måndag 5 januari 2015

"Det här är Brita, Boel och Sussie. Alla deras barn dog där på stranden".

Fy fan för tsunamin alltså! Fy fan för allt hemskt som drabbar människor och som sliter sönder och utplånar hela familjer. Sedan jag fick barn tänker jag – så klart – mycket mer på döden än vad jag gjort tidigare. Att Sigge skulle dö kan jag inte ens föreställa mig, det är som att hjärtat snörps ihop och hjärnan stänger av om jag ens närmar mig de tankarna. Däremot tänker jag mer på min egen död. Och Tobbes.

Att vi skulle dö och att Sigge skulle prata om oss som "mina biologiska föräldrar dog när jag var liten så jag minns inte dom alls" är nog den värsta tanken. Att han är det största som hänt oss men att vi aldrig skulle betyda någonting alls för honom. Fy fan vilken mardröm.

Jag pratade med en tjej om det här en gång och sa att en anledning till att skaffa syskon till Sigge skulle ju vara att det fanns en anledning att leva vidare om något skulle hända honom, men hon höll inte med. "Jag känner mer att det skulle bli tvärtom, då skulle inte jag kunna få dö om någonting hände min dotter".

Kraften i att inte bara överleva utan faktiskt kunna bli på riktigt lycklig igen även om ens barn skulle dö, jag kan inte förstå det. Eller, jag förstår ju att det på något sätt går och att det måste göras, men jag kan inte förstå hur.

"Kära gud i himmelen, rädda mina barn, skrek jag! Låt mig bara få behålla en. Låt mig bara få behålla nån". 

Det fick hon inte. Hon fick åka hem ensam. Fy fan, storgråter nu. Måste byta kanal.