torsdag 9 april 2015

En sammanfattning av den sista trimestern

Eftersom jag redan har sammanfattat de två tidigare delarna av graviditeten (vecka 1-12 här och vecka 13-26 här) så får jag väl göra samma med den tredje och sista delen, och här kommer den:

Så här mot slutet så får jag ju säga att de där mittenveckorna ÄR hemskt trevliga – magen är normalstor, humöret är normalstabilt och allt känns hyfsat normalt överlag. Okej, inte när man är mitt i det, men alla eventuella krämpor som kroppen hade då bleknar ju så här i efterhand när man fått känna på besvären på riktigt.

Det störigaste är nog att jag haft så otroligt mycket sammandragningar. När jag rest mig ur soffan, satt mig i bilen, klivit ur badkaret – you name it. Magen blir som en stenhård boll och det ilar så långt ner i vayayay att jag på ren reflex tränat knipet eftersom det känns som att något är på väg ut. Det förstår jag ju självklart att det inte är, men alla nerver och sånt kommer väl i kläm med jämna mellanrum så det är inte konstigt om kroppen spelar en små spratt. Det har varit jobbigt mentalt också eftersom jag egentligen inte "får" få sammandragningar eftersom dom kan påverka tappen.

I vecka 28 fick jag beviljat planerat kejsarsnitt (mer om det här) och det blev plötsligt lite mer kul att vara gravid, trots det fysiska förfallet. Jag har verkligen varit orolig för att behöva kämpa ihjäl mig för att slippa föda vaginalt så jag är extremt glad över att jag fick en sådan förstående läkare på specialistmödravården i Lund.

Hon bestämde även en annan sjukt bra grej, nämligen att vi skulle sluta mäta tappen. Eftersom jag under denna graviditet hela tiden legat inom ramen för vad som är normalt så frågade hon om det inte bara var bättre att vi skippade regelbundna mätningar och bara hoppades på det bästa. Eftersom allt är normalt så finns det ingen anledning att jag tar medicin och eftersom jag är andragångsföderska så vet jag ju hur det känns om förlossningen sätter igång, och om det skulle starta tidigt så tar man det då. En EXTREM lättnad att slippa åka och mäta tappen varannan vecka kan jag säga. Bokade dock in en mätning i vecka 34 bara för att lungorna oftast är klara då, och då visste jag ju också att det inte gjorde något om det startade (även om hon så klart gärna fick stanna inne tiden ut).

Vakna Kejsarinnan! 
I vecka 30 gjorde vi tillväxtultraljud i 3D och fick glo lite på henne. Alltså, hur gölli? Och inte bara söt utan även mitt på kurvan och alla kroppsdelar fortfarande på rätt plats. Och dessutom så sjukt lik Sigge!

Wienersemla! 
Och magen växte ju. Dels på grund av bebisen men också på grund av att det ligger ett helt fantastiskt konditori i Dalby centrum precis bredvid min mvc. Och varje besök där allt ser bra ut (alltså alla för min del) får man fira med bakelse! Det står i gravidlagen.

Leopardbebis med leopardpackning.
Och runt vecka 34-35 packade jag ihop det sista i min och bebisens bb-väska. Gulliga små färgglada kläder som känns små som frimärken jämfört med Sigges plagg. Tänk att Sigge drunknade i alla sina kläder i storlek 50? Sjukt nyfiken på storleken på den här ungen, hon kommer ju nästan tre veckor tidigare än Sigge och han vägde 3250 till sina 51 cm. Kanske gick han ner lite i magen på slutet, men tillväxtultraljudet i vecka 42 visade på bra flöde i navelsträngen så det trodde dom inte. Hon kanske är en riktig pyttis?

Vecka 36.
Inte för att det känns så. Hon tar upp ALL plats i magen och den senaste månaderna har sparkandet faktiskt varit plågsamt på riktigt. Inte plågsamt som i ont förrän nu på slutet, utan plågsamt som i att det inte går att hitta ett enda sitt-, ligg-, eller ståläge som känns bekvämt eftersom hon är hela vägen från höger till vänster och upp under brösten och ner i bäckenet. Men mitt SF-mått har planat ut de tre senaste mvc-besöken så kanske finns det bara inte så mycket plats åt henne. Rör sig gör hon i alla fall konstant – skönt för att det är gött att veta att hon är vid liv, men jobbigt eftersom det är så jävla... ja, jobbigt helt enkelt.

Livselexiret.
Men det värsta nu på slutet har ändå varit halsbrännan från helvetet. Eller ja, slutet och slutet, det har hängt i sedan start och sedan bara blivit värre och värre och värre. Och det blir som värst när jag böjer mig ner och ni som någon gång haft någon form av vild 1.5-åring hemma kanske kan ana hur ofta det är brottningsmatch om blöjor och påklädning och hur ofta det ska plockas upp grejer från golvet? Och varje gång känns det som att jag vill spy frätande eld. GAH! Det borde stå i gravidlagen att man får göra avdrag för allt som lindrar en graviditet, för i så fall så hade jag blivit ziljardär när skatteåterbäringen kommer i sommar.

Andra jobbiga saker: myrkrypningar i hela kroppen (hade jag sist också), ont i bäckenet och som grädde på moset klämda nerver till mina stortår (!?!) som gör att jag har sjukt ont i ovansidan av den vänstra foten och noll känsel i den högra. Gravidkroppen alltså, vad den håller på!? Men som tur är så försvinner ju allt rätt snabbt när bebisen är ute, och om inte annat så går det ju att proppa i sig smärtstillande och antiinflammatoriskt och lite annat smått och gott när jag är ensam om min kropp igen, så det som inte går över av sig själv får jag väl knarka bort på ett eller annat vis. 

2 kommentarer:

  1. Kom på en sak att tänka på efter ditt snitt! Jag hade en 16-månaders hemma när jag snittades med mitt andra barn, och eftersom man inte blir sjukskriven pga snitt och man inte få lyfta mer än bebis i vikt första månaden så blir det jul lite krångligare ett tag livet.
    Så gör det så praktiskt för er som möjligt för er där hemma med blöjbyte och dylikt. Det blir ju mycket "leva på golvet" och vi fick ta bort sidan på spjälsängen så stora grabben kunde komma i och ur själv. Sen hade jag min mamma som kom och hjälpte så mycket hon kunde när maken började jobba. Det är ju annars det bästa tipset jag har, se till så någon annan kan göra allt lyftande med storebror så du kan läka ihop fint igen efteråt! Det lönar sig inte att "fuska" och lyfta lite här och där… Lycka till nu med snittet!! kram kram Therese

    SvaraRadera
  2. Jag är inte heller en av de som svävar runt på små rosa moln när jag har gått gravid.
    Men jag tycker det är heeelt ok att inte göra det. Att tycka det är skitjobbigt.
    Tre pojkar har jag, den första blev akutsnitt och graviditeterna har känts jobbigare för var gång.
    Åldern kanske? Tja vad vet jag.
    Skönt att det snart är över för dig iallafall. Som du skriver, det går ju över nästan i samma minut som barnet föds.
    Lycka till! =)

    SvaraRadera