torsdag 19 februari 2015

Nej, jag vill inte amma den här gången heller

Hur tänker du kring amning den här gången? Jag har haft strul med amningen båda gångerna men den här andra gången blev jag mer besviken när det inte fungerade. Hade liksom en revanschkänsla inför bebis nr 2 och hade hoppats så att det skulle funka. /Mia

Kort recap: Jag ville ju aldrig amma Sigge (mer om det här) men sen när han kom så kändes det inte så där äckligt (!) som jag trodde att det skulle göra. Det kändes liksom... ingenting. Men jag hade ju så lågt blodvärde att mjölken aldrig kom igång, så ganska snabbt gick jag från att delamma till att flaskmata på heltid. Och det har varit så gött! 

Att båda har haft möjlighet att mata har verkligen funkat skitbra för oss – jag har sluppit känna mig låst och liksom ansvarig för att Sigge får i sig näring, och Tobbe har fått anknytning deluxe ändå från start – vi är supernöjda med att ha kunnat dela på det och tänker göra samma den här gången. 

Haha, ändå lite komiskt: jag tycker att det är pest att vara gravid, jag vill inte föda vaginalt och jag vill inte amma – jag är ju inte någon traditionell urmoder direkt. Men jag älskar Sigge över allt annat i detta universum (och kommer enligt alla omkring mig även älska hans syster lika mycket) och jag hoppas att det väger upp i alla fall lite grann för mina känslomässiga tillkortakommanden gällande själva reproduktionsprocessen. 

Alltså, hans ben! Så fort flaskan kom in i munnen så ba: PJONG! sträcktes dom rakt ut. 
Och du Mia – det är skit att du ska känna besvikelse över att det inte funkade, även om jag förstår att det är jobbigt att det inte blev som du önskade. Min inställning till graviditeter, förlossningar och amning är lite att det blir som det blir. Det går inte att planera eller styra över någonting som kroppen gör och jag kämpar själv en del med att inte bli bitter över att mina graviditeter varit fyllda av sjukhusbesök och problem, men det hjälper ju inte att gräma sig heller. Det är som det är, och det får vara så. Det är okej.

2 kommentarer:

  1. Tack för ditt svar! Jag hade helt missat det där att du inte ville amma, jag ber om ursäkt om du tog illa upp av min fråga.
    Det är verkligen en befrielse att läsa din blogg och dina tankar om föräldraskap. Så skönt att få läsa att det finns olika sätt att leva, välja och resonera. Jag upplever, från nätet/bloggar/Facebook osv och även IRL, att föräldraskap och särskilt mammarollen att det ska vara på ett speciellt sätt. Om det ska vara "rätt" så ska mamman självklart amma (gärna länge, glatt och problemfritt) vara hemma i minst ett år och liksom bara finna sig i att vara självuppoffrande. Liksom bara vara så himla ok med att aldrig få sova, äta varm mat eller hinna gå på toa. Överdrivet kanske men du förstår? Att det finns ETT sätt att vara som mamma och allt annat är fel.
    Nu svamlar jag men vill nog mest säga att det är gött att din blogg och dina åsikter finns!

    Skrivet hastigt från mobilen med en uppmärksamhetstörstande fyraåring bredvid! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej jag tog verkligen inte illa upp, det här är inte alls någon big deal för mig. Jag är väldigt bra på att gå efter min magkänsla och det är något som förstärkts mer sedan jag blev förälder. Jag kan absolut vara självuppoffrande på massor av punkter och så länge det känns bra i magen så tänker jag att jag gör rätt, för mig och för mitt barn. Glad mamma glad bebis osv. Kan ju iof säga att unge nummer två kommer bli flyttad om jag inte når mitt kaffe eller måste komma åt fjärrkontrollen, med Sigge kunde jag ju sitta i soffan i flera timmar och bara vänta på att han skulle vakna så jag kunde göra saker, men det var väl den magkänslan som gällde då helt enkelt :)

      Radera