måndag 30 september 2013

Sånt man gör med morsan på besök








Jodå, här upplever vi naturen på bästa sätt, knatade upp på Stenshuvud igår och gick en runda i Tivoliparken idag. Men vi hänger också en del i soffan och tävlar om vem som kan få bäbisen att le mest. Mormor leder.

söndag 29 september 2013

lördag 28 september 2013

Mamma/mormor är här!

Den här lilla killen blir fem veckor idag, det firade han med att hänga med sin mormor för första gången! Sällan har väl ett barnbarn varit så efterlängtat som denne lille spjuver...

fredag 27 september 2013

Finbesök deluxe idag!

SOM jag har väntat på att få hit min älskade Lotta, och idag lyckades vi äntligen tajma! Dessutom fick jag världens bästa post preggo-present: OST!

Och som inte det vore nog så ska jag nu köra till flygplatsen och hämta mamma, som att döma av de senaste veckornas sms-konversationer kanske är den som är mest peppad i hela världen på att få träffa Sigge. PLUS att det är lönehelg för oss med mammapeng, vilken fredag va?

torsdag 26 september 2013

Rent och fint – med hjälp av en man!

Okej, en liten reklamspaning från bäbissoffan då – vad är grejen med att kvinnor inte skulle kunna städa utan hjälp av män? Jag tänker till exempel på Cillit Bang-killen som visar en tjej hur OTROLIGT enkelt det är att använda medlet, man bara sprayar på och sköljer av, och hon ba "HAHA, VA? ÄRE SANNING?"

Okej, vi tar det igen:

1) spraya på
2) torka av

Ja jösses, det är ju sannerligen en oerhörd bedrift som det bara måste krävas en man för att räkna ut, och sedan förmedla vidare till en kvinna. Som blir extremt peppad över denna enkla lösning som gör att hon kommer spara massor av tid nu när städningen kommer effektiviseras så enormt.

Eller den tecknade reklamen med Mr Muscle, den lilla pojken som "ägnat sitt liv åt att uppfinna ett bra rengöringsmedel åt sin mamma". Eller ja, uttrycket de använder i filmen är faktiskt "sina föräldrar", men inte är det någon städande pappa i den reklamen.

"Skämtar du?", tänker ni säkert nu. "Finns det inte en enda reklam där en man gör reklam för medel som används vid städning?". Jo då, det är klart det finns. Den här:


"Woohoo, BRÖL, här kommer jag i mitt FRÄNA STRIDSFLYG med cool TURBO POWER EFFECT, precis lika bra som det här ASBALLA rengöringsmedlet". Tummen upp!

Avd "program man kan slippa live"

Förmiddagsshock i tv-soffan: POSTKODSLINGO HAR STUDIOPUBLIK!
Herregud. Man slutar aldrig förvånas över vad mänskligheten roar sig med på fritiden.

Stoppa pressarna!

Sigge sov från klockan 20:30 till 03:30 I SIN EGEN SÄNG! Och efter ett blöjbyte, mat och ännu ett blöjbyte sover han igen - I SIN EGEN SÄNG! Och Alfie snarkar i soffan och har inte ens närmat sig sovrummet ikväll/natt.

Är så chockad att jag inte kan somna om nu.

onsdag 25 september 2013

Sånt som gör att det blir lätt

Att Tobbe slänger ner klängapan Sigge i ergon och lagar mat så att jag kan gå en 45-minutersrunda med den här randiga tramsepälsen i kvällssolen vid sjön. Egentid as it's best måste jag säga.

En liten reflektion över mammalivet

Okej, i går blev Spiggen en månad gammal (ung) och ungefär nu känns allt som vanligt. Eller vanligt och vanligt, ingenting är väl som vanligt, men det går att vakna på natten utan att tänka ÅH HERREGUD DET LIGGER EN LITEN LITEN BÄBIS HÄR, ÄR DEN VERKLIGEN VÅR, HUR SKA VI KUNNA TA HAND OM DEN? och det går att ta sig igenom en hel dag ensam hemma med både hund och barn utan att tänka MEN HUR SKA JAG GÖRA OM JAG MÅSTE BAJSA OCH SIGGE ÄR VAKEN, SKA JAG LIKSOM HÅLLA I HONOM SAMTIDIGT DÅ? (tips: tvättkorgen!).

Jag trodde att det skulle vara värre. Eller rättare sagt, min omgivning hade förberett mig på att det skulle vara värre. Och det är klart att det kunde varit värre, vi har ju sluppit både kolik, skrikbäbis och sömnbrist, men ändå. Som jag hade stålsatt mig och så var det bara så här. Några "råd" som jag fått och tänker lite extra på så här när jag är mitt i det själv:

Sov när barnet sover 
Okej, det är väl egentligen ett bra råd, men jag hade lagt till även om du inte tror att du är trött. För ibland känner man kanske inte att man är sovtrött men så tänker man att "jag ska bara blunda lite" och så sover man i tre timmar. Och med man menar jag så klart jag.

Strunta i städningen den första tiden, låt det vara lite stökigt
NEJ! Nej nej nej och åter nej, det kan det absolut inte vara. Inte hos oss. Om Tobbe har gått till skolan/jobbet/praktiken och lämnar mig ensam hemma med klängig bäbis och hund så får det absolut INTE vara stökigt hemma. Rörigt i lägenheten = rörigt i mitt huvud. Jag säger snarare, "lägg en intensiv kvart varje kväll innan läggdags på att röja upp hemma och vakna glad och nöjd till ett städat hem. Och ladda kaffebryggaren.

Njut av spädbarnstiden, den varar inte för evigt
Okej, njuta ska man så klart göra, men jag hade nog önskat att någon poängterat del två av den meningen, nämligen "varar inte för evigt". Vecka två är helt annorlunda mot vecka ett, vecka tre mot vecka två osv. Det borde man ju fattat själv, men allvarligt talat, man fattar inte jättemycket de där första veckorna. Och när man sitter där nyförlöst och knappt kan röra sig på grund av ont och bäbisen vägrar släppa en (och hormonerna dessutom gör att man gråter fukkin' oavbrutet) så är det lätt att få panik. SKA DET VARA SÅ HÄR RESTEN AV LIVET NU? tänker man, men det ska det ju inte. Det kanske inte ens ska vara så resten av dagen och det kommer garanterat inte vara så nästa vecka. Sigge är ett helt annat barn nu under sin femte levnadsvecka, och min kropp är också en helt annan kropp nu än under sin första vecka efter förlossningen, och bara det faktum att man kan gå på toa lite snabbt utan att bli kallsvettig av smärta underlättar ju vardagen enormt. Och det blir bättre och bättre för varje dag.

Kanske skönt ändå att folk har varit så himla ohyfsade och frikostigt har delat med sig av sina skräckhistorier angående spädbarnstiden, för vet ni – jag tycker fan att det var asmycket lättare att bli mamma än vad jag förberett mig på.

tisdag 24 september 2013

Sigge Scott – 1 månad i dag!

Första veckan. Så liten.
Konstigt det där, hur mycket man kan älska en människa som mest bara sover och äter och bajsar och skriker argt om inte ersättningen blir klar i exakt samma sekund som det börjar kurra i den lilla lilla magen. Men ändå – den här otroliga beskyddarkänslan som kommit, tankarna i stil med "om något händer honom så kommer jag aldrig bli mig själv igen".

Lillrumpan drunknar i minsta blöjstorleken.
Och även om det kanske inte finns personlighet på ett vuxet sätt så finns det redan någon form av mönster. Som att han vill äta minst varannan timme på dagarna och var fjärde på nätterna. Att första sömnpasset på natten är det längsta (ungefär 21-01) och sedan blir det mer hackigt (vaknar vid 03, 05 och 07 och sen kaaanske man kan lura honom att somna om till 08:30). Själv är jag chockad över min förmåga att hålla mig pigg trots hackiga nätter, men jag får ju ändå sova många timmar tycker jag. Jag går och lägger mig med honom vid 21-22 och varje gång han vaknar så tar blöjbyte, matning och sövning cirka 40 minuter, så vissa nätter sover jag ju 8-9 timmar. Den här sömnbristdimman som folk snackar om känner jag inte alls igen, PEPPAR PEPPAR.

PJONG!
Det tog fyra dagar innan han blev en Sigge Scott Sjöberg. Före dess gick han mest under namnet Chicken Legs, eftersom hans smala små ben ba pjong! åkte rätt ut så fort han fick mat. Nu är det inte samma fart i spirorna, men lite då och då slänger han ut sina ben när det vankas käk. Många säger att bäbisens rörelsemönster kan märkas av även utanför magen, och just de här sparkarna känner jag och revbenen på höger sida verkligen igen.

Ytterst korta stunder duger det att ligga ensam och titta på mobilen.
Sigge tycker att det är fint med ljus och sol och ögonen söker sig hela tiden till fönstren och lamporna. Han är stark i nacken och när man har honom i famnen så håller han upp huvudet och tittar. Och i famnen, där är han mest hela tiden. Eftersom amningen aldrig kom igång ordentligt och han mest får ersättning så duger pappa lika bra som mamma, även om det ibland måste till en tutte eller två för att han ska kunna somna. Och efter två ganska jobbiga första veckor när han endast kunde sova PÅ mig på nätterna och jag fick sitta uppallad mot väggen med amningskudden hela nätterna så kan han nu sova bredvid oss i sängen. Ska han sova i babynestet så måste vi ha värmt hans vetegroda så att det är varmt när han läggs ner, och sen ska grodan ligga nära så att han luras lite att vi fortfarande håller i honom.

Powernap i soffan, alla ska med!
Det funkar jättebra med Alfie. Han är väl inte jätteimponerad över familjens nytillskott ska jag erkänna, men han verkar inte bry sig så mycket. Just så här i början får han tyvärr komma ganska mycket i andra hand, jag är inte fit för jättelånga promenader och han får inte sova i sängen på nätterna, men han verkar ta det hela med ro. Första nätterna satt han i sin bädd nedanför sängen och tittade på mig med sina stora rådjursögon så fort jag matade Sigge, men nu sover han mest ute i soffan och kommer in i sovrummet när det ljusnar på morgonen, för då finns det faktiskt chans att man får komma upp och ligga under täcket en stund. Och så sover vi middag ihop på soffan vissa dagar så klart. Åh. Fina fina hund.
Vill även slå ett slag för Ergo babyn, den underlättar extremt mycket när man bara ska ut på en snabb kissrunda runt kvarteret på en kvart och inte pallar ta ut vagnen.

24 augusti klockan sju minuter över nio. Dagen då allt blev upp och ner. På ett bra sätt.
Det här inlägget publiceras klockan 09:07 den 24 september, exakt en månad efter att Sigge kommit till världen. Som vi väntade och som vi längtade, och tänk att det var den här lilla fina ungen som kom till oss! Att jag och Tobbe får vara just hans föräldrar är det bästa som någonsin hänt.

måndag 23 september 2013

Hund- och bäbispromenad med ergon!


Den här hösten alltså... Så häftigt det är va, livet!?

söndag 22 september 2013

Höst schmöst även i Skåne

Kallt och ruggigt idag, jag längtar tills jag kan sticka ut och kuta kuta kuta men har börjat träningen så sakta med att "hitta mina djupa magmuskler" med MammaMage-appen. Tråkigt men nödvändigt antar jag?

lördag 21 september 2013

Har jag berättat om mitt nya jobb?


Aldrig har man väl varit så osugen på att ta en bylinebild som tre veckor efter att man fött barn och tio veckor efter att man senast varit hos frisören. Hehe. Typiskt dåligt tillfälle att börja tänka på uttrycket "en bild säger mer än tusen ord". Hittar den inte på nätet, ska kolla upp det, men tills vidare får ni läsa här.


För fyra veckor sedan födde jag barn. En på många sätt spännande upplevelse, speciellt eftersom sommarens nyheter toppats av svarta rubriker i stil med FULLT PÅ ALLA FÖRLOSSNINGAR I HELA VÄRLDEN. Många blivande föräldrar detaljplanerar den stora dagen och har med sig allt från doftljus och choklad till en välmixad playlist som ska spelas när bebisen kommer till världen. Själv hade jag lagt ribban aningen lägre och tänkte att ”jag och bebisen ska överleva” var en lagom verklighetsförankrad önskan.
Så ser förlossningsvården nämligen ut i Sverige i dag, en graviditet är inte bara spexiga cravings efter mjukglass med löksill eller bilder på stora magar i softat motljus – det är även ren och skär skräck över att kanske inte få hjälp och vård i en av de mest utsatta stunderna av sitt liv.
Vad är problemet, kan man undra? Kvinnor har i alla tider fött barn, och förutom att vi tagit ett litet skutt på evolutionsstegen och börjat knata omkring upprätt så har det alltid gått till på ganska exakt samma sätt – bebisen ska ut, och den ska ut på samma ställe som vanligt. Då är det ju oerhört märkligt att det år 2013 fortfarande finns mammor som dör i barnsäng.

I helgen kom nyheten om 41-åriga Linda som i somras avled efter att ha fött tvillingar på CSK. Enligt lex Maria-anmälan hade personalen ”avvikit från gällande rutin”. Oerhört tragiskt – men vem är förvånad över att personalen har svårt att hinna sköta sitt jobb? Problemen med plats- och personalbrist på länets förlossningar har varit ett givet samtalsämne i sommar. Jag har hört skräckhistorier om kvinnor som har tvingats ta sig till sjukhus 30 mil bort, kvinnor som inte hunnit fram till det där sjukhuset utan fött i bilen på vägen dit – och kvinnor som inte ens har hunnit ut till bilen utan snällt har fått föda hemma i hallen.
Förra månaden kom en forskningsrapport som visar att en tredjedel av landets barnmorskor riskerar att bli utbrända. En tredjedel! Inom vilken annan yrkesgrupp hittar vi samma skrämmande siffror? Samma rapport visar även ett samband mellan brist på personal och allvarliga komplikationer för mamman och barnet, ändå görs det stora besparingar på skånska kvinnokliniker. Allt medan personalen kämpar på. Så klart. När man jobbar med människor kan man inte med gott samvete anpassa arbetet efter sina nya nedskurna förutsättningar.

Själv har jag inget att klaga på, personalen på CSK var fantastisk under våra besök på sjukhuset. Som tur är. För tyvärr känns det som att det krävs just tur för att få bra vård. Turen att komma in när inte alla andra ska föda, turen att bli gravid så att man slipper förlösas i semestertider, turen att bo i nordöstra Skåne där trycket på kvinnoklinikerna varit åtminstone marginellt mindre än i övriga länet. Och med höstbudgetens skattesänkningar är jag glad att jag inte ska föda snart igen, för jag vågar inte lita på att jag kommer ha samma tur två gånger.
Publicerad i Kristianstadsbladet fredag 20 september 2013

fredag 20 september 2013

Fredag! Solsken! Barnbidrag!

Vilken morgon! Sigge sov bra i natt så vi vaknade pigga, jag lyckades hetsduscha och hetsbädda medan han låg i spjälsängen och tittade på sin mobil, och efter kaffe till mamma och ersättning till bäbisen stoppade jag ner honom i Ergon och tog ut Alfie på en runda.

Herregud vilken skillnad det är på bäbislivet efter fyra veckor, även om det finns noll rutiner så finns det ändå någon form av mönster under dygnet, och det är så sjukt skönt att inte bara klia sig och hövve och undra vad som händer, utan faktiskt ta lite kontroll över vardagen. Plus att Sigge fick sitt första barnbidrag idag = systemet funkar. Tack tack!

Inte blir det sämre av att det är 17 grader varmt och strålande sol ute, en eventuell höstdepression känns ju långt borta. Nu ska jag bara fixa en tid för den där utväxten så är jag nöjd!

torsdag 19 september 2013

Ergo baby - världens bästa grej!



Sigge diggar verkligen Ergon! Speciellt nu när vi tagit ur den där bottenkudden ur spädbarnsinlägget så att han kom lite längre ner och huvudet hålls mer på plats. Idag har han somnat i den 1) när Tobbe städade halva läggan i morse 2) när jag lagade lunch 3) på kvällspromenad med Alfie.

Alltså, kan inte nog betona glädjen över att ha två armar igen! Kunna göra saker när bäbisen sover! Slippa sitta i soffan som en trött panda hela dagarna! PRAISE THE LORD osv!

Dessutom har den lille sugproppen äntligen fattat tekniken med napp så han spottar inte bara ut den hela tiden = mina bröstvårtor jublar och dansar samba av lättnad nere i amningsbehån! Jag säger då det, MYCKET bra dag detta!

OMG! Vad har jag gjort?

Uppdaterade iPhonen och allt blev så sjukt fu-u-hult! Visst, massa nya bra funktioner, men utseendet? Hade jag velat ha en Samsung så hade jag väl köpt en Samsung? [insert skriet-smiley]

onsdag 18 september 2013

Ring vetenskapsmaffian!


REDAN ONSDAG! Allvarligt, HUR kan tiden gå så fort när man inte gör någonting? Det är ju helt otroligt, det borde verkligen forskas lite på småbarnsföräldrar och deras tidsuppfattning!

[Vilket det kanske redan gjorts, när jag efterfrågade forskning på varför rostat bröd är godare än vanligt så fanns det ju tydliga bevis..?]

Annars då? Vi har varit på bvc och lill-spiggen har gått upp till 4260 gram, 1010 gram tyngre än vid födseln. Vi premiäranvände ergon istället för vagnen och han älskar den, slocknade direkt både på väg till och från bvc.

Slut på extremt spännande rapport från småbarnslivet i Kwansta. Nu kan ni återgå till att göra något vettigt.

måndag 16 september 2013

Godmorgon måndag!

Stor dag i dag - den här lilla tröttapan ska få en pappa även på pappret! Konstigt system det här, att man som ogift måste gå och fastställa faderskap. Känns oerhört 1800-tal...

söndag 15 september 2013

Idag, en roadtrip till Malmö

När Sigge föddes bestämde vi oss för att bli en sån där göttig familj som ofta gör grejer ihop, och nu har vi en deal om att varje helg åka på söndagsutflykt. I dag drog vi till Malmö och überumgicks med folk, hela tre besök hann vi med! Några bilder blev det dock inte, förutom från en hundpromenad vid kanalen. Det har blivit höst nu, tydligen. Det känns okej.

lördag 14 september 2013

Göttig morgonpromenad med Alfie

Ingen bäbismage, ingen foglossning, ingen barnvagn - bara jag och Alfie på promenad vid sjön i 45 minuter. Hade dessutom glömt hur otroligt skönt det är att gå med strumpor och skor efter en sommar med vätskefyllda fötter och flipflops! Ahhh. Överlag så är det ganska trevligt att få på sig lite mer grejer från garderoben faktiskt, även om mycket fortfarande ligger oanvänt, kroppen har ju några kilon kvar till pre preggo-vikt om man säger så.

"Några". Hehe.

Sigge Scott - tre veckor i dag!

Det är kul att vara tre veckor tydligen, så kul att man inte vill sova en sekund med risk för att missa något roligt. Puh. Tålamodsprövande lördag det här.

fredag 13 september 2013

Senaste nytt från soffhörnet

Sigge har fått ärva fina kläder och fått en schysst mössa - och Alfie tar sig utrymmeskrävande friheter i vanlig ordning. Annars är nog dagens största nyhet att jag både duschat, bäddat sängen, gått på familjepromenad och packat upp tre kartonger i gästrummet. Och just det - tagit bort mitt avskavda nagellack också. Med lite tur kan jag måla på någon ny fräsig färg ikväll när Sigge somnat och Tobbe är på bio, alltså SPÄNNINGEN ÄR OLIDLIG!

torsdag 12 september 2013

Sigge – bloggsabotören

Nu förstår jag varför alla bloggar blir så oerhört ointressanta så fort folk får barn, DET HÄNDER JU INGENTING i ens liv längre. Eller ja, det händer i alla fall väldigt begränsat med saker när man sitter fast i sitt soffhörn med en sovande liten mysgris fastklistrad mot bröstet femton timmar om dagen. Att man skulle hamna här alltså, vem kunde ana?

För hur intresserade är ni av att Tobbe i dag målade klart i köket och satte upp en hylla, eller att jag bytt sängkläder, tvättat en tvätt och köpt hundmat. Inte så jätte va? Håll tummarna för att det blir roligare än så här framöver, för så här kan vi ju inte ha det.

Eller vad vill ni läsa om? Ni kanske VILL ha senaste nytt från soffhörnet? Bara säg till i så fall, your wish is my command osv.

tisdag 10 september 2013

Kan vi prata lite hår?

Min utväxt nu alltså, EJ OKEJ. Vill minnas att jag fixade håret i typ vecka 36 för att vara tjusig vid en eventuell för tidig förlossning, men tji fick jag! Födde dagen före vecka 43 och ska vi fortsätta räkna veckor nu så är det... 45, vilket gör att det är nio veckor sedan jag fixade utväxten. Och det ser man ju.

Såååå... Hur gör jag nu, när ska jag hinna gå till frisören? Hur gör ni?

måndag 9 september 2013

*laddar bössan*

Drar till Malmö och letar upp de här jävlarna nu, vem ska med? Fy fan. Hatar mänskligheten.

Vagn- OCH hundpromenad, check!

Efter att ha varit vaken och härjat i några timmar så brukar Sigge somna om igen vid 10-snåret, perfekt tid för hundpromenad med andra ord. Eftersom Alfie inte är superförtjust i andra jyckar så gick jag konstant och bad till gud att vi inte skulle möta så många andra hundar. Hen lyssnade uppenbarligen inte, för efter 45 minuters promenad, fem minuter hemifrån, mötte vi det här gänget.

Jag lämnade barnvagnen på gångstigen och ställde mig lite vid sidan av med handen fylld av godis - och Alfie sa inte ett ljud. Han var väl i chock, han har nog aldrig sett så många hundar på samma gång.

Väl hemma i mitt trygga soffhörn känner jag mig modigast i världen som vågade mig ut ensam med både vagn och hund, men det är väl så här det kommer vara nu, face your fears, etc.

söndag 8 september 2013

Dagens kamphund

Första dagen med både hund och bäbis - hur gulliga är dom inte? Vem behöver ett babynest när man har en kamphund i soffan?

lördag 7 september 2013

När man sitter där man sitter...

Jaha. Det är väl bara att gilla läget och vara nöjd med att man 1) inte är kissnödig 2) har laddat batteriet på iPhonen.
Det GÅR ju inte att flytta bort en sån här liten tjomme från magen om han har somnat där.,

fredag 6 september 2013

*fast i bäbisbubblan*

Hej hej! Vad gör ni? Existerar världen fortfarande där ute? Själv har jag fullt upp med att mata hungrig bäbis, gråta okontrollerat åt absolut ingenting och pussa på dom här små spretande tårna, men sämre tillvaro har man ju haft.

Imorgon har Sigge funnits i två hela veckor, kanske firar vi det med att åka ut på en liten roadtrip. Spännande va?! Jag är redan nervös.

onsdag 4 september 2013

Förlossningsberättelse – när Baby K kom!

Fredagen den 23 augusti hade vi – 13 dagar över tiden – varit på överburenhetskotroll på morgonen och blivit lovade igångsättning på lördagen om det fanns plats på förlossningen. Klockan 08 skulle vi ringa och dubbelkolla att vi fick plats, och om vi fick det så hade vi en tid klockan halv nio. En hinnsvepning senare gick vi peppade därifrån och tänkte att "Tjohoo, i morgon kan det bli bäbis!". Och det blev det ju, men någon igångsättning skulle vi inte hinna med.

Vi tog det lugnt på dagen, köpte sushi och körde ut ur stan och satte oss vid parkeringen till ett strövområde och åt. Försökte gå en sväng där i skogen men tretton dagar övertid gör sitt på en gravidkropp och vi fick vända ganska snart. Förberedde lite hemma på kvällen, packade det sista till BB-väskan och bytte ut alla minsta kläder mot lite större, baby Kenneth låg ju tio procent över sin kurva och var beräknad att väga 3800 gram på BF, så vi räknade kallt med att han skulle väga en bit över fyra kilo.

Klockan 23:00 gick vi och lade oss, Tobbe somnade ganska snabbt och jag lade ner telefonen vid 23:30 och somnade direkt. Men jag fick inte sova så länge. Efter knappt en kvart vaknade jag av en ovanligt stark förvärk i ryggen. Den försvann efter ett tag men kom tillbaks nästan omgående. "Vad fan?" tänkte jag och försökte slappna av, när den tredje värken kom. Och nu insåg jag att det nog inte bara var jobbiga sammandragningar längre. Jag gick ut i vardagsrummet och tog fram värktimer-appen samtidigt som jag körde någon form av barbamammamagdans för att röra lite på mig genom smärtan. Nej, det här var definitvit inte bara förvärkar.

Klockan 00:00. "Tobbe? Jag tror att det har satt igång nu", sa jag försiktigt in i sovrummet, och han satte sig rakt upp i sängen och tyckte att vi absolut borde ringa förlossningen. Jag skrattade och förklarade att latensfasen kan ta typ ett dygn om man har otur, så det var nog inte på gång riktigt än, men jag ville i alla fall ville ha lite sällskap och hjälp att klocka värkarna. I efterhand berättade han att han fick blodsmak i munnen när jag väckte honom men jag märkte aldrig på honom att han blev nervös.

Klockan 00:39 kom dom med fyra minuters mellanrum så jag ringde ändå till förlossningen och sa att det verkade ha startat av sig själv. De svarade precis vad jag trodde, "Ta två alvedom och försök vila och hör av dig när det är ungefär tre minuter mellan värkarna och har varit så i ungefär två timmar. "Två timmar?", tänkte jag. "Ska det bara bli värre och värre i nästan en och en halv timme till så kommer jag icke klara av att andas mig igenom detta tills det är dags att åka in". Jag tog två alvedon, men någon vila var det inte snack om.Varje gång det kom en värk var jag tvungen att stå upp och hålla händerna mot något, andas och vagga fram och tillbaks. Jag sa åt Tobbe att försöka sova lite till men efter en kvart klarade jag inte av att vara själv, så jag väckte honom igen.

Klockan 01:20 är det bara runt två minuter mellan värkarna och jag säger åt Tobbe att ringa förlossningen att säga att vi kommer in vare sig vi får eller inte, för det här funkar inte längre. Jag gick in i badrummet och började klä på mig, men hann inte längre än att trä mina tights runt ena fotleden innan jag fick en värk som gör att jag spyr rätt ut i handfatet. Kan tänka mig att det var en oerhört vacker syn.

När barnmorskan hör att jag kräks säger dom åt oss att komma direkt. Så, jag klär på mig, spyr en gång till och gör mig redo för de tre (3!) minuter det tar att köra till sjukhuset. Först tvingades vi stanna utanför bilen och vänta ut en värk. Halvvägs till sjukhuset kände jag att jag måste spy igen och skrek åt Tobbe att stanna bilen, hävde mig ur och stod och höll mig i takräcket och stönade, men den friska luften gjorde att jag slapp kräkas.
När värken var över körde vi vidare och sen tvingas jag stanna och andas ut en värk
1) utanför akutingången
2) utanför hissen upp till förlossningen från akuten och
3) utanför hissen när vi har åkt upp tre våningar.

På förlossningen var dom jättegulliga och ba "Hej, välkomna, hur var det här då?" medan jag var lite mer JAG GGNNNHHHHH MÅSTE HA EN GGNNNHHHH KRÄKPÅSE! och så stod jag och höll mig i en rullstol och kräktes lite utanför hissen innan jag kunde gå in på rummet som vi fått.

Vi stannar bandet lite här och tittar lite på min idé om hur jag trodde att latensfasen skulle se ut. Jag tänkte mig att det skulle vara lite mer soft. Lite mer andning, lite mer massage i korsryggen, lite mer... förväntansfullt mys. Okej, och att det skulle göra ont så klart, men ALLA har sagt att det tar tid i början, speciellt när man är förstföderska. Jag trodde kanske att det skulle bli några timmars knatande med gåstolen i korridoren, att vi skulle fika lite och kolla på tv och liksom... hinna förbereda oss lite. Jag trodde INTE att det skulle vara som en enda utdragen scen ur Exorcisten. 

Klockan var nu 01:30 och det hade alltså bara gått en och en halv timme sedan jag misstänkte att det hela hade satt igång och väckte Tobbe. EN OCH EN HALV TIMME.
Alltså, jag SOV för två timmar sen och nu står jag plötsligt lutad mot en säng iklädd vit skjorta och försöker fatta att det faktiskt är dags!? Jag fokuserade på det jag läst om andning och avslappning, på att varje värk har ett slut och att det finns flera minuter att vila emellan. Tyvärr var det inte direkt några minuter mellan värkarna, så den där vilan kunde jag glömma. Svankmassage fick jag förvisso och Tobbe gjorde ett superjobb med att peppa och stötta och hjälpa mig att andas, men han blev nog också lite ställd över hur himla ont jag hade.


Klockan 02:00 blev jag undersökt och var öppen 4-5 centimeter. "Hit med epidural!" kan jag eventuellt ha skrikit ungefär här eftersom jag tänkte att jag i den här takten skulle föda inom en timme och att det vore trevligt att genomföra en förlossning med lite mer smärtstillande än att någon gnuggade en i svanken. Jag försökte mig på lustgasen, men blev alldeles yr och illamående först, så det tog lite tid innan jag fick till det så att det hjälpte.

Klockan 02:45 undersöks jag igen. Öppen nio (9!) centimeter. Känslan just då: VAR I HELVETE HÅLLER EPIDURALEN HUS? samt LÅG INTE JAG OCH SOV ALLDELES NYSS?

Klockan 03:00 kommer narkosläkaren och eftersom Tobbe jobbar på sjukhuset blev det lite hejsansvejsan där. "Tjenare Christian, ja, nu är det dags som du ser" osv. Jag försöker krångla mig runt så jag kan sitta på sängkanten och skjuta rygg, men om det är en övning som inte är förenlig med att vara gravid i slutet av vecka 42 så är det att böja sig framåt. Samtidigt som man har värkar. Värkar som plötsligt ändrat karaktär och känns mer som att jag faktiskt jättesnart borde gå och bajsa om jag inte vill göra det inför publik sittandes i sängen. "Jag tror att jag måste krysta?" frågar jag barnmorskan och hon ser lite nervös ut eftersom epiduralen inte har kommit ordentligt på plats än.


Klockan 03:15 börjar epiduralen verka, och jag känner det lite som att jag kan öppna ögonen för första gången sedan vi kom in i rummet. Det gör fortfarande ont när värkarna kommer, men jag lyckas andas bort det på ett helt annat sätt. Jag kunde plötsligt ligga på sidan, hålla Tobbe i handen och med hjälp av lite svag lustgas andas mig igenom det värsta.


Jag tyckte nog inte att jag blev så snurrig av lustgasen, men eftersom den här bilden kom till efter att jag uppmanat Tobbe att "dokumentera hur PERFEKT lustgasslangen matchar min tatuering", så får jag nog ta tillbaks det där. Ser ni nagellacket? Det fick Tobbe ta bort lite senare, efter att en barnmorska lite opedagogiskt sagt att man inte kan ha lack "ifall jag måste in på operation". Arkiveras kanske lämpligen under fliken "sånt man inte säger högt till någon som haft krystvärkar i tre timmar utan att bäbisen kommit ut".


För ja, det tog ju ett jävla tag där efter att epiduralen kommit på plats. Vilket var väldigt skönt de första timmarna, jag hann slappna av lite, vi kunde skämta och skratta och jag fick glass och nyponsoppa för att hålla energin uppe. Men sen när jag legat där i några timmar till och tyckt att värkarna blev värre och värre men att bäbisen fortfarande inte riktigt... ville ut (!?) så började jag misströsta lite. Baby kenneth fick en skalpelektrod på huvudet för att de skulle kunna hålla koll på honom. Något jag är lite förvånad över i efterhand är hur mycket jag tänkte på honom under förlossningen, om han hade det jobbigt och så. Men han mådde bra hela tiden.

Den sista timmen var jobbigast, för då började jag på allvar bli rädd för att han satt fast på något vis och att jag skulle behöva snittas. Barnmorskan kom med en helt värdelös nagellacksremover och Tobbe fick ta bort lacket på ena handen. Det var så vidrigt att ligga där och dels känna att man kanske var på väg att snubbla på mållinjen och så ta de där djuuuupa andetagen i masken samtidigt som det luktade skarpt av remover. Uuuuhh. Men så plötsligt märkte jag att barnmorskan började... organisera lite. Tog på sig ett förkläde, la fram lite grejer på ett bord, ringde på en kollega. Dom sa liksom inget, men man fattade att han kanske snart skulle komma ut. Hon instruerade Tobbe om hur han skulle hjälpa mig att ta ett andetag syrgas och sedan pressa ner hakan mot bröstet och med stängd mun pressa all energi neråt.

Jag fick bedövningsspray och något glidmedel där nere och plötsligt känner jag hur bäbisen faktiskt kommer neråt för varje värk – men när halva huvudet är ute så slutar plötsligt värken och barnmorskan säger åt mig att slappna av och vänta på nästa. Ehhh, okej? Jag vet inte hur ni tänker här, men "slappna av och vänta" är det sista man är sugen på när man har ett halvt bäbishuvud ute genom sin vayayay. Men så kom nästa värk och jag tänkte bara att "Nej nu jävlar orkar jag inte ligga här längre, nu ska han UT!" och helt plötsligt så bara SCHLOPS så åkte han ut. Och jag vet inte hur jag ska förklara känslan mer än att det faktiskt var precis så som jag trodde att det skulle kännas. Det gjorde ont som satan och sen blev det bara helt tyst.


Klockan 09:07 lyfte jag på huvudet och såg hur barnmorskan drog navelsträngen över huvudet på den lilla blågrå slemmiga bäbisen mellan mina ben. "Varför skriker han inte?" frågade jag och i samma stund gav han upp ett sånt illtjut att alla började skratta. Dom torkade av honom och la upp honom på mitt bröst, och så fick Tobbe klippa navelsträngen. Han grät och skrattade och jag bara stirrade på den lilla mössan mellan mina tuttar – herregud, han var liksom här nu. Moderkakan kom direkt och jag behövde inte sys, så snippy fick vara ifred efter förlossningen, vilket jag är mycket tacksam för. Jag fick på allvar motstå en ren instinktiv impuls från att sparka henne i huvudet när hon skulle dit och kolla.




"Hej Kenneth! Vad duktig du var som kom av dig själv" var bland det första jag sa till honom. Och han var så liten, vägde bara 3250 gram till sina 51 centimetrar! Och han var så oerhört söt! Inte alls sådär... läskigt nyfödig som vissa bäbisar man ser är, utan helt helt perfekt från start.


Den berömda brickan och en mycket mycket stolt pappa. Och på tal om stolt, gud vad jag älskar min kille, han var helt perfekt under hela förlossningen. Vi hade pratat mycket om alla tänkbara scenarion och inte en enda gång kände jag att något han gjorde var fel eller konstigt. Jag hoppas verkligen att alla – både blivande mammor och pappor – fattar vilket stöd man har i sin partner under en förlossning, det är liksom ingen överdrift att säga att han gjorde halva jobbet.


Jag blödde ganska mycket från livmodern efteråt, så jag fick något dropp som skulle dra ihop den och vi fick stanna på förlossningen ända till klockan 18 innan vi fick komma upp på BB. Vi fick ett eget rum och det fanns plats för Tobbe att stanna också. Vi åt lite snacks och kollade på tv och Baby K bara sov och sov och sov. Det är jobbigt att födas tydligen. Och att föda. Och ja, att coacha den som föder.


Klockan 15 på söndagen tyckte vi att vi var proffs på det där med att vara föräldrar så vi stoppade ner Baby K i babyskyddet och körde hem. Helgalet, man går och lägger sig för att sova en fredagskväll och sedan kommer hem som föräldrar på söndagseftermiddagen.

Att göra ett barn ihop – vilken grej! Känslan jag får av att se Tobbe och Sigge ihop slår allt annat jag någonsin känt. Min kille! Vår unge! Aldrig har jag älskat som jag gör nu.