söndag 4 januari 2015

T minus 100 dagar!


Tiden går fort när man har roligt sägs det och HALLÅ! det är bara hundra dagar kvar tills ungen beräknas komma!? Hur gick det till? 

Jag har ju tidigare summerat hur de första tolv veckorna varit, så nu tar vi en liten koll på hur livet har känts under vecka 13-26 tycker jag! 

Ehhh. Jahaja. Nu ska vi se här... Under vecka 13 så försvann ju illamåendet i stort sett helt, och sedan var det ganska mycket ingenting i några veckor, förutom att magen växte i omfång. Jag ville väldigt gärna känna sparkar eftersom jag av naturen är ganska nojig har ett kontrollbehov och det var väl fasiken vilken himla tid ungen tog på sig att börja sparka. Eller egentligen inte, för när vi var på KUB:en så var det ett himla liv där inne, men en dämpande moderkaka i framvägg gjorde att det inte märktes. I vecka 16 började jag tycka att jag kände något men det var av typen "VADVARDET?" och sen ivrig väntan på något mer. Som aldrig kom. Så kanske var det bebisen, kanske var det gaser, vem vet. Från vecka 21 märktes det mer och mer och nu är det ett jäkla liv konstant. Det är bra. 

Veckan efter KUB:en drog den stora mäta cervix-karusellen i gång och hittills har jag varit på trä mätningar hos lika många läkare och det är fortfarande under avdelningen "godkänt", trots att den faktiskt är aningens kortare för varje gång jag är inne. Har mätt i vecka 14, 17 och 24 och från och med nu är det varannan vecka-koll som gäller fram till förlossningen. Hänger ni inte med så kan ni läsa här om när Sigge riskerade att födas för tidigt på grund av att jag hade för kort cervix och funneling förra graviditeten.

Det är asskönt att stå under kontroll så klart, men jag stör mig på att det känns som att dom klappar mig lite på huvudet varje gång jag är där och ba: "Ja men sist gick du ju till 42+0 så det går säkert bra nu också".  Jag får påpeka varje gång att jag satt fanimig blick stilla i typ tre månader sist, plus gick på Lutinus (medicin som ska stärka tappen). Nu har jag en sjövild ettåring och två hundar vilket gör att det inte är läge att sitta på en balkong och äta vattenmelon och läsa pocketböcker det närmsta kvartalet. Jaja, får se vad de fortsatta mätningarna säger, om jag minns rätt så har den gått från 47 mm till 42 mm till 37 mm och jämfört med de 22 mm jag hade i vecka 30 med Sigge när jag blev inlagd första gången så är det ju bra.  


I vecka 20 var vi på rutinultraljudet och fick veta att det ligger en lillasyster i magen! Sigge kallades ju för Baby Kenneth typ från start medan den här bara hetat Bebisen, och det heter hon fortfarande. Tobbe har kallat henne för Ann-Louise några gånger och så skämtades det om "Sigge och Semla" en sväng, men annars är det mest Bebisen. Snart i vecka 27 och inget rolig namn. Stackars barn. 

Och där runt vecka 20 blev väl graviditeten mer påtaglig, det var tydligen ingen picknick i parken för min kropp att bli gravid endast tio månader efter förlossningen, så jag är lite... sliten. Min energi räcker typ tolv timmar från att jag vaknar, så om Sigge bestämmer sig för att det är morgon klockan 05:18 (konstigare saker har hänt) så är jag redo att krypa till kojs strax efter 17-tiden. Förutom ett extremt behov av vila så känns det däremot inte så mycket, jag har inte direkt ont någonstans eller så. Halsbränna från helvetet varje dag i och för sig, och alldeles för mycket huvudvärk för vad jag pallar med, men ingen foglossning eller ryggont eller så. 

Runt vecka 20 någon gång kom även sluta sova på rygg-perioden igång. Hade så med Sigge också, att jag blev yr och illamående av att ligga på rygg och höger sida (livmodern trycker på en av venerna som går till hjärtat så man får syrebrist) så jag var beredd, men kroppen känns helt jäkla paj innan jag kommit igång på morgonen. Förra graviditeten svullnade mitt vänsterben upp så mycket att de trodde jag fått blodpropp och jag fick en akuttid för att ultraljudsundersöka benet, men det var bara tjockt på grund av dålig cirkulation från just vänstersovningen. Kroppjävel.

Vecka 26. Och ett golv som ser lite flötigt ut? 
De senaste tre veckorna har den här känslan av att vara utsliten bara blivit värre och värre. Jag är så trött hela tiden. Och inte sovtrött (jo, det också) utan mest bara ligga på soffan och glo i taket-trött. Jag får en del sammandragningar när jag varit uppe och grejat mycket och det ska jag passa mig för eftersom dom påverkar tappen, med med Sigge, hundarna och 175 kvadratmeter hus är det svårt att sitta still så mycket som jag nog skulle behöva fram till att det är dags att föda.

Dessutom har illamåendet kommit tillbaks nu under vecka 26, åh, giv mig styrka. Var ju helt säker på att jag var på väg att få kräksjukan härom dagen, men det är bara ännu en tradig grej under heeeelt normaaalt-kolumnen. Men med lite Postafen så ska det väl gå att ta sig igenom det också. 

Och angående förlossningen så har jag bestämt mig för att jag vill ha planerat snitt. Mer om det beslutet i ett eget inlägg men jag har redan skrivit lite om det här ifall någon missat det.

Ja, det var vecka 13-26 det. Nu: sova. På vänster sida. [Insert valfri böl-emoji]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar