tro mig, har testat fyra gånger. Hyresvärden blir iofs sur, och sen får man spackla och måla över alla hålen, men det går! Man kan!)

    Men hoppas ändå så klart att ni snart kommer på det. Kanske Gnesta? Det är trevligt här!

    SvaraRadera
  8. Alltså, det kunde vara jag som skrev det där inlägget. Jag vet inte heller var jag vill bo. Just nu velar vi mellan att flytta på hemhållet åt mitt håll för där bor mina föräldrar dvs barnvakt och avlastning eller åt andra hållet där vi har våra kompisar. Just nu bor vi på mitten och vantrivs. Skulle fan inte förvåna mig om vi bor kvar här om tio år, och fortfarande ba: var ska vi booooo...? (Brr! hemska tanke!)
    /jenny

    SvaraRadera
  9. Åh vad seg känsla :S Sämsta trösten är ju att det brukar lösa sig, men det kan ju kännas rätt uppgivet tills dess liksom.. Hm :/

    SvaraRadera