måndag 23 mars 2015

I dag har jag klämt på mitt ofödda barns huvud. Det var precis lika läskigt som det låter.

Sista besöket på mvc i dag (!!!) och min barnmorska hade en student med sig. När hon skulle mäta SF-måttet och känna om bebisen fixerat sig så tog hon tag ganska långt ner på magen och så sa hon till studenten att "sätt in dina händer under mina, så känner du hur fint huvudet ligger här nere". Och studenten kände och sa "oj" och "ja, nu känner jag" och "wow, vad häftigt" och sen fick jag också känna.

Vad jag sa? Jag sa "blä".

Alltså, jag kan ICKE vänja mig vid att det är en människa i min kropp! Min hjärna kan inte ta in det. Trots att jag vet rent intellektuellt hur ett barn blir till och dessutom redan skapat ett som kommit ut med sitt lilla (nåja) huvud genom hela mitt bäcken, så känns det helt vansinnigt att det på allvar ligger en liten skalle nedborrad i mitt innanmäte. En liten skalle som mina händer idag har känt på. Förvisso med en hel del hud och fett och gojs emellan, men ändå – jag kände verkligen hennes huvud under mina fingrar.

Hon är där. Och snart kommer hon ut. Så himla galet.

4 kommentarer:

  1. Jag är fortfarande helt övertygad om att det jag klämde ut för 1½ år sedan var något odefinierbart med ett serienr. Sen gick barnmorskorna till en hylla med massa bebisar och hittade E med samma serienr och la honom i min famn. För inte kan det väl ha varit han som var därinne?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men eller hur? Samma känsla som när jag läser gamla blogginlägg från graviditeten med Sigge och kommer på att det var ju HAN som var där inne! Helt knäppt!

      Radera
  2. Jag trodde först att de tvingat dig att stoppa in handen i vajayjay för att känna på huvudet och ba HELL NO!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, NÄÄÄÄÄÄ ÖÖÖÖHHHRK, det hade jag för det första vägrat och för det andra inte riktigt klarat av rent fysiskt med min jättemage!

      Radera