tisdag 17 mars 2015

Nej, jag njuter inte av graviditeten – och det är faktiskt HELT okej att jag inte gör det. Jag blir en bra mamma ändå.

Vecka 35+5.
Slängde upp den här bilden på Insta i går ihop med bildtexten "vilket nederlag det är att behöva gå och lägga sig för att man känner att man endast får plats i sin egen kropp om kroppen ligger ner". Som vanligt när jag skriver något om hur tråkigt det är att vara preggers så är det några som uppmanar mig att njuta (ta det inte personligt Linda, du är verkligen inte ensam!) och som vanligt blir jag lite smått galen varje gång.

För jag hatar att vara gravid.

Eller ja, hatar och hatar, men det finns absolut ingenting som jag gillar med det, förutom det faktum att det kommer ett barn när graviditeten är slut. Och det är ju därför jag är gravid, för att det är ett nödvändigt ont för att få ett barn om man vill ha det på biologisk väg. Det finns väldigt få genvägar.

Men – att vara gravid innebär att min kropp blir någon annans, och redan vid tanken på detta känner jag ett stort obehag. Kanske för att jag är rätt privat av mig annars också rent fysiskt – jag gillar inte att visa mig naken, jag har alltid handduken runt mig när jag går till och från duschen/sitter i bastun och jag tycker inte om när folk tar på mig. Till exempel. Jag har helt enkelt ett stort behov av att få vara ensam om min kropp, men med med en bebis i magen så är det alltid någon annan som bestämmer över kroppen.

Jag får inte äta eller dricka vad jag vill och jag får inte röra mig som jag vill. Eller ja, får och får, men jag kan inte. Kroppen säger ifrån hela tiden, är det inte illamående och extremtröttma i början så är det sammandragningar och ilande fogar på slutet. Och däremellan är allt bara en enda lång radda av olika grader av jobbighet som man inte kan göra något åt överhuvudtaget. Plus det faktum att folk ska kommentera mitt utseende hela tiden – storleken på magen, storleken på resten av kroppen, håret, huden, om händerna har svullnat och så vidare i all oändlighet. Obs, inte bara negativt, men "vilken stor och fin mage", "du verkar inte ha samlat på dig någon vätska" eller "vad pigg du ser ut för att vara gravid" är också saker som hela tiden degraderar hela min person till ett preggo-fack där allt jag är är att vara gravid.

Hänger ni med?

Ett "hur mår du?" handlar inte längre om att någon verkligen undrar hur det är med mig, det handlar om hur jag mår i relation till att det ligger en bebis i min mage.

Jag älskar det faktum att jag ens kan bli med barn och jag tycker ju att kroppen är helt magisk som vet hur den ska göra för att bygga en helt ny människa inuti mig. Jag älskar tanken på att jag och Tobbe snart har två små minimänniskor här som är hälften han och hälften jag, det är verkligen sjukt häftigt!

Men – jag hatar att vara gravid. Och jag kan förstå att det gör folk stressade och obekväma men det måste få vara okej att prata om det. Att vara kvinna innebär tillräckligt mycket skuldbeläggande från alla håll utan att man ska behöva känna att man på något sätt är dålig på att vara gravid om man inte njuter av att få sin kropp kidnappad och kommenterad i nästan tio månader.

Oj, det blev en halv roman det här, men kort sagt: det är helt okej att inte känna sig som en öm ängel i motljus under de 280 dagar kroppen bygger ett barn. Jag blev en bra mamma utan att njuta av min graviditet sist, så det kommer nog lösa sig den här gången också.

31 kommentarer:

  1. Amen!!! ÄLSKAR bebisar och barn. AVSKYR att vara gravid. Behöva var vaken en natt med bebis-helt ok. Att inte kunna sova pga gravid och när en äntligen somnat tvingas gå upp och kissa - vidrigt! Är nu i det läget att det känns näst intill meningslöst att gå och lägga sig. Och då verkligen inte pga 1,5-åringen utan helt och hållet pga gravid. Som tur är, snart är det över... Mvh vecka 38+5.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vecka 39, din lyckost! Vet precis hur du känner och det lär ju inte bli roligare mot slutet, men nu ser jag ju ljuset i tunneln lite mer än vad jag gjorde i typ vecka... 23? Kämpa på sista biten nu, ska kolla in din insta!

      Radera
  2. Men ja, sånt himla bra inlägg! Hur man är som förälder och vad man tycker om att vara gravid har, SÅKLART, ingenting över huvud taget med varandra att göra..!

    Jag har ju haft en sån jävla flax att jag mår som vanligt som gravid, så har det inte så jobbigt rent fysiskt. Men kan till exempel störa mig på folk som hela tiden säger att vi ska ta vaaara på tiden innan bebisen kommer. Alltså det är väl klart att vi gör det, eller hur menar de att man ska göra? Äta på restaurang varje dag? Aldrig vara stressad/på dåligt humör? Sova till 12 alla dagar? Det går ju inte. Och dagarna går ju lika fort som alltid annars liksom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja eller hur? Ta vara på VAD?

      Och det är klart att det är skillnad på att ha en lätt och en jobbig graviditet, jag har ju ändå mått helt okej jämfört med många andra, men jag tror också att alla sjukhusbesök och extra koller av tappen och all oro för att föda för tidigt har smittat av sig en del på humöret här, och konstigt vore det ju annars.

      Radera
  3. (OBS. Såklart fattar jag vad folk menar, men det känns så abstrakt att man ska ta vara på dagarna på något särskilt sätt och PASSA PÅ med allt, vilket mest blir stressande..)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vänta bara till sen, när du ska "passa på att njuta" av att jonglera hungrig bajsbebis med att smörja såriga bröstvårtor och inte nå kaffet för att bebisen somnat på dig och du inte vågar röra dig ifall hen vaknar. Då vill man bara be folk hålla käft på riktigt :)

      Radera
  4. Hehe, nejdå jag tar det inte personligt :) .. men det är väl för att jag är så fruktansvärt avundsjuk, för att jag efter flera IVF försök ändå inte kan bli gravid... och ska vi prata obehag så prova på en IVF behandling med allt vad det innebär i en ziljard blodprover, lika många ultraljud, hormoner för att nedregleras andra hormoner för att sedan överstimuleras (heeeeeellloooo PMS with at kick) flera sprutor varenda dag på bestämda tider... förväntningarna... och så den jävla sorgen när det inget barn blir..
    Jag vill liksom skrika ut att 'snälla du var lycklig, njut av den underbara ynnest, denna gåva att kunna bestämma själv om du ska kunna bli förälder eller inte..det är inte alla förunnat' Jag vet, jag vet det funkar inte så, jag förstår..jag menar inte att skuldbelägga inte heller blir jag stressad av att du känner som du gör. Men precis som med allt annat här i livet är det ibland värt att stanna upp och tänka på vad man har..att man är lyckligt lottad. På många sätt :)
    Men förlåt om du tagit illa upp! Kämpa på Mimsan, you can do it! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej fy fan, jag förstår verkligen att det inte är någon dans på rosor! Men samtidigt så går det ju att vara extremt tacksam för att saker och ting funkar även om man inte gillar själva graviditeten och jag är verkligen sjukt tacksam, men jag vill ju liksom ha barnet, inte själva bakandet! Det är ju lite samma som att du inte skulle få klaga på din slitiga renovering i huset för att det finns folk som är hemlösa :)

      Och jag har inte tagit illa upp från dig, men det var nog just den kommentaren som fick den berömda bägaren att rinna över... Puss på dig darling! <3

      Radera
    2. Å hoppas du blir gravid snart! Vi försökte 1 år innan jag blev gravid förra gången. Går såklart inte att jämföra med flera IVF-försök.. Men förstår känslan, jag blev också galen när ggravida klagade på t ex foglossning. Ville bara skrika åt dem att de bara skulle vara tacksamma!!! Men du, den dagen du blir gravid lova att du tillåter dig själv att tycka att det är jobbigt (om det blir det) även fast du längtat så. Och såklart är en ju jättetacksam även om det ibland faktiskt suger. Kram!

      Radera
  5. Amen to that sistah!
    Mvh - 33+6

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kämpa, inte länge kvar nu!

      Radera
  6. Ja fyfan för att vara preggo! Och jag blir vansinnig på alla som säger "njuuut av bebistiden nu" medan jag tänker "nääääj!!! Den är inte särskilt njutningsfull den heller, snabbspola tills ungen är typ ett, då börjar det roliga!"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen! Men jag kommer nog ändå fatta hur mycket snabbare tiden går nu så det kommer kanske bli lättare att njuta andra gången? Hoppas.

      Radera
  7. Men JA. Fyfan vad jag höll på att strypa människor i slutet av min graviditet.

    SvaraRadera
  8. Åh, men JA! Precis så. Jag gillar heller inte att vara gravid. Jag direkt ogillar det. Av just den anledningen att det blir ett onormalt fokus på mig och min kropp som jag inte kan styra över själv. Att min kropp inte längre är bara min, under de 280-typ dagarna. Jag älskar slutresultatet över allt annat, men nej, preggo är inte mitt favorittillstånd!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, det där onormala fokuset både från en själv (alltså att man konstant tänker på kroppen efter den hela tiden har nya konstigheter för sig) PLUS att alla andra också verkar tycka att man är the center of the universe. Eller ja, inte "alla" kanske, men alldeles för många!

      Radera
  9. Supergillar´t!
    Här finns en till som inte heller njuter av det välsignade tillståndet. Är helt enkelt inte gjord för att vara på smällen.
    Räknar nu ner från v29.

    (www.cirkusrosenberg.wordpress.com; insta - cirkusmamman)

    SvaraRadera
  10. Tack för att du sätter ord på mina känslor. Känner så fruktansvärt igen mig och känner mig som en skurk om jag "gnäller" över mitt självvalda tillstånd. Är i v 37 och känner mig rätt ensam i mina känslor gemtemot graviditeten.
    Jac har också stor integritet och svårt för att dela med mig till folk utanför min comfortzone. Främmande människor som tar för sig för att klämma, klappa o prata med min mage... Stor träning i självbehärskning!

    Men nu är det nära och jag kommer aldrig mer göra om det. Två ggr räcker fint med livsuppehåll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här, att det inte kommer hända igen alltså. Himla trevlig känsla att veta att "nu är det bara X dagar kvar FÖR ALLTID!" Under förra graviditeten med Sigge blev jag så förvånad varje gång någon tog på mig, men nu har folk hållit sig undan, förmodligen för att jag verkligen markerar så fort någon kommer i närheten av magen med sina händer!

      Radera
  11. Hatar det. Hatar, hatar, hatar. Och jag tror inte att jag hade varit överförtjust även om jag inte haft hyperemesis. Min syster som hade svår HG tyckte ändå det var mysigt att vara gravid... Sjuk i huvudet...
    vill jag verkligen elda upp folk berättar jag också hur mycket jag avskyr att bebisen sparkar. Det är bra att den sparkar (=lever) men jag avskyr det. Mår illa, ibland triggar det kräkningar och även om det inte vore för det så känns det läskigt och slibbigt med något bläckfiskliknande som vältrar sig inom mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen, speciellt nu när bebisen enligt appen väger tre kilo. TRE KILO! Det är som att ha tre mjölkpaket som dansar samba i magen hela tiden, för hon rör sig ju KONSTANT. Och ja det är jätteskönt, men jag hade inte blivit ledsen om hon vilat någon minut mellan varven så jag slapp känna hur det rörde sig exakt hela tiden.

      Radera
  12. Jag hade inte så mycket emot att vara gravid om jag hade fått varit det "ifred" så att säga. Det kroppsliga och så hade varit helt okej men inget jag tyckte var UNDERBART men jag var okej med det. Det jag verkligen HATADE var allas frågor.. alla ville tycka saker... berätta saker.... och om jag mot förmodan sade något blev det direkt en kommentar om att " jaja.. vänta du bara tills bebisen kommer då kommer du resonera HEEEELT annorlunda". Detta gjorde att jag bara pratade graviditet med ett par få utvalda och knep käft med 98% av de andra för att jag inte orkade ta tusen diskussioner. Jag kände mig ofta nedvärderad till en GRAVID som man inte kunde prata annat med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är precis det jag menar, att plösligt är man (för vissa) bara en mage och allt det pratas om handlar om den och vad som är i. Och det är inte bara för att det är "tråkigare" andra gången, jag kände samma med Siggan!

      Radera
  13. Jag har ju drabbats av det där monstret som kallar sig hyperemesis... Så nej, jag njuter inte överdrivet mycket. Dock har nog just det faktum att jag har HG gjort att folk faktiskt undrar hur jag mår när de undrar hur jag mår! Men som min farmor som ringer ca varannan dag!? Som att jag inte skulle höra av mig om jag blev bättre!? Förutom allt kring den där jävla hyperemesisen så tycker jag nog dock att det jobbigaste är psykiskt, hos mig. Börjar ju böla för allt! Får liksom undvika vissa filmer etc för att inte bryta ihop! Och jag är annars inte den som gråter så väldigt ofta... Det är jobbigt! Och att folk liksom skall mästra en!? "Du tänker väl på att... Du vet väl att... Jag har hört att..." Dessutom på ett sätt som medför otaliga timmar nojjande! Och när jag svarar hur jag tänker så vet de ju alltid bättre - för det är ju typ alltid folk som redan har barn som gör detta! Och som därmed anser sig ha ett facit! Hur irri är inte det?? Som att jag inte vet någonting bara för att det är min första gravititet!? Det är ändå i min kropp det händer och det är fan ingen annan än jag som är expert när det gäller min kropp!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh din stackare!!! Jag tycker ju iof att det är en jäkla skillnad på att verkligen vara sjuk (som vid HG) och på att "inte gilla att vara kravid" och ha de där normalkrämporna som jag har. Hade jag kräkts hundra dagar i sträck så hade jag gett folk på käften om de bad mig att njuta!

      Och ja, jag störde mig också på att folk tyckte att de visste bäst om min kropp, självklart har man ju inte koll på allt en graviditet innebär första gången, men det behöver man ju inte ha andra gången heller märker jag. Men det är precis som när vårdpersonal säger att "du är den bästa föräldern för ditt barn", jag tycker absolut att det börjar gälla redan när det där barnet ligger i magen.

      Kämpa på sista tiden nu, jag lider verkligen med dig!

      Radera
    2. Jo, det är kanske sant.

      Nej, det är klart en inte har koll på allt. Men det gäller ju egentligen som icke-gravid också. Men samtidigt så vet en ju liksom bäst vad gäller ens egen kropp, tänker jag. Sen beror det väl på hur närvarande en är i sin kropp, så att säga.

      Tack! <3 Och detsamma! Det är ju jättesnart dags för dig!! För mig är det inte dags förrän i sommar... Vilket trots allt känns ganska snart, när gravidkalendern menar att 60% passerat!

      Radera
    3. Om det är till någon tröst så tycker jag att den sista biten gick snabbare än den först! Kämpa på!

      Radera