onsdag 15 april 2015

När Kejsarinnan kom till världen, en förlossningsberättelse om planerat kejsarsnitt

Snooza? Äru galen?
Det var dags! Den stora dagen var äntligen kommen och klockan ringde okristligt tidigt men trots att jag inte somnade förrän vid 02-snåret någon gång så var jag pigg direkt. Här skulle födas barn! 

Vill man vara fin infektionsfri får man lida pin. 
Dags för dusch nummer två (den första gjorde jag kvällen före) med världens äckligaste antibakteriella svamp, som att tvätta sig med en löddrig disksvamp impregnerad med aceton. Torr som en barkbåt hela jag, och jag fuskade faktiskt med liiiite ansiktskräm för att inte förgås av raspighet...

Allt hade varit enklare om det faktiskt VAR storken som kom, känner jag.
Fuskade faktiskt liiiite till sen, med en liten miniskvätt mjölk i kaffet trots att jag endast fick inta "klara drycker" fram till klockan 06. Tobbe smaskade i sig två skålar müsli och jag tittade lite i pappren från inskrivningen för att se så att vi inte glömt något.

Pepp #1 
Vi lämnade Siggan på förskolan strax efter klockan 06, han var lite tröttare än vanligt men glad och pepp på livet, så jag hade oroat mig för den biten helt i onödan. Här är sista bilden på familjen medan vi bara var tre. Höll på att kräkas av att klämma mig fram för att ta bilden, men vad gör man inte för konsten?

Pepp #2
Lämnade hundarna jättesnabbt hos hundvakten och sen körde vi till SUS. Skulle vara där 07 men var nästan 20 minuter tidiga. Här är vi i hissen upp till BB, och jag är helt extremt pepp som synes! Var så sjukt surrealistisk känsla att plocka ur grejerna ur bilen i lugn och ro, betala parkeringsavgift och sedan sakta gå mot ingången. Aningens annorlunda mot förra gången när jag hade värkstormar och exorcisträktes på väg upp till förlossningen.

Ser inte lika stor ut som den kändes när man kollar sidbilden? Hade verkligen ONT på utsidan av magen på slutet. 
Fick byta om till supertjusiga kläder inne på ett inskrivningsrum i väntan på att få ett eget rum. Hade hoppats på att vara först ut men icke, så det blev en del väntan. En jättesnäll barnmorska satte kateter (kändes inte alls så farligt som jag bävat för), jag blev rakad lite i de nedre regionerna (snittet görs jättelångt ner och sen ska det ju på tejp runt plasten ännu längre ner) och så lyssnade hon på Kejsarinnas hjärtljud som låg på de vanliga 140 slagen i minuten. Vid inskrivningen hade jag berättat om min oro inför spinalsticket för narkosläkaren och hon hade satte ett kryss med en penna på min rygg redan då, så jag fick ett bedövningsplåster på rätt plats.

Sen lade vi oss på sängen för att sova lite, men jag började skriva det här inlägget på telefonen istället, HUR skulle jag kunna somna när någon snart ska komma och skära upp min mage och plocka ut ett barn? Omöjligt. Tobbe snarkade loss däremot, vilket var bra eftersom han ju faktiskt skulle ta hand om bebisen ensam senare när jag låg på uppvaket och väntade på att kunna röra mina ben igen.

Klockan 10:05 gick vi ner mot operationen tillsammans med en barnmorska. Tobbe fick köra den lilla plastbaljan och det kändes knäppt att vi nyss tog en bild på väg upp i hissen och att vi nu åkte samma hiss fast åt andra hållet och att det snart snart snart var dags att träffa bebisen!

Barnmorskan sa till i luckan vilka vi var och vi blev insläppta i en sluss, sen visades vi in i ett operationsrum som var mycket mindre än vad jag trott. Det var cirka tio pers på plats, avslappnad stämning och alla tog i hand och presenterade sig och sa vad dom var där för. Narkossköterskan var ganska ny och stack fel när han skulle sätta pvk:n på ovansidan av handen och det gjorde SVINONT. Hans handledare (gissar jag?) Åsa (?) satte den snabbt i mitt armveck i stället, och sedan var det dags för spinalen. Åsa (?) stod framför mig medan jag satt på britsen med fötterna på en pall och försökte skjuta rygg så gott det gick. Hon höll händerna på mina axlar och småpratade lite och försökte få mig att slappna av. Det var narkosläkaren som vi träffat på inskrivningen veckan före som satte den och det gick på andra försöket. Det gjorde inte alls så ont som jag hade befarat, men vid det här laget hade jag börjat spänna mig ganska mycket och det var skönt när dom la ner mig på britsen så jag fick slappna av lite. De tiltade allt lite åt vänster så jag skulle kunna andas lite lättare, och så fick jag ligga med armarna rakt ut som Jesus på korset.

Jag blev tvättad och de satte upp det där skynket som gjorde att vi inte skulle se någonting av det som hände. Kirurgen frågade om jag tyckte att det kändes kallt när han tvättade och jag svarade att det mest kändes "fluffigt", det var tydligen väldigt roligt enligt alla i rummet. Spinalbedövningen tar bort känslan av smärta och kyla, men inte för beröring (fråga mig inte hur det funkar) så det är precis som när någon tar på en avsomnad kroppsdel, oerhört surrealistiskt. Och det går ju inte att röra sig som det går med epidural, utan man blir ju förlamad från bröstet och neråt.

"Nu börjar jag", sa kirurgen och det började bökas lite i kroppen, jag märkte att de höll på och grejade men fattade inte vad de gjorde. Plötsligt hörde vi ett slurpande ljud, som när man är hos tandläkaren och de suger upp saliv fast typ hundra gånger mer och så plötsligt, klockan 10:39:

"Bjäfs!"

Som en liten arg hundvalp lät hon! Och så ett litet skrik och några bjäfs till, och plötsligt kom det ett barn i en handduk över skynket och ner till oss. Hon var född! Vårt barn! Vår lilla tjej! Som började sitt liv utanför magen med att kissa rakt i knät på sin pappa!

Lilla valpen.
Detta var så sjukt, det här är ju en bild man sett tusen gånger i olika sammanhang och nu var det vi som var i bilden! Tobbe fick följa med till rummet bredvid, klippa navelsträng, mäta och väga (3305 gram, 48 cm) och ta på mössa. Lillvalpen fick 10-10-10 på apgar och sen fick vi sitta med henne en stund och hon lades även ner på mitt bröst så jag kunde pussa och nosa och klappa på henne med den vänstra armen. Hon var helt varm och luktade sött och tittade på oss med stora mörka ögon. Narkossköterskan erbjöd sig att fota och vi fick ett gäng fina bilder från de där första helt magiska minuterna.

Sen var det dags för mig att först sys ihop (eller ja, det gissar jag att dom redan pysslade med för fullt när vi hälsade på bebisen) och sedan åka till uppvaket, och Tobbe och valpen fick gå till vårt rum på BB och vänta på mig. På SUS får inte partner och barn följa med till uppvaket, men på vissa andra sjukhus är det anpassat så att man kan vara hela familjen. Här ligger man ju med massa sjuka människor varav någon kanske nyss fått missfall och så, så det är ju inte jättemärkligt om det inte riktigt funkar att ha med en nyföding dit. Jag hade sett fram emot att sova lite eftersom jag kände mig helt slut efter det senaste dygnets anspänning, men en biverkning från spinalen är tyvärr klåda, och det kliade på hela min överkropp så jag inte kunde slappna av ordentligt. Jag fick något antihistamin mot klådan och då blev det bättre, men sova kunde jag ändå inte göra, var helt hög på endorfiner och nybliven mamma-känslor.

Jag låg och kollade på bilderna i telefonen och minns att jag tyckte att bebisen var himla lik Paolo Roberto på två av bilderna och att jag blev lite besviken – Sigge var så himla söt när han föddes och så får vi en dotter som ser ut som Paolo Roberto? Det visade sig sen att det bara var narskosköterksan som kanske inte var världens bästa fotograf för hon såg inte alls ut så i verkligheten.

SKUMPA! Eller ja, cider. Och mackor. 
Efter nästan tre timmar (typ 40 minuter på operationsbordet och ungefär två timmar på uppvaket) fick vi i alla fall ses igen hela familjen på BB, jag började böla så fort jag rullades in på rummet och såg Tobbe sitta där med lillvalpen på bröstet. Detta tolkade barnsmorskan som att jag inte ville dela rum, så vi fick ett singelrum som precis blivit ledigt. Score! Den berömda fikabrickan kom in nästan direkt och det var helt sjukt gott att äntligen få äta efter att ha varit fastande sedan kvällen före!

Två tröttmössor. 
Sjukt lik Sigge! 
Gulligull!
Vi hängde lite på rummet fram till klockan 17:30 när Tobbe körde till barnvakterna och hämtade upp Sigge för att köra hem och sova och sedan lämna på förskolan och komma tillbaks dagen efter. Jag och bebisen hängde på vårt rum, hon bara sov och jag försökte fatta att det var över, att hon var frisk och att jag mådde en miljon gånger bättre än efter den förra förlossningen (håller på att skriva på ett helt eget inlägg om det). 

Rullator och säng i ett, sjukt praktiskt!
Jag ville upp och röra på mig så fort som möjligt eftersom det är bra för återhämtningen, så redan innan Tobbe åkte hem så använde jag plastbaljan som rullator för att med små myrsteg ta mig in på toa och blaska av mig lite efter att de hade tagit katetern. Det tog någon timme till innan jag kissade och barnmorskan som kom in på kvällen såg jätteförvånad ut över att jag varit uppe bara drygt tre timmar efter att jag kom ner från uppvaket.

Lägg till bildtext
Dagen efter vaknade jag och lillvalpen till solsken och försommarvärme. Jag pallade inte duscha (hade inte dusch på rummet) men gick upp och tvättade mig och bytte om från sjukhussärken till mina egna kläder. Öppnade fönstret lite och fick in luft och fågelsång, fick feeling och slängde på lite mascara och ögonbryn innan jag tog plastbaljerullatorn och gick ut i matsalen. Där träffade jag paret som snittats före oss och som vi snackat lite med på inskrivningen. De hade fått tvillingar och jag satt och åt frukost med dom och snackade om ditten och datten i över en timme medan ungarna låg och sov i sina små baljor.

Tobbe kom vid 9:30 efter att ha lämnat Sigge på förskolan och efter att ha fått godkänt av barnläkaren, ätit lunch och fått tid för återbesök dagen efter så packade vi in oss i bilen och efter att ha hämtat hundarn körde vi till förskolan och hämtade den nyblivna storebrorsan.

HJÄRTÖGONEMOJI
Orkar inte med gulligheten i detta. Sigge blev så glad när han såg henne första gången där i bilen och ba HÄJHÄJ! och sen SSSCHH! eftersom hon sov. Jag fattar ju att det kommer bli en match att ha så tätt mellan barnen, men kolla Sigges blick där uppe?!? Det kommer bli så bra det här!


Blombud fick vi också ända hit ut på landet minsann, en stor bukett från Svenska Fallskärmsförbundet (en av mina uppdragsgivare), så himla fint! Och från att ha klivit upp som en familj på tre en mörk torsdagmorgon så var det plötsligt fredag eftermiddag och strålande solsken och på bordet låg en bebis och sov under ett hav av rosa rosor. Tänk så fantastiskt va?

14 kommentarer:

  1. Åhhhh så fint!! Underbart att det blev en sån bra upplevelse för er. Men jag tycker kejsarsnitt verkar sjukt läskigt, var livrädd att det skulle bli det när jag skulle föda. Just det att man är vaken och skör upp och ja... Läskigt!!! Men sjukt bra! Grattis igen, vill komma och hälsa på snart!

    SvaraRadera
  2. Underbar berättelse! Är en sån sucker på förlossningsberättelser asså. Kunde nog inte tänka mig något ointressantare innan jag själv och mina närmaste fick barn. Mellan mina små är det ett år och elva månader. Förutom lite tjuvnyp här och där och storasysters sömn som blev rätt upp och ned första månaderna efter hemkomst så har det gått så himla bra. Nu när minsta är ett och ett halvt så har dom sååå roligt med varandra. Verkligen värt det extra kämpiga med två blöjbarn etc.
    Ett stort grattis till er fina familj!

    SvaraRadera
  3. Näää nu lipar jag nästan <3 <3 <3 Så himla fint att allt gick så bra! Åååh! Och JUNO! <3 GRATTIS!

    Nu kluckar det lite i livmodern!

    SvaraRadera
  4. Men brööööööl, orkar inte. Sitter på jobbet och tjuter om en stucken gris. Så hiiiimla fint. Så fantastiskt och förunderligt det är med barnafödande. Varje gång.

    SvaraRadera
  5. Åh, så himla fiiiint!! Och jag får sjukt föda-barn-längt!! Så fint med syskon, alltså!

    SvaraRadera
  6. Stort grattis till fina familjen! Vilken härlig förlossningsberättelse - älskar sådana! :)

    SvaraRadera
  7. äääälskar förlossningsberättelser!! Underbart att du fick en så fin upplevelse. Och fin unge!

    SvaraRadera
  8. Fint att läsa! Jag är narkossjuksköterska, kul att höra berättelse från den andra sidan såattsäga. Vill be om ursäkt till alla patienter jag någonsin stuckit fel, det gör ju svinont! Grattis till bebben!
    /Petra

    SvaraRadera
  9. Underbar berättelse! Schuukt overkligt när man, som jag, inte har barn.

    Och Sigges blick när han har Juno i knä! Alltså jag döÖör lite så söt han är!

    Grattis än en gång, och lycka till med hela familjen <3

    SvaraRadera
  10. Ååh! Gillar som någon ovan skrev, att det kluckar i livmodern. Sitter med en elvaveckors här, och vi har sagt att det inte blir fler (har två), men alltså OM, då blir det att prova kejserlig nedkomst. Jag blev tillfrågad nu med tvåan, på grund av komplikationer, men valde vaginalt igen. Så jäkla mysigt att läsa om er lilla familj! <3

    SvaraRadera
  11. Åh blir helt tårögd! Har haft exakt samma upplevelse 2 ggr och snart är det dags en tredje gång. Börjar ju verkligen längta nu.
    Underbar läsning! Stort grattis!

    Johanna

    SvaraRadera
  12. Åh vad fint! Jag fick min son två timmar före din dotter med ett akut snitt, så ganska många likheter.Stort grattis till er!

    SvaraRadera