fredag 24 januari 2014

Sigge Scott – fem månader i dag!



Oj oj oj, nu händer det grejer hörrni! Den här lille klumpen som för inte allt för länge sedan tillbringade sina dagar med att ligga och glo förvånat upp i taket har liksom börjat fatta saker. Som det här med fötter till exempel, det första han gjorde på morgonen på det nya året var att ligga och dra sig i tårna och vara o-er-hört fascinerad över att det liksom var hans alldeles egna fötter. Tänk vad lättroad man kan vara va?



Han och Alfie börjar gilla varandra mer och mer. Fast det är mest Siggan som gillar Alfie tyvärr, jag tror att vi gjorde lite fel när Sigge var nyfödd. Alfie är ju en jäkligt klumpig hund som inte fattar hur stor han är och han vill gärna tränga sig in lite överallt där han (inte) får plats och han kan liksom gå rakt över en i soffan om han kommer på att det andra hörnet ser trevligare ut att ligga i. Så i början var det ganska mycket NEJ! vilket är vårt bästa kommando eftersom han alltid lyssnar på det (det, och stanna). Så nu är han tyvärr lite överdrivet försiktig när Sigge är med, vilket ju i sig är bra, men också tråkigt, jag vill ju att dom ska bli kompisar liksom. 



Kepspremiär! Vi tränar lite på att sitta också, inte för att jag vet om det är normalt beteende att träna på såna grejer, men jag tänker att han kanske lär sig det snabbare och han fattar att han faktiskt kan sitta. Och att det är lättare att leka med sina grejer då. Och ja, att det är astråkigt att ligga och kolla när han pillar på en tvättrådslapp i babygymmet för åttiotolfte dagen i rad, så då får man ju utveckla hemmaleken lite. 



Annars är detta det största som hänt Sigge i hans fem månader långa liv – en hoppgunga som en före detta klasskompis så vänligt skänkte till oss. SOM han hoppar. SOM han skrattar. Han är helt vild. Och går under namnet Sigge Scutt för det mesta här hemma.

När jag var liten brukade jag ha hopptävling från våra grannars frysbox, det brukar tas som exempel när mitt adrenalinknarkande ska diskuteras, typ "Men det fattade man ju att Mimmi skulle börja hoppa fallskärm, hon som..." och jag känner att det kommer bli samma med Sigge. Oklart vad allt detta skuttade ska leda till, men han kanske blir någon form att hippjerka/bladerunner-proffs sen? Vi får se.



Och så majskrokarna. Som jag trodde var något man serverade från att dom var ett år – men som hela föräldragruppen glatt börjat dela ut till sina bäbisar och Sigge ville ju inte vara sämre. Jag tror att han tycker att det är skönt att stryka dom längs med tandköttet, för det verkar klia en del och det är ju inte så att han liksom äter? Han mer geggar och släpper ner dom på golvet till Alfie som lärt sig via våra kompisars ungar att majskrokar inte är ätbara. Och SOM han dregglar! Sigge alltså, inte Alfie. Ibland är han blöt långt ner på magen trots dregglis. Säkert någon liten huggtand som ligger och kliar i väntan på att få komma upp. 


Mer då? Jo, det har varit förkylningspremiär och babysinpremiär också. Det ena var kul och det andra var supertråkigt, ni får själv gissa vilket som var vad. Och så gillar han fortfarande att stå, om man ställer honom upp vid spjälsängen så kan han stå och hålla i sig i spjälorna. Han försöker även knäcka krypkoden men det går ärligt talat extremt dåligt eftersom han antingen 1) är helt avslappand i underkroppen och ligger och fäktar med armarna, eller 2) är helt avslappnad i överkroppen och ligger och sprallar som en galning med benen. Oerhört frustrerande för honom men lätt på topp tre i vår "urgulliga-saker-som-bäbisen-gör"-lista. 

Och så låter han väldigt mycket, lite som att han snackar med en. Glä glu bla kla klu. Skulle tro att det blir pallplacering på VM i gulliga bäbisljud utan problem. Och han är glad typ... alltid. Vaknar och garvar liksom, undrar vilken gen det kom med, för han har inte ärvt det av oss i alla fall. 



Lilla lilla Sigge Scott, som vi älskar dig. Tänk vad bra att du kom till oss. 

5 kommentarer:

  1. Sista bilen är fin-fin och det är kul att läsa om Sigges vardag & utveckling. Majken var där "nyss". Det känns helt sjukt att det blir små riktiga människor av det där man tar med sig hem från BB.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur? Från en liten förvånad lealös boll till en riktig person med egen personlighet på bara någon månad? Så knasigt!

      Radera
  2. Åhh, han är ju förjäkla gullig alltså!

    SvaraRadera
  3. En minikopia av dig ju på sista bilden! :)

    SvaraRadera
  4. Helt klart en mycket charmig liten kille!

    Det syns på bilderna du postar att han är mer med liksom. Har olika ansiktsuttryck och kollar in saker.

    Tror det är bra om Tigerkorven är lite försiktig, tjoff så går ju Sigge och då får han nog freda sig från pilliga små bebisfingrar i ögonen och i öronen.

    SvaraRadera