tisdag 14 oktober 2014

Preggokroppen, en ångestsaga

Vecka 14.
Det här med att vara gravid är ju en känslomässig bergochdalbana på alla plan, såväl psykiskt som fysiskt. Jag hade väldigt svårt för hela den här "nu får du ju äta vad du vill"-grejen som alla skulle tjata om sist, som att kvinnor behöver legitima skäl för att äta vad de vill och att det skälet skulle vara en graviditet?

Att kroppen över huvud taget växte tyckte jag också var svårt att hänga med i, jag gillade inte otymplighetskänslan som infann sig där i mitten av graviditeten någon gång. Och det var alltså sist, för den här gången behövde jag bara komma till två tredjedelar för att magen skulle synas. Se bildbevis ovan.

Fick en säck gravidkläder av en kompis i går och har tagit lite pluggpaus för att mannekänga framför spegeln och nu kommer de där förhatliga kroppsnojorna igen. För eftersom magen syns är det bara en tidsfråga innan jag blir allmänt villebråd och min kropp kan bli ett samtalsämne igen, fritt fram för såväl kända som okända människor att diskutera. Källa: 42+0 veckors självstudier under graviditeten med Sigge.

Exempel på saker jag kan sätta en miljard på att jag kommer få höra om inte allt för lång tid:

"Jaså, oj, är du bara i vecka X och har redan så stor mage?"
"Det där är AB-SO-LUT en pojke, det ser man på att magen är si och så!"
"Ta lite till, passa på att bli tjock nu när du får!"
"Det där är AB-SO-LUT en flicka, det ser man på att magen är si och så!"
"Det är inte nyttigt för barnet om mamman äter X"
"Du MÅSTE äta X, annars kommer barnet bli sjukt!"

Och så från cirka vecka 25:

"Själv var jag bara sugen på clementiner när jag var gravid, men så gick jag bara upp tre kilo förra gången och var nere på min normalvikt innan vi åkte hem från BB, det tar nog lite längre tid för dig?"
"Är du säker på att det inte är tvillingar?"
"Oj oj oj, här är det väl ändå dags NÄR. SOM. HELST?"

... och så vidare i all evinnerlighet. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar till att bebisen är på utsidan och min kropp endast och enbart är min igen. 

11 kommentarer:

  1. Asså, just de där kommentarerna om hur stor man är, redan och är du säker på att det inte är två osv, kan vi inte bara förbjuda dem enligt lag? Jag tror dessutom inte att folk (och uppenbarligen inte heller kvinnor som själva varit gravida!) minns hur man ser ut. För jag tycker inte jag varit särskilt enorm. Visst har jag blivit stor snabbare den här gången men herregud, det är unge nr 3. Och tidigare har mina mått legat precis på, eller under, snittet vid de däringa mätningarna. Jag tror folk glömmer hur en gravid kvinna ser ut precis som man glömmer hur himla små och fjantiga nyfödda är.

    För övrigt kan jag lägga till hundraelva kommentarer till din lista om hur man botar illamående (ingefära! Tänk att det har jag aldrig hört talas om! Och här äter jag en himla massa starka mediciner, helt i onödan...) och "det ska ju gå över, i vecka 12 eller så" (Men hallå, jag är i vecka 37 ditt pucko!!)

    April, skynda dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, det har man inte mycket för, att säga att man ligger mitt på kurvan, det gjorde jag hela tiden med Sigge också, men nej då, OJ VAD STOR DU ÄR fick jag höra titt som tätt. Och samma med Sigge nu, SÅ STOR FÖR SIN ÅLDER? och man ba: ehh, nej? Mitt på kurvan på längden och lite under på vikten sedan han gav upp krypandet för att springa överallt hela tiden SÅ ALLDELES PERFEKT FAKTISKT HÅLL KÄFTEN.

      Och jag kan tänka mig att folk verkligen kommit med goda råd angående ditt illamående, det måste verkligen tagga vissa människor att bli den där som kom på MIRAKELKUREN åt dig!

      Ja jävlarns. Kom snabbt april!

      Radera
  2. My god jag har oxå så jäääävla många saker jag ville döda folk för när jag var gravid.
    - Men GUUUUUUUUUUUUUUUD vilken stor mage, OJOJOJOJOJOJ, nu måste set väl vara dags när som helst????
    - vet ni vad det blir den här gången oxå? - ja en pojke till. - åhhhhhhh (ej positivt), ni får försöka igen sen.
    - HEY BIG MAMA!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja ååh vad jag längtar till att det ska börjas prata om bebisens kön den här gången, det är ju så klart EXTREMT mycket viktigare att det blir "rätt" kön nu (= flicka). Hjälp, orkar inte.

      Radera
  3. För att inte tala om när folk börjar ta på magen??? Så f-ing obegagligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh herregud, det hade jag förträngt, buuhuuu!

      Radera
  4. Men herregud, ja. Folk har för många år sen börjat ge tips om hur man ens blir gravid också (slappna av så går det, tänk inte på det för mycket, ät citroner) utan att jag överhuvudtaget har tagit upp ämnet men alla antar att jag automatiskt längtar livet ur mig pga kvinna. Och berättat för mig när jag borde skaffa barn och när jag inte borde göra det. Hela barngrejen är extremt tröttsam, alltihopa rakt igenom. Jag har gått upp 10 kilo sen jag började med min hormonbehandling i våras och nu glor tre pers om dagen på mig som om dom verkligen försöker avgöra ifall jag är gravid eller inte. VÄNTA OCH SE! Jag är ungefär lika tjock som jag var när jag började på jobbet för tre år sen, men det verkar ingen minnas heller. Kommer ju inte bli lättare när/om man blir bebistjock på riktigt, känner redan nu att jag kommer bli arg och provocerad haha.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men blö för folk alltså, det är verkligen märkligt hur folk kan tycka att de har rätt att lägga sig i det allra mest privata. Och att de liksom vågar, en vacker dag kommer någon som försökt bli gravid aslänge säkert bryta ihop i deras armar och det är dom nog inte beredda på.

      Radera
  5. Usch, avskyr spontanklapparna på magen. Är så nära att likt en treåring stampa med foten och säga "det är MIN mage!". Min mage är inte allmängods bara för att jag är gravid.
    Det är tyvärr inte lättare med "liten" mage än stor. Har fått flera kommentarer a la "oj, är du i åttonde månaden, det hade jag aldrig trott, du är ju så liten". Underförstått: äter du tillräckligt? Tack och lov för barnmorskan som sa till mig i bestämd ton att det är inte antalet kilon man går upp som är det viktiga utan att magen/livmodern fortsätter växa som den ska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det kan jag säkert tro, vilket inte är ett dugg bättre, varför vill folk att man ska börja oroa sig över att bebisen inte växer som den ska? Så himla taskigt! Och att folk jämför med andra de känner, trots att en mage ser olika ut på en som är 156 cm och en som är 183, det är väl klart att den ser större ut i proportion till kroppen när man är kort liksom?

      Hade en på mitt förra jobb som jämförde mig med en före detta kollega – som skulle ha tvillingar! Helt ovärt.

      Radera
  6. Oj! Är folk verkligen så obetänksamma!? Jag var tydligen väldigt förskonad, fick inga direkta magkommentarer när jag var gravid, varken positiva eller negativa. Förutom från min chef som nog blev lite nostalgisk från när hans fru var gravid och fick något blankt i ögonen när han såg mig å magen och mumlade om hur vackert det är med gravida kvinnor...(alltså det där lät kanske lite kinky nu inser jag, men nej, det var inget sånt!) ;-)

    SvaraRadera