lördag 4 oktober 2014

Preggo vecka 1-12, en tillbakablick

Om jag säger så här, när folk snackar om att graviditet nummer två liksom hamnar i skymundan av graviditet nummer ett, så har dom extremt rätt. Tänkte ändå att jag skulle försöka ge mig på att göra en tillbakablick med jämna mellanrum för att dokumentera även denna unges tid i magen.


Bebisen var planerad. Och eftersom jag har stenkoll på min cykel så visste vi ju exakt när det gick att testa om det blivit något. Och mitt tålamod är ungefär lika dåligt som mina hormoner är höga, så drygt en vecka efter ägglossning gav bebeisen besked om att hen fanns. Extra kul eftersom vi var hos mina föräldrar i Norrland och kunde berätta för dom och mina bröder innan vi åkte hem. Sen att vi ba: "jo alltså vi är i vecka fyra", det kändes inte direkt som att det var på riktigt. Men det var det. 


Jag sprang ju en del där uppe, 35 kilometer närmare bestämt, på order av Linnéa. Och det var hundra grader varmt, strålande sol och asajobbigt. Och så himla konstigt att springa runt där i skogarna och veta att det låg en yttepytteliten cellboll och delade sig för fulla muggar i min mage.

Sen kom vi hem till Skåne och det gick någon vecka. Jag mådde illa, magen var svullen, jag var trött och allt annat obehagligt som tillhör detta så kallade välsignade tillstånd. Allt väl så långt, men så tidigt ligger ju också oron för missfall som en liten sunkig filt över ens axlar. 

Och så kom det blod i vecka sex. Först bara lite, och sedan lite mer. Blod = missfall, tänker väl de flesta men efter hundra miljarders googlingar visade det sig att det inte alls behöver vara så. Jag är inte den som är den, så när jag tyckte att jag blödit nog så åkte vi till gynakuten.



Och där låg den här lille gynnaren och ba: HEJ HEJ JAG LEVER! Vecka 6+0, men stor (nåja) som i 6+2 och ett litet pickande hjärta. Läkaren kunde inte se vad som orsakade blödningarna så vi blev hemskickade med vår ultraljudsbild och fjärliar i magen. Det var ett barn där inne!


Sedan startade förfallet. Huden, håret, kroppen, allt kändes fel. Mitt superhjältehår som klarat tio års blekningar utan att så mycket som torka ut blev plötsligt som halm efter en utväxtfixning. Tvingades klippa lugg eftersom postpreggohåret efter Sigge blev helt galet i pannan. Ser ut som a million bucks på den här bilden, men det beror enbart på instagramfilter, i verkligheten ser det ut som att jag har en hjälm av halm på mig. Lägg till finnar på hakan, ytliga blodkärl på kinderna och hy som en barkbåt. Så jävla gött. 


I vecka nio var vi på ultraljud igen, en så kallad viabilitetsundersökning hos Emma ultraljudsklinik i Malmö. Det bokade vi jättetidigt och valde att gå trots besöket i vecka sju, vi fick missfall före Sigge och efter det så kräver psyket lite mer bevis på liv för att inte tankarna ska börja skena iväg. Bebisen följde kurvan bra och 8+4 blev 8+5. Och ultraljudsteknikern sa att eftersom vi varit på två ultraljud och allt utvecklades som det skulle så var det liten risk att något skulle hända och vi valde att göra graviditeten sociala medier-offentligt. 

Jag mådde J Ä T T E D Å L I G T de här veckorna. I vecka nio ska det himla hcg-hormonet tydligen peaka, och det gjorde det med besked, mycket illamående och en sån jävlarns huvudvärk som inga alvedon i världen hjälpte mot. Vi toastmastrade på våra kompisars bröllop i vecka nio och jag trodde att min lilla skalle skulle sprängas på vägen hem. 

Från vecka tio kändes det bättre, i vecka elva kändes det helt okej och i vecka tolv tyckte jag plötsligt att alla symptom försvunnit. Okej, mer eller mindre dödstrött har jag ju varit hela tiden, men efter ett tag glömmer jag nästan bort den där tröttheten och tycker att kroppen känns precis som vanligt trots att den skriker efter att gå och lägga sig klockan 21 på kvällen. 

I vecka tolv var det även premiär för gravidstrumpbyxor, ååååh vilken lättnad för lille maggen att få ordentligt med plats. Och visst, det är väl ett tecken på att allt växer som det ska, men efter att ha mått som sju svåra år i så många veckor så blir man (jag) eventuellt aaaaningens nervös.


Skönt då att det visade sig på kub-testet i vecka 13 att allt är så bra som det kan bli med lillbebisen. Som ännu inte fått något namn. Sigge aka Baby Kenneth hette ju så från typ vecka fyra men den här heter typ bara... ingenting. Livets lott med att vara nummer två antar jag. 


Finfika i Lund för att fira bra kub-test, tänk att vi ska bli tvåbarnsföräldrar i vår, hur jäkla galet är inte det? Sockerdricka i bröstet och fjärilar i resten av kroppen, så känns det när jag tänker på det. 

6 kommentarer:

  1. SÅ HIMLA ROLIGT DETTA ÄR! Nova är ju ett fint namn som bäbisen kan heta tills ni kommer på vad hen ska heta utanför magen (om ni inte vant er vid Nova och helt enkelt ba MÅSTE ha kvar det). Är det förresten en budapeststubbe jag ser?! MYCKET BRA FIKAVAL!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast Nova är ju ett tjejnamn? Okej, Kenneth var ju inte heller könsneutralt, men det är ju en så spexigt namn att det inte kändes som ett killnamn. Får fundera på den.

      Och YES, självklart! Grädde och maräng vettu, det är min melodi!

      Radera
  2. Åh, jag blir alldeles var i hjärtat när jag läser om de blivande tvåbarnsföräldrarna!

    Stort grattis! igen.

    SvaraRadera
  3. Stellan! Stellan är inte bara ett bra arbetsnamn - det är det ULTIMATA killnamnet!

    SvaraRadera
  4. Mysigt inlägg! Åh! Fantastiskt att ni kommer bli tvåbarnsföräldrar <3 Men jo. typiskt stackars nummer två, en bråkdels lika mycket fokus på graviditeten jämfört med första gången... äsch, sånt är livet och när hen väl kommer UT blir det ju andra bullar ;)

    SvaraRadera