tisdag 31 mars 2015

Dagens känsla: Bluöörgh!

Idag alltså, ingen bra dag direkt, snöblandat blask och halv storm ute och precis allt jävlas med mig. Ja, eller så är det denna extremmängd hormoner kombinerat med att det gör ont fanimig över-FUCKING-allt i kroppen nu. Ryggen värker, det ömmar och drar i ligamenten vid ljumskarna och revbenen, det ilar och hugger ner i vayayay och ut i bäckenet, jag har sammandragningar exakt hela tiden och nu har både ben och fötter svullnat upp ordentligt också.

Oh the joy.

Jag försöker verkligen tänka positivt och vara glad och tålmodig och peppig men det är liksom som att bägaren är konstant full och precis allt som händer lyckas bli den där droppen som får bägaren att rinna över. Har extrem respekt för människor som lider av kronisk värk, fattat inte hur man överlever med konstant smärta utan att bli helt galen?!

Obs, inga barn eller hundar har kommit till skada under dagen, bilden är endast med för att illustrera skitvädret som vi dragits med sedan i söndags. Allt är blött. Och ni som följer mig på Instagram (@mirijam_geyerhofer) vet ju hur den där lilla promenaden slutade. Ledtråd: alla blev blöta. Ingen ville gå in.

Okej. Bara ensiffrig nedräkning kvar nu. Kämpa Majsan.

9 kommentarer:

  1. Åh lider med dig! Men SNART (faktiskt!) är hon här! Och du ogravid!

    SvaraRadera
  2. Kan ju kommentera det där om kronisk smärta. En vänjer sig så jag lider mycket mer med preggos eller människor som skadar sig tillfälligt. Helt krasst vet jag ju lixom inte hur det känns att vara smärtfri, bara hur det är att ha variationer på ont.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt att man kan tänka så, det är ju helt sjukt vad hjärnan klarar av, men kanske blir det så när man inte har något val? Jag har ju åtminstone ett datum på när det kommer vända... Hoppas du har det okej ändå och att du får den hjälp du behöver!

      Radera
    2. Hjärnan är så himla fin! Och ja, den stänger lixom av en del av smärtan för annars skulle både psyket och kroppen bli svinknäpp. Dock, såklart att det är jobbigt ibland men för det mesta rullar vardagen på som för alla andra och en lär sig vad som funkar och inte.

      Radera
  3. Forstar inte hur jag kan glomma hur det var att vara gravid, men det sog ju verkligen. Snart snart snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. HAR DU REDAN GLÖMT? Åh vad skönt för dig! Jag minns att det var mycket gött att läsa ditt gnäll på slutet, alltid fint att inte vara ensam om att lida, hehe.

      Radera
  4. Åååh. Jag har samma jävla skit som du, vaknar på nätterna och frustar mig igenom sammandragningar. Går upp & kan inte somna om pga värken. Och känner mig som en jävla idiot samtidigt som ändå har en mamma som lever med progressiv ms, och så sitter jag här o gnäller liksom. Nu är det dock inte långt kvar & jag längtar ihjäl mig efter mina jeans & kunna andas utan att låta som en kol patient.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där med att andas har jag verkligen underskattat tidigare i mitt liv. Sen är det ju så att det är klart att det är mer synd om din mamma än om oss – om man nu ens kan säga så – men det betyder ju inte att man inte får tycka att ens egna krämpor är jobbiga. Kämpa på!

      Radera