lördag 24 januari 2015

Bo i stan eller på landet med barn?

Råa djur. 
Kick ass soluppgång.
Svanar (?)
Så här ser det ut när jag kliver utanför dörren hemma hos oss. Tre olika vädersträck, tre olika väder, tre olika tider på dygnet. Det är så fint så det gör lite ont i hjärtat ibland. Tobbe säger att han aldrig mer vill bo i stan, själv gillar jag Malmö helt vansinnigt mycket och skulle absolut kunna tänka mig att bo där igen. Fast som bekväm småbarnsamma då, i något annat kvarter ganska långt bort från där vi bodde sist, lite närmare havet.

Saknar havet enormt mycket, har inte bott så här långt in i landet på hur många år som helst och efter massor av år vid kusten (Åhus, Malmö, Öland, Göteborg, Oslo osv) så känns det märkligt att inte ha nära till stora vatten. Tur att det bara tar en halvtimme att köra till Lottas sommarhus.

Skrev lite med @skrotskatan på instagram, de har också gjort svängen Malmö ---> landet men när deras ungar blev lite större så flyttade dom in till Lund för att det kändes lite isolerat när det skulle härjas med barnrelaterade aktiviteter och grejer, så vi får väl se hur det känns om några år. Det kommer bli många långa mil i bil när Sigge och Kejsarinnan får andra intressen än att typ bygga med klossar och leta kastanjer på gården.

Det vore ju onekligen trevligt att bo i ett bostadsområde när ungarna kan härja fritt och cykla hem till sina kompisar och gympaträningen eller vad dom nu vill syssla med, men det här med att ha grannar alltså. Jag vet inte... Det är ju gött när det är tyst. Hehe.

Hur bor ni som har barn och hur tänker ni kring det här? Jag är sjukt nyfiken på hur mycket familjelivet får styra folks boende (i den mån man har möjlighet att styra själv så klart, jag fattar ju att det inte gäller för alla).

20 kommentarer:

  1. Vi bor i hyreslägenhet mitt i malmö med våra två kids :) ingen av oss är hussugna eller sugna på att lämna malmö (som har allt typ i våra ögon). Har satt ungarna på uteförskola och jobbar själv på den samma och ja. Jag gillar malmös mångfald, malmös parker, att bo vid kronprinsen och ha nära till både stan, parker och hav. Att slippa ha bil. Att kunna nå allt till fots eller via kommunala ressätt.

    we love it :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner lite samma, och så fort jag kommer in till stan så blir jag sugen på att liksom ha hela... utbudet, så nära. Men så kommer jag hem hit och tycker att det är så oroligt gött också. Kanske får göra tvärtom och skaffa en liten lägenhet i stan, istället för sommarstuga liksom? Stadsstuga! Och ni bor ju jättebra, jag kan också tänka mig ner åt det hållet vid Hästhagen och Ribban och ditåt. Mindre fest och mer grönt än Möllan.

      Radera
  2. Vi trivs bra i stan, men det är mest för att vi är så sjukt opraktiska att vi inte skulle kunna hålla igång ett hus mer än nån vecka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så har jag alltid känt innan, men vi hyr ju, så det är inte konstigare än att ha en lägenhet, minus störiga grannar! WIN!

      Radera
  3. Vi bor i en hyrestrea i Slottstaden, Malmö, med vår ettåring. Sen hon föddes har vi funderat på hus, gått på lite visningar men inte kommit fram till var vi isf skulle flytta. Förra veckan fick vi erbjudande om en jättefin hyresfemma med alla bekvämligheter vi saknar nu (hiss, disk- och tvättmaskin mm) så då kände vi att, ja, vi stannar i stan i några år till. Fram till det är dags för henne att börja skolan har vi förhoppningsvis kommit på hur/var vi vill bo. Och nu har vi plats för ett eventuellt syskon också. Känns som rätt boende för oss just nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad lyxigt, grattis! Jag tänker också att man kan vänta tills det blir dags för skolgång innan man bestämmer sig på riktigt!

      Radera
  4. Och apropå stadsstuga så har mina föräldrar gjort just det, skaffat en fritidslägenhet i Malmö som de är i på helgerna för att komma närmre oss och lättare ta del av stadens utbud. Smart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, det här har verkligen väckt en idé hos mig, haha!

      Radera
  5. Vi bor idag i Borås, men ska i vår flytta till Herrljunga som är ett betydligt mindre samhälle. Vi flyttar dels för att det är billigare boende och kortare resväg till våra respektive jobb. Men också mycket för att slippa anonymiteten nu när vi får barn i februari. Vi har bott i Borås i 2,5 år och känner inte EN KOTTE. Och då har jag försökt med kvällskurser och aktiviteter och liknande... Vi har gått föräldrautbildningen i Herrljunga och bara på de få träffarna har jag fått kontakt med fler i min egen ålder/situation än på mina 2,5 år i Borås. Nu flyttar vi inte ut i skogen, men jag ser verkligen fördelarna med att hitta ett ställe som är "lagom" stort. Där grannarna gärna känner varandra lite mer än att man hälsar och där man kan ta cykeln för att handla eller besöka vänner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kan jag förstå, vad tradigt att bo någonstans utan att lära känna någon, men på vissa ställen är det ju tyvärr så. Kul att det blir bättre på nya stället! Jag vill nog inte bo på ett lagom stort ställe, utan antingen i storstan eller mitt ute på vischan som nu :)

      Radera
  6. Bor i en 89-talsvilla i ett helt vanligt bostadsområde i ett litet samhälle typ 30 minuter från en någorlunda riktig stad (Jönköping). Jag är född och uppvuxen i ett liknande område fast i Göteborg. Min man är härifrån men bodde på gård en bra bit utanför samhället. Jag visste att jag inte skulle palla livet på gård. Men kunde tänka mig att testa att flytta från gbg. Och livet ser nu ganska mycket ut som när jag växte upp. Kompisar på gatan, stora kan gå till skolan själv osv. Har liksom inte tänkt och analyserat det där så mycket. Vill nog gärna ha mellanmjölk och lagom. Inte egen gård med massa skog. Inte lägenhet i stan. Kan nå båda delar relativt enkelt. Men let's face it - vardagsliv et ser rätt samma ut oavsett. Man ska upp, iväg till förskola och fritids, jobba, hem och hämta kids, laga mat och röja, kollapsa i soffan. Repeat. Missförstå mig rätt, jag älskar vardagen. Men ingen större skillnad på vardagslivet att bo i centrala gbg mot bostadsområde i Mullsjö, faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är klart att det inte är jättestor skillnad, men det är ju skillnad på stad/bostadsområde och så som vi bor nu. Vägen härifrån är jättesmal (knappt så det funkar att få möte med bil) så även om barnen hittar kompisar på cykelavstånd så är det ingen väg man släpper ut cyklande små barn på, och det innebär ju ett sinnessjukt bilkörande...

      Radera
  7. Jag är värmlänning, det känns som att det mesta är landet här..? Jag är uppvuxen i "stan" (alltså i kärnan av en kommun med typ 15 000 invånare) och min man är uppvuxen på gård på landet. Nu bor vi inte på landet-landet, men i alla fall lantligt, med bara 15 minuter till Karlstads centrum. Vi har skogen som närmsta granne och ett naturbruksgymnasium på andra sidan vägen, och vi bor perfekt här just nu – men jag räknar med att vi flyttar innan Människovalpen fyller fem år. Jag kan tänka mig att det kan vara rätt så underbart att växa upp med hästar, får, kottar, kor, grisar, myror, ödlor, kaniner, traktorer och kattungar någon minuts promenad bort, men det kommer innebära så himla mycket skjutsande och roddande så småningom. Inga kompisar och ingen skola på promenadavstånd, det känns som att det kanske kan sabba känslan av självständighet lite, både för barn och föräldrar (aka färdtjänsten).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är precis det jag menar, att jag är lite orolig för att allt bara ska bli logistik logistik logistik sen. Älskar att köra bil, men någon måtta får det ju vara! Skönt så länge att våra ungar får nära i ålder så dom har någon att leka med på nära avstånd!

      Radera
  8. Vi bor som enslingar ute i ödemarken (vilket i vårt fall innebär 30 min i bil till både Linköping & Norrköping). Barnen är snart 7 & 9 år och nu först börjar de vilja leka mer med kompisar. Klart man får skjutsa på aktiviteter osv men det blir oftast direkt efter jobbet ändå och då är man ju redan i stan eller i närheten av aktivitetsplatsen. Vi har det bästa av två världar känner jag, två ok stora städer i närheten som har allt utbud vi vill och behöver ha, på väg till den ena stan åker vi förbi svärmor och svärfar som gärna har barnen ibland om vi vill hitte på nå. Och luuugn och ro, det är fantastiskt fint på landet och hela somrarna är det aldrig nån unge som vill åka till nån kompis utan då vill dom mest leka med varandra och vara ute. Eller sitta med ipads såklart men nån måtta får det väl vara. Skönt att kunna släppa ut ungarna själva också förresten, det kan vara svårare i stan med små/ halvsmå kids...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh det låter ju kanon! Vi är ju också supernöjda med att det är en halvtimme i bil till både Malmö, Lund och Ystad, annars hade jag inte pallat att bo så här öde. Och det är gött att bara kunna släppa ut både hundar och barn i trädgården, det är det ju absolut!

      Radera
  9. Vi bor i radhusområde på cykelavstånd från Göteborg centrum. Bodde tidigare mitt i stan. Har två barn (2 och 5). Nu skulle jag inte kunna tänka mig att bo på annat sätt än Vi gör. Litet område utan bilar och med egen liten lekplats. Barnen har kompisar i grannhusen som de leker med för jämnan, stora släpper vi helt själv till kompisarna och lekplatsen i området (20 hushåll, så litet område). Känner att det ger oss väldigt mycket frihet att bar e

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...barnen kan sköta sina egna lekdater etc från rosig ålder och vi inte binds upp på att köra/organisera/hänga med kompisarnas föräldrar så fort det ska lekas. Skola nära i området sedan, och flera förskolor runt knuten.

      Radera
    2. Ja det låter ju verkligen fantastiskt bra! Just det där med att det blir jobbigt för barnen att vara beroende av oss har jag inte tänkt på, jag har mest tänkt att det blir jobbigt för oss att behöva greja med barnen. Hehe. *parent of the year*

      Radera
  10. Min dröm är litet hus i utkanten av liten stad. Nära till natur och nära till utbud, typ. Just nu bor vi i lägenhet nästan i centrum av åttamiljonersstaden Bogotá. Inte precis där jag tänker att Gael skulle få en optimal uppväxt.

    SvaraRadera