"Det här är livet de lever. Varje dag är den andra lik. Det enda som väntar är lidande och död i Astra Zenecas djurförsökslaboratorium".
Så står det i förtexten på Djurrättsalliansens
film om Astrahundarna.
Först av allt: jag är INTE för djurförsök, men jag är verkligen för källkritik. Jag ska också påpeka att jag inte kan någonting om kenneln i Örkelljunga så den lämnar jag utanför, MEN jag kan berätta det här: hundarna som används för försök på Astra Zeneca i Mölndal lider inte på det sätt som många verkar tro.
Hur jag vet det? Jag har jobbat där.
Inte på labbet, men som ronderande kvälls-/nattväktare i över ett år, och eftersom jag tyckte att situationen med djuren var väldigt jobbig så fick jag prata med de ansvariga för att få veta hur det funkar. För det första: hundarna är glada. De används (i alla fall då, 2003/2004) för att testa magsårsmedicin, och en ledsen och stressad hund hade inte funkat att ta tester på eftersom de då hade blivit missvisande. Och alla som någon gång har träffat en hund vet att dom inte direkt är kända för att spela några spel. En hund låtsas aldrig vara glad för att göra en människa nöjd.
Jag skulle uppskatta antalet hundar till dryga hundratalet kanske? De bor åtta och åtta i stora inomhusgårdar som har direkt anslutning till rastgårdar där de kan kuta in och ut dagarna i ända fram till klockan 21. Då kollade man att alla hundarna var inne och stängde luckan till rampen ut. De ligger alltså INTE ensamma i små burar och lider för sig själva, utan har gott om plats och sällskap.
På anläggningen i Mölndal finns välutbildad hundpersonal, jättestora rastgårdar och agilitybanor som hundarna får leka av sig på. När jag gick eftermiddagsronderingen var hundarna glada och ville hälsa, slickades i ansiktet och lekte med varandra. När jag gick nattronderingen sov hundarna ihop i små varma snarkande högar, det var rent och fint och kändes aldrig som en jobbig eller stressig miljö.
Jag försvarar inte det som görs på AZ och har för dålig insyn i den medicinska forskningen för att kunna uttala mig på ett mer politiskt plan, men jag vill ändå berätta om min erfarenhet från hundhusen, ifall det kan få någon att känna sig lite bättre till mods. SJÄLVKLART skulle hundarna må bättre av att bo i en egen familj som sällskapshund (okej, nu är ju beagle en jakthund, men ändå), men folk verkar trissa upp varandra till att tro att hundarna plågas med otäcka experiment och ligger fastspända i sin egen avföring under hela sina liv, men så är det alltså inte.
Avslutningvis: det är många år sedan jag jobbade där, och det här är mina erfarenheter från den tiden, men jag tvivlar på att AZ skulle ha sänkt sin standard för djurhållning sedan dess. Dessutom undrar jag
om detta inte stämmer, för i så fall är det ju inga hundar som ska avlivas? Skärmdump från Astras hemsida:
