måndag 15 september 2014

Preggo för andra gången, om kroppen

Det kom en läsarfråga förra veckan som jag tänkte svara på:

Hej och stort grattis till graviditeten!
Såg att du kommer skriva mer längre fram när orken är bättre, om du vill får du gärna dela med dig av hur det känns att vara gravid så pass snart igen. Vi fick vårt första barn november 2013 och jag känner mig fortfarande långt ifrån "som vanligt" i kroppen. Vi funderar också på syskon snart men först vill jag känna mig starkare i kroppen! Lycka till!
Karin


Hej Karin!

Tack! Och ja du... Det var inget jättelätt beslut att försöka skaffa ett syskon till Sigge. Med ett missfall och den förra ångestgraviditeten i färskt minne så blir ju det här barnaskaffandet lite av en smärre pärs. Vi tyckte inte heller att vi fått tillräckligt bra uppföljning efter förra graviditeten (sjukskriven och ordinerad vila från vecka 29+3 på grund av förkortad cervix och funneling) och bokade ett möte med en BM på vårt nya mvc för att se hur man går vidare med en ny graviditet efter en riskgraviditet. Hon var jättebra och lugnande och sa att de remitterar specialistmödravården direkt när man blir inskriven och försöker förekomma en eventuell tidig födsel redan från början. Så då tänkte vi att vi kunde köra på och se vad som hände och så slutade jag äta mina p-piller.

Och kroppen då. Jag var ju i jättebra form före Sigge-graviditeten men eftersom jag inte fick röra mig de sista tre månaderna så var jag hemskt paj i rygg- och magmusklerna när han väl föddes i 42+0. Ja, och alla andra muskler hade ju också hamnat i någon grad av förtvining. Men jag började träna så smått ganska snart efter förlossningen och så sent som i juni i år så sprang jag ju milen på min näst snabbaste tid någonsin, så jag tycker nog att min kropp – bortsett från typ fem envisa gravidkilon – har återhämtat sig mycket bättre än väntat det här året, men så hade jag ju också en ganska lätt förlossning vilket så klart har hjälpt till.

Nu (i vecka tio) känner jag mig mest som ett jäkla vrak, jag är sjukt trött och mår illa och blir yr ganska ofta, så träning är ganska långt ner på priolistan. Jag är ju hemma med Sigge nu och all energi går åt till att orka med i hans tempo och när han sover så sover jag också (eller bloggar, som nu). Men jag ska ta tag i det där redan i dag och åtminstone börja med core-träning och långpromenader så att jag är lite förberedd om/när jag blir sjukskriven den här gången, för jag vill inte känna mig så otroligt klen som jag gjorde efter förlossningen sist när jag bar runt på en trekilos plutt-Sigge och ba ÅÅHH VAD TUNG HAN ÄR, AJ VAD ONT I RYGGEN JAG HAR. Hehe. Det kommer bara vara drygt 19 månader mellan dom, och det fattar man ju att det inte kommer bli någon så kallad walk in the park.

Alla graviditeter är ju olika, och alla har ju olika förutsättning att komma tillbaks till det som så ofta brukar kallas "den gamla kroppen" men frågan är om man ens gör det någon gång. Det har liksom bildats, vuxit och passerat en freakin' unge genom mittendelen på en, hur ska det gå att komma undan det liksom?

Jag kände mig verkligen inte som vanligt, men jag kände mig helt okej och det räckte för oss. Det är väl som vanligt bara man själv som kan veta om/när det är dags. Lycka till!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar