måndag 29 december 2014

Förlossning nummer två – planerat kejsarsnitt eller inte?

Obs, lite triggervarning här, ska du snart föda för första gången så ska du kanske inte läsa vidare om du inte vill höra om jobbiga förlossningsupplevelser.





För tio år sedan tog jag fallskärmscert, och en sak som i stort sett alla som hoppar fallskärm kan vittna om är att hopp nummer två är läskigare än hopp nummer ett. Inför första gången har man ingen koll alls förutom vad man lärt sig genom kursböckerna, instruktörernas information och andras upplevelser, men det är först när man gjort det själv som man vet exakt hur det blev.

Precis som en förlossning.

Jag hade en jättebra förlossning med Sigge. I alla fall om jag jämför med vad jag hört och läst om andras förlossningar. Den var snabb (drygt nio timmar från första värken), jag behövde inte sys efteråt och knappt ett år efter förlossningen sprang jag en mil på min näst snabbaste tid någonsin utan att kissa på mig en enda liten droppe.

Så långt allt väl. Och nu ska jag alltså ganska snart föda igen, 19 månader efter förlossning nummer ett, och den här gången vet jag lite mer om vad jag har att vänta. Inte för att två förlossningar är likadana, men ändå. Med Sigge gick det snabbt. Att det tog hela nio timmar var enbart för att jag hann få epidural som kunde stanna upp värkarbetet – från att jag sov till att jag var öppen tio centimeter tog det tre timmar, jag hade inga pauser mellan värkarna ALLS, och jag kräktes hela tiden.

Jag hade kollat ganska mycket på En unge i minuten där föräldrarna gick omkring med gåstol och spelade kort och kollade film under värkarbetet men för mig var det verkligen ingen tid att vila. När jag fick epiduralen kändes det som att jag kunde öppna ögonen för första gången på flera timmar och sedan lät jag dom inte sänka dosen förrän jag fått äta och vila lite och kände mig redo för steg två, krystandet.


Och del två gick lätt som en plätt jämfört med de första tre timmarna. Det var minsann inga brinnande bowlingklot eller utskitna soffor där inte, jag fick någon slags bedövningsspray och dom höll emot med varma handdukar och även om det så klart gjorde ont, så var det inte alls som jag hade befarat. Jag hade peppat inför själva värkarna och tyckte att det skulle bli ballt att ha ont utan att vara skadad eller sjuk, och därför hade jag även fasat inför krystandet och allt man hört om att spricka från Ystad till Haparanda osv. Ja, ni vet hur snacket går. Men för min del var värkarna det värsta. Här är hela förlossningsberättelsen för den som är intresserad. 

Det sägs att förlossning nummer två kan gå upp till dubbelt så snabbt som den första, och det är det som jag oroar mig för nu. Sist så bodde vi två minuters bilfärd från sjukhuset (där Tobbe dessutom jobbade), det fanns inga barn eller hundar eller annat som det skulle tas hänsyn till. Nu bor vi helt fel, först är det två mil slingrig skogsväg där man kan köra i cirka 60-70 km/h och sedan är det två mil landsväg med 80 km/h (och fem fartkameror á 2800 kronor i böter) som ska passeras innan vi når sjukhuset. Sigge ska lämnas/hämtas eller vad vi nu ska göra av honom och Tobbe kommer jobba på sjukhuset i Ystad, fyra mil åt andra hållet och alltså åtta mil från Lund där jag ska föda. Och tar det halva tiden den här gången kommer jag alltså börja krysta efter 1.5 timme från att det sätter igång.

Ni hör ju. Det är som gjort för att jag ska föda i bilen någonstans i skogen med Sigge som enda vittne. Jag vill inte föda i skogen. Jag vill inte få panikont och tokkräkas ensam hemma med Sigge i huset i väntan på att någon ska ta sig hit och hjälpa mig. Jag vill verkligen inte föda hemma med Sigge och hundarna som livrädd publik i väntan på att Tobbe ska hinna hem från jobbet. Jag vill föda i Lund.

Och det handlar främst om min och bebisens säkerhet. Jag är verkligen imponerad över folk som vill ha hemförlossningar för jag kan inte tänka mig något mer obehagligt än att ha noll tillgång till professionell sjukvård inom armlängds avstånd när jag föder barn. Jag vill ha hela paketet en klockringning bort – läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, narkos, kirurger, medicin, kuvös, ALLT.

Så jag pratade med min läkare på specialistmödravården om snitt. Och började storböla när jag pratade om förra förlossningen, vilket förvånade mig lite eftersom jag ju hade en sådan otroligt lätt och smidigt förlossning enligt alla (inklusive mig själv). Men även om det ju gick jättebra och kändes ganska bra efteråt så var det ju många saker som var jäkligt jobbiga. Paniken över att inte få vila mellan värkarna, känslan av att kanske börja föda ut barnet utan smärtlindring – och så precis efteråt, när jag förlorade så mycket blod att jag behövde blodtransfusion, men fick 40 graders feber med tillhörande feberkramper behövde läggas in. Det var ju inte så lattjo. Och allt detta som avslut på månader av oro för att han skulle födas för tidigt, ja det är ju inte konstigt om tanken på att gå igenom alltihop en gång till känns sådär.

I alla fall – ända sedan jag läste om Sofys andra förlossning så har jag tänkt att det vore fint med ett kejsarsnitt ifall det blir en till bebis. Jag har hört så många skräckhistorier från diverse förlossningssalar sedan jag födde Sigge att det är rent löjligt. Det är väl fint att folk väntar tills man har fött innan de börjar dela med sig, men det är ju inte så kul att veta allt detta när det är dags att föda nästa gång. Och nu menar jag inte från Familjeliv och ens kompis mosters syssling utan mina vänner, folk i min direkta vänskapskrets och deras nära vänner. Mammor i föräldragruppen på mvc och bvc, alltså folk jag pratat med, inte bara hört om på omvägar.

Jag är så jävla osugen på att föda barn helt enkelt, och detta trots att jag själv är en sån som ba: "Men jo, det behöver inte alls vara jättehemskt, vi hade en superbra förlossning!" när folk är nervösa. Men jag verkar ju höra till undantagen och ha sluppit undan med blotta förskräckelsen när Sigge kom till världen, det är akuta snitt, urakuta snitt, livmödrar som spricker (!), havandeskapsförgiftning, barn som fastnar, förlossningsskador som det tar år att ens få hjälp med och kroppar som är sargade för livet.

Och det är där det landar: Jag vill inte bli sargad för livet.

Längtar hit, tills det är över.
Och mitt i alla de här tankarna kan jag bli så jävla förbannad på att Tobbe slipper undan, som om han ens kunnat bära och föda barnet för att jag skulle slippa. Men tanken på att kvinnor är de som får dras med alla de här fysiska besvären i åratal av sina liv och ändå bara blir klappade på huvudet när de pratar om förlossningsrädsla, det stör mig så enormt. Jag VET att det är så himla naaaatuuuurliiiigt att föda barn och att det föds miljoner barn i lerhyddor och kåkstäder och överallt hela tiden, men det hjälper inte. Jag hatar att vara gravid och jag hatar att föda barn och jag hatar att ha en kropp som har fött barn.

Obs: Det betyder inte att jag inte är extremt tacksam för allt jag har, det betyder bara att jag tycker att evolutionen kunde varit lite skonsammare mot oss kvinnor när våra hjärnor och huvuden växte medan vårt bäcken och allt däri inte gjorde det.

Och vad sa läkaren då? Jo, hon tyckte (så klart) inte att jag skulle snittas, däremot kunde dom erbjuda planerad igångsättning under veckan före BF så att jag fick vara med mentalt ända från start, slippa oroa mig för att inte hinna få smärtlindring, kunna planera barn- och hundvakt osv. Lite som att åka in och snittas med ändå inte. Och det känns visserligen som ett fantastiskt alternativ till att föda i skogen, men ändå.

Är. Ej. Sugen.

Alls.

Känner att det krävs mycket mer pepp den här gången än sist.

42 kommentarer:

  1. Vad bra skrivet. Jag förstår verkligen, för även om jag inte fått mina komplikationer så skulle jag vara MYCKET räddare inför förlossning nummer två. Det är som att nu vet man hur det går till och vet därmed också mycket mer rent praktiskt vad som kan gå åt helvete. Nu har jag ju blivit rekommenderad kejsarsnitt för en eventuellt kommande graviditet, men för min del är det sjukt kluvet också då jag är operationsrädd. Och att bli igångsatt? Mnja, inte helt kul det heller. Och hög igenkänning på ilskan mot Tobbe, hehe. Jag har haft och har samma.

    Ps. Och inte ens kejsarsnitt garanterar att förlossningsskador uppkommer, då vissa sker av graviditeten och inte av förlossningen. Så... otacksamt detta med att vara gravid/föda barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Otacksamt är fan exakt rätt ord. Om man inte tänker på bebisen då, den är ju värd det i slutänden, men ändå. Själva det fysiska suger ju.

      Radera
  2. Om du är rädd att inte hinna andas är INTE en igångsättning att föredra! Den förlossning (nr 3) jag sattes igång är den värsta av allihop. Snabb, intensiv, hann inte få epidural... Men alltså, bebisen kommer ut och det kommer att bli bra oavsett hur ni gör´t. Men jag förstår din oro verkligen. Inför femte förlossningen är jag lika skraj som förut, om inte värre!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det kan ju bli tvärtom också? Har hört så många historier att igångsättningar tar hundra år och är låååångsaaamma.

      Radera
    2. Håller med Egon, har hört både långsamt och snabbt och allt däremellan, och eftersom det är så stor risk för att jag ska föda snabbt andra gången så är jag mer än villig att ta risken. Det kanske är annorlunda också beroende på varför man blir igångsatt, om det är för att man gått två veckor över tiden så kanske det gå snabbare för att kroppen är mer redo? Får forska lite om det där.

      Radera
    3. Jag antar att det "vanligaste" är att det tar lång tid som ni säger, ville bara visa på exempel att det KAN bli precis tvärtom också.

      Radera
    4. Fick massa bra boost här, så jag antar att "det vanligaste" inte existerar, precis som allt annat när det gäller kroppen. :) http://preggopreggo.blogspot.se/2013/08/igangsattning-bu-eller-ba.html

      Radera
  3. Usch, det är exakt det här som gör att jag är livsrädd för att föda unge. LIVRÄDD. Min morse hade världens mest komplicerade födsel med mig & jag är EXAKT samma sajs som henne i allt. Tycker det är förjävligt att svenska sjukvård har så jävla mkt skadade mammor därute. Fanns ju ett Uppdrag Granskning som handlade om precis detta - då visade det sig att Finland inte ALLS kommer upp i våra siffror att sönderslitna underliv & spräckningar. Så min plan: skrika mig till kejsarsnitt eller åka till Finland. Fuck förstörd muff för resten av liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. *bokar en resa till Finland*

      Jag läste lite om det där UG-avsnittet men vågade inte kolla själv, men jag fick massa bra tips av andra som kollat på det, tex det där med att de ska hålla emot med varma handdukar för att minska risken för att spricka, så det skrev jag in i min journal att jag ville ha.

      Radera
  4. Liten input: Återhämtning efter relativt rejäl bukoperation kan (KAN) vara rent helvete, vaginal förlossning utan bristningar (du har bra utgångsläge för detta då du redan fött ett barn utan bristningar och tvåan är oftast skitlätt att krysta ut jämför med ettan) kan (KAN) vara helt smärtfritt efteråt. Jag skulle personligen aldrig välja snitt framför vaginal förlossning och då framförallt eftersom jag mått så himla bra EFTER mina vaginala förlossningar. Tycker det är nog kämpsamt med en nyföding som korvar och har sig och en bukoperation på det hade jag helst undvikit. Jag brukar alltid säga att det är orättvist att första förlossningen är så otäck för många och skrämmer upp folk för tvåan är som en piss i Mississippi. (Obs, egna erfarenheter samt erfarenheter av högst ovetenskaplig forskning).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utan att ha satt mig in detta med kejsarsnitt egentligen så undrar jag ändå lite över varför det alltid pratas om att kejsarsnitt kan ge sånt helvete efteråt, medan en vaginal förlossning så är det liksom alles gut för att man födde "naturligt"? Jag orkade knappt lyfta mitt barn samt hade feber nästan konstant i en månad efter min förlossning (som gick bra och inga större bristningar). Så, det är ju så in åt helvete inidividuellt.

      Obs: ej kritik mot dig alltså Marie, utan just hur olika vi har blivit itutade att kejsarsnitt vs vaginal förlossning fungerar när det kommer till biverkningar.

      Radera
    2. Håller helt med Egon här – utan att på något sätt kritisera dig – men jag har pratat med så många som haft sådana orimliga problem efter sina vaginala förlossningar att en bukoperation låter som en solig picknick i parken i jämförelse. Tyvärr. Har dock gjort en mental notering om att "tvåan är som en piss i Missisippi", det lät asgött! :)

      Radera
  5. Förstår exakt dina rädslor Mirijam och det är ju så svårt att komma med goda råd då hela den här föda-barn-grejen är så olika från fall till fall. Jag var också mycket mer nervös inför andra, då ettan tog 4 timmar, utan bedövning, plopp bara, inge sys inga komplikäitjons.Vi har 8 mil till Karlskrona och när tvåan var på väg sa barnmorskan att jag skulle ta svarta sopsäckar och badlakan med mig i bilen (insert skriet-emoji) och så förklarade hon hur man skulle göra om nu barnet skulle komma i bilen. Nu hann vi ju i tid, och andra förlossningen var lätt som första utan bedövning plopp ba. Snippy intakt efter tvåan också.Jag var nervös men ändå mer rädd för ett snitt så det övervägde jag aldrig. Det är ju här man också känner hur jälka orättvist det är med barnafödande, hur lätt vissa har det medan andra lider i timmar och spricker överallt. Skönt att vi här i västvärlden ändå har alternativ att välja mellan när det kommer till förlossning. Mitt råd till Dig (OM man nu kan ge) är att tänka igenom vad som känns tryggast för Dig, jag är säker på att Du hittar ett bra alternativ. Och även om det känns ASscary, be någon kunnig gå igenom hur man gör OM OM OM nu lillasyster skulle få för sig att titta ut innan ni hinner fram till sjukan. Även om det var läskigt att packa med badlakan känner man ända att man fixar det, man har liksom inget annat val - då är det lika bra att vara förberedd.
    Det kommer gå jättebra Mirijam! Du klarar det galant, hur Du än gör!
    Tusen lyckokramar och pepp från Listerlandet

    SvaraRadera
    Svar
    1. och framför ALLT påpeka att det är Du som bestämmer över Din kropp och hur Du vill ha det, inget val är bättre eller sämre än något annat - kör på DIN trygghet.

      Radera
    2. Nej fy fan, jag hade dött på fläcken om jag blivit rådd att packa ner sopsäckar och badlakan i förlossningsväskan! GAAAAAH!!! Och ja, det är så himla orättvist, och bara tanken på att behöva lära sig hur man föder på egen hand gör mig helt gråtfärdig. Tur att Tobbe ändå är färdig SSK då och är mer behjälplig än den långtradarchaffis han var när vi träffades! :)

      Och angående att bestämma över sin kropp, det känns inte som att jag fick göra det direkt, och det stör mig också sjukt mycket. Men det är ju som sagt inte bestämt än hur det blir. Hoppas det blir som för dig, ett plopp och intakt snippy hade varit fint! PUSS!

      Radera
  6. Å förstår dig verkligen, läskigt att inte ha ett sjukhus nära när man ju inte alls kan kontrollera när ungen kommer vilja titta ut. Jag har ju ingen erfarenhet av detta (än...hehe) och kan inte alls ge något bra råd, men lite pepp i alla fall. Det kommer gå bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för pepp och hoppas att jag inte skrämde dig. Och du är ju några veckor före mig så du får ge råd när du är färdig helt enkelt!

      Radera
  7. Vill du ha snitt ska du få snitt, tycker jag. Men för att dela med mig lite:

    Min första födde jag på 3 timmar 15 min från första värken. Paus? Not so much. Det plus lite annat som hände efter gjorde mig rätt rädd inför andra förlossningen. Gick i förlossningsförberedande samtal (aurora) och bad där om att få bli igångsatt, dels för att slippa föda i hallen nästa gång men också för att ha kontroll osv. Dessutom tidigare igångsättning pga hyperemesisen.

    Blev igångsatt v 37+0 och läkaren som undersökte mig innan var lite new go och tyckte inte jag kunde räkna med bebis samma dag. Till lunch var hon ute. 1 timme 50 min från första värken (som kom 1 timme efter att de tagit hål så att vattnet gick, jag var redan öppen ett par cm). Det gick superfort, jag hann inte med någon bedövning den gången heller men upplevelsen var HELT annorlunda. Jag var omhändertagen, jag fick åka in i lugn och ro, liksom "checka in" och göra mig hemmastadd och prata igenom allt med läkare och barnmorska. Ont gör det, ju, men inom en timme var jag duschad, hade kissat själv (tjoho för att slippa kateter) och mådde allmänt toppen. Det blir samma upplägg denna gång. Fasar en gnutta för smärtan för den går ju liksom inte att undkomma men vet samtidigt att det går över. (Kan så klart bli helt annorlunda denna gång och sluta i akutsnitt eller vad s8m helst. Who knows)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det får ju så klart gärna gå snabbt om inte hela kroppen slits sönder medan ungen är på väg ut. Jag inbillade mig att de satte epiduralnålen direkt så att det bara var att pumpa loss när det behövdes, men så var det alltså inte. Attans.

      Och jag känner också att det där grejen att vara på plats på sjukhuset och checka in och liksom vara med på ett "okej, då kör vi!" skulle underlätta extremt för min nervositet.

      Radera
    2. De KAN sätta epidural en tidigare, ingen räknade med att jag skulle öppna mig så fort. När jag var öppen 4 cm ringde de efter narkosläkaren. 10 minuter senare när hen var på väg in i rummet vrålade jag "det gör ooooont!!". Då var jag 10 cm öppen och började krysta. Från 4 på 10 cm på 10 minuter. Inte konstigt att det gjorde ont ;-). Efteråt diskuterade vi (inför eventuell framtida fl) om man skulle sätta epidural innan värkarbetet är helt etablerat eftersom jag öppnar mig så fort men då riskerar man alltid att det stannar av istället. Får se hur vi gör, just nu känns det som att jag kan bita ihop och köra på om de bara är beredda och jag är omhändertagen (och ngn håller emot lite så att jag inte spricker massa. Sprack knappt ngt sist)

      Radera
  8. TACK för ditt inlägg! Sitter i typ samma sits som du, jag är skiträdd för förlossning nr 2. Fortsätter läsa kommentarer och försöker bli klokare.
    Tack för att du tar upp det här, på ett ärligt sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säg till om du hittar något någon annanstans så blir vi klokare ihop!

      Radera
  9. På pricken sådär kände jag också andra gången. Fy fan vad jag var osugen på att föda barn! Mycket räddare än första gången och kände också oro inför hur vi skulle göra med Bruno, då min första förlossning gick väldigt snabbt. Nu slumpade det ju sig som så att jag blev igångsatt och det var helt fantastiskt. Vi sa hej då till Bruno på morgonen och han var inställd på att sova borta några nätter. Vi fick rum på förlossningen utan att behöva vänta. Ingen bilfärd med värkar. Vi hängde inne på rummet i 12 timmar innan värkarna kom igång och käkade godis och läste böcker. Kort sagt asbra grej. Sen var det helt okej när det väl satte igång, och skillnaden för mig andra gången var nog att jag kände en helt annan kontroll över situationen och såg till att få den smärtlindring jag ville ha. Sen vet man ju aldrig hur det blir förstås, men när det väl var dags så var jag inte rädd längre. Så fort värkarna faktiskt kom igång så kände kroppen igen sig och ställde in sig på vad det var som skulle hända liksom. Så, om du inte blir beviljad snitt så har åtminstone jag en väldigt positiv upplevelse av att bli igångsatt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra! Jag vill ha många positiva upplevelser samlade innan det är dags tack! Hur snabbt gick det sedan efter att första värken kommit då?

      Radera
    2. Det tog totalt ca tre timmar efter första värken, och hela förlossningen var på pricken lik min första förutom att jag slapp en väldigt lång latensfas, och förstås att jag hade två ungar att trycka ut. Men hurra för det. Jag har också väldigt dåligt med pauser i värkarbetet och båda gångerna har det bara tagit en timme mellan 4-10 centimeter, men med ordentligt med lustgas till att börja med och sen epidural när det blir för jobbigt så har det funkat finfint. Älskar epidural.

      Radera
  10. Det går!! Vill lixom bara bekräfta att det går att ha två bra förlossningar efter varandra!! Båda mina gick plättlätt!! Andra tog visserligen bara tre timmar och jag tog ingen bedövning mer är spray men det gick jättebra!! Tvåan var mycket enklare för jag visste vad jag skulle göra.

    Och är du själv hemma så ringer du ambulansen. Då får du både sällskap och någon som kan ha koll på Sigge!

    SvaraRadera
    Svar
    1. GAH! Får i och för sig ångest av att tänka på ambulanser och tretimmarsförlossningar, men alla positiva upplevelser är ju mer än välkomna att läsa om!

      Radera
  11. Svar
    1. Ja det är klart dom gör, det är mer själva känslan av att det är så mycket mer logistik som det måste tänkas på denna gången.

      Radera
  12. Bra skrivet! Många viktiga tankar du lyfter upp som måååånga tänker på och går igenom. Känner igen det där med tanken att kul att få barn, men faaan vara gravid och föda, alltså ääh, kunde inte gubben i alla fall sköta förlossningen liksom när man ändå burit på barnet så jäkla länge.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är väl det minsta man kan begära, att komma undan allt detta TVÅ gånger (eller ännu fler i vissa fall), det är ganska orättvist faktiskt.

      Radera
  13. Min första förlossning tog 24 timmar och jag var helt borta i en vecka efteråt. När jag blev gravid med nummer två var min första tanke ändå att föda vanligt. Det höll i sig till halva graviditeten då jag plötsligt bara bröt ihop av tanken på att göra om samma sak igen. Jag pratade med barnmorskan om kejsarsnitt och det var inget snack, ville jag ha det fick jag det. Och det är det bästa beslut jag tagit! Jag är en levande reklampelare för kejsarsnitt. Tösen mådde toppen (till skillnad från ettan) och jag kände mig oövervinnerlig. Min stora flicka, som då var sex år, var med på förlossningen förutom precis de öppnade upp mig och hon klippte navelsträngen tillsammans med sin pappa. Fantastisk upplevelse för alla inblandade. Visst gör det ont ett tag efteråt men det är inte så farligt alls, tyckte jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra! Det är ju så himla olika det där med hur man mår efteråt, vissa har ont och problem i månader medan andra tcyker att det är okej efter en vecka. Och som det skrivits om tidigare i kommentarerna, att göra en vaginal förlossning betyder ju inte att man är uppe och gör burpees dagen efter direkt.

      Radera
  14. Åh jag har rekommenderat bedövningsspray/kräm till alla mina polare som fött barn, men det är bara en som bad om det på förlossningen. Bästa grejen ju! No ring of fire...

    Jag har en fin erfarenhet av igångsättning vid andra barnet. Första bebisen var en 24 timmars, "normal" förlossning utan besvär. Ja förutom det vanliga med att hela grejen är sjukt jobbig.
    Nu andra gången blev bebben en tjockis (pga diabetes hos mig) så vi bokade in igångsättning på BF. Var hos barnmorskan dagen innan, då var jag typ öppen 1 cm och hon gjorde hinnsvepning så vid igångsättningen var jag öppen 3 cm. Tack för den!
    Detta gjorde att hela grejen började med att ta hål på vattnet kl 10 och 4,4 kilosbebben föddes kl 15.30. En lagom arbetsdag typ.
    Bra: Kunde lämna hos barnvakt och förbereda på morgonen. Checkade lugnt in på sjukhuset 7.30. Kände mig väldigt omhändertagen och efter vattnet tagits erbjöds jag smärtlindring hela tiden och successivt. Började liksom med fjantig värmekudde och slutade med epidural, hela skalan.

    Obra: Från vattnet tagits drog värkarna igång BAM! och jag började yla om epidural redan efter ett par timmar. Var då öppen nästan 4 cm "bara". I efterhand kunde jag konstatera att jag hade kunnat skippa den, för under tiden den lades öppnade jag mig från 4-10, alltså på en timma, medan jag låg och fick en nål i ryggen. Ej skönt.

    Är ändå nöjd med detta förlopp! Dock sjukt konstig känsla att ha en bokad tid för förlossning. Nervigt. Tänkte hela dagen innan: "buhuu.. fan.. jag kommer få så ONT imorgon." Men det är väl så det är med snitt också.

    Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig, speciellt eftersom det gick bra! Gillar tanken på att en förlossning ses som "en normal arbetsdag" och dessutom tror jag att det är lättare att orka hänga med om det drar igång på morgonen, Sigge ville ju ut klockan 23:45 och kom 9:07, så jag var ju inte mitt piggaste där på slutet direkt... Och jag tänker också att en bokad tid är märklig att ha i kalendern, ba "få se nu, det var något den 14:e klockan 07:45... ja just det, jag ska föda barn!" GULP!

      Radera
  15. Åh, du har fått så himla många fina råd av alla, så jag har inte så mycket mer att komma med än bara herregud, vill du ha kejsarsnitt så är det väl såklart att du ska få det, det är ju för tusan din kropp och du som ska föda barn! Kräv!

    Gael föddes ju med kejsarsnitt pga lite olika omständigheter fast jag egentligen hade velat ha vaginal förlossning. Jag var helt sjukt besviken och jag var livrädd inför kejsarsnitt. Men det gick bra. Det är ju inte precis så skönt efteråt, men det läker rätt fort. Ett praktiskt råd om du får kejsarsnitt: Undvik för allt i världen dessa tre aktiviteter de närmsta två veckorna efter snittet: 1. Skratta, 2. Nysa, 3. Hosta.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, bra praktiska råd, jag ska försöka hålla dom i åtanke om/när det blir aktuellt! Och tack för pepp, ska göra vad jag kan för att få min vilja igenom!

      Radera
  16. Be/böna om snitt om du verkligen önskar det. Professionen har faktiskt konkluderat att landstingen faktiskt bör vara rätt generösa med det men självklart inte utan att ha informerat om riskerna förstås. Jättebra skrivet kring det här och i angivna reffar: http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2013/04/Kvinnan-kan-sjalv-gora-ett-informerat-val-/

    Själv har jag gjort två försök att föda vaginalt. Båda gånger fastnade bebisen när jag var helt öppen och det slutade med akuta snitt. OBS dock att det faktiskt andra gången tog längre tid för mig att öppna mig.

    Om du vill föda vaginalt låter väl igångsättning som ett strålande alternativ vad gäller planering, hundar och barn. Det är väl högre risk för akutsnitt vid ingångsättning än spontant start pga att kroppen kanske inte känner sig redo men ändå, kanske värt det?

    Lycka till med vilket val du än gör!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för länk! Ska genast läsa och även googla fram om det finns siffror på det där med akutsnitt vid igångsättning, det är ju också ett bra argument att lägga fram ifall de fortsätter försöka övertala mig till det! Tack!

      Radera
    2. Jag oroade mig också för att vara för omogen vid igångsättningen och att det skulle ta lång tid alt. sluta med snitt, men fick svaret av läkaren att särskilt vid andra barnet brukar det "gå som på räls". :-)

      Radera
  17. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  18. (Lyckades på något vis radera kommentaren, gör ett nytt försök.)

    Har ingen erfarenhet av kejsarsnitt annat än när jag själv föddes och det minns jag cirka noll av.

    Blev igångsatt med första barnet förra hösten och jag ser det som en bra förlossning. Just att hela tiden vara övervakad kändes himla bra, de hade koll på både barnet och mig. Smärtlindring, hjärtrytm, allt kollades hela tiden. Till saken hör att jag bor på en ort med en liten förlossningsavdelning där det inte är så stort tryck som det är/varit i storstäderna och vi hade personal kring oss i princip hela tiden vilket absolut bidrog till den positiva känslan. Om tre månader ör det dags för förlossningen nummer två och jag är lätt stressad. Tror att det är det där med att inte veta första gången vad som väntar som spökar, fallskärmsreferensen.

    Oavsett om du bestämmer dig för att kämpa för kejsarsnitt eller väljer igångsättning håller jag tummarna för att det blir den bästa lösningen.

    SvaraRadera