måndag 13 april 2015

Risker vid planerat kejsarsnitt, siffror och statistik

Det var många som delade min kejsarsnittskrönika och det är ju självklart alltid roligt! Men alla håller ju inte med så klart och jag har fått en del mothugg i diverse kommentarsfält på Facebook som jag sett när mina vänner har delat krönikan och taggat mig. Nu har jag annat att göra än att sitta och försvara mitt val på sociala medier, men eftersom många läser statistik och siffror som fan läser bibeln så tänkte jag skriva ett eget inlägg om just detta och helt sonika länka det, för att slippa skriva samma sak hundra gånger. 

Många skriver att de inte kan förstå hur man kan välja att göra kejsarsnitt eftersom det ger en ökad risk för än det ena och än det andra. Men så här är det – "en ökad risk för" betyder just exakt det, att det är en ökad risk för något. Men HUR mycket ökad den här risken är måste tas ju också tas med i beräkningen om det ska vara relevant att tala om någon ökning över huvud taget?

Som grund för min rädsla för förlossningsskador ligger bland mycket annat den här artikeln där forskare menar att hälften av alla kvinnor som föder vaginalt drabbas av någon form av förlossningsskada, och där det bland annat står så här: 

//"I min studie, där jag kartlade kvinnor som fött ett barn, så var det nästan varannan kvinna som hade fött barn vaginalt som hade drabbats av någon typ av störning".// 
I Sverige har förlossningsskador registrerats i det medicinska födsloregistret sedan i början på 70-talet. Registren visar att skadorna stadigt ökat under de senaste 20 åren och då framförallt de allra allvarligaste skadorna. En bristning i ändtarmsmuskelaturen är det som oroar läkarna mest. I början av 2000-talet drabbades sju procent av förstföderskorna av just det.

Är ni med? Varannan förstföderska fick problem, skadorna ökar och risken för en bristning i ändtarmsmuskulaturen ligger på sju procent. SJU PROCENT. Jag vill att ni har med det i bakhuvudet under resten av det här inlägget när det pratas om ökade risker. 

Statistiken som jag använder mig av är hämtad härifrån, vilket är Socialstyrelsens material som sjukhuspersonal ska använda som underlag vid bedömning av kejsarsnitt på moderns önskan, alltså när det inte finns något medicinskt skäl till kejsarsnitt. Inget vinklat mumbojumbo alltså. Alla reella siffror finns i den (lättlästa) rapporten, och här nedan följer min redovisning på hur jag tänkt utifrån vid de olika riskerna. Det hade jag för övrigt med mig skriftligt till läkaren för att kunna svara på eventuella frågor om just olika ökade risker.

Innan ni läser vidare så vill jag också att ni tänker på – och det här är jätteviktigt – att det gång på gång återkommer i rapporten att det är skillnad på akuta och planerade snitt. Det finns nämligen få eller inga studier på endast planerade snitt i fullgången graviditet där både mor och barn är friska och det säger ju sig självt att det blir skevt när man lägger ihop siffror från planerade snitt med siffror från långdragna förlossningar som slutar med akutsnitt för att barnet börjar må dåligt, eller med snitt där man varit tvungen att förlösa barnet i vecka 34 på grund av havandeskapsförgiftning hos mamman.

Är ni med? I de fall man varit tvungen att snitta eftersom mamman och/eller barnet mår dåligt så är det klart att mamman och/eller barnet ofta mår dåligt även efter snittet?

Sedan är det dessutom alltid svårt att göra statistik på människor eftersom alla mammor och barn är olika, vi har alla olika sjukdomsbakgrund osv, men värt att tänka på är även att KS-mammor är något äldre än genomsnittet, och att det beviljas fler kejsarsnitt i storstäder än på landsbygden, vilket ju också kan spela in. 

Nog om detta, så här ser det ut i alla fall: 


RISKER FÖR BARNET, KORT SIKT

Neonatal andningsstörning: Minimal risk för svårare komplikation ju närmre BF snittet läggs. Vid ett planerat snitt nära inpå BF är det alltså en extremt liten risk jämfört med vid en vaginal förlossning, där det ju också finns risker, värt att notera.

Risk för hypoglykemi/hypotermi: Även här minimal risk från vecka 39: Riskerar dock hellre att mitt barn är lite nedkylt och har lågt socker, än riskerna hon utsätts för vid VF.

RISKER FÖR BARNET, LÅNG SIKT

Påverkad bakterieflora:
”Obalans i tarmfloran” står det bland annat. Det känns inte som ett större problem jämfört med riskerna vid VF?

Astma och gastroenterit: Astmafrekvensens risk på 2.6 vid KS jämfört med 2.0 vid VF känns som en marginell skillnad. Har även sett att studier visar att det görs fler KS i storstäder vilket också kan vara en förklaring. Vi röker inte, har djur, bor på landet = bra förutsättningar för friska lungor. Födoämnesallergirisken på 4.0 resp 3.1 känns även den marginell.

Glutenintoleran: Finns inget orsakssamband.

Diabetes typ 1: Finns inga reella siffror.

Ovanliga tumörsjukdomar: Finns inga siffror och/eller klara orsakssamband.

MINSKADE RISKER FÖR BARNET 

Minskad risk för... 
... mekoniumaspiration 
... allvarlig syrebrist
... Plexus-brachialis-skada (nervskada i armen)
... intrakraniell blödning
... neonatal blodförgiftning och hjärnhinneinflammation.

Alla dessa komplikationer är dessutom värre än de som räknas upp ovan, jag tror att alla föräldrar hellre riskerar att barnet får någon födoämnesallergi än att det drabbas av en blödning i hjärnan?

RISKER FÖR MODERN, KORT SIKT


Att modern dör – känns helt uteslutet vid planerat snitt med frisk mamma/bebis.

Blödning/blodtransfusion – fick jag även vid min vaginala förlossning (nu förlorade jag mindre än normakt vid ett KS).

Skador på andra bukorgan – minimal risk som jag är villig att ta jämfört med risken för förlossningsskador.

Infektion – vanligare vid akut snitt då modern inte tvättat sig kvällen och morgonen före operationen med descutan.

Djup ventrombos (blodpropp) – är ej i riskgruppen (rökare, fetma, tidigare djup ventrombos, högt bodtryck, diabetes) samt tycker inte att risken på 0.1 vid VF och 0.2 vid KS är något att oroa sig för.

Försenad amningsstart – amningen kom inte igång alls sist, och jag vill inte heller helamma, finns inskrivet i min förra journal att jag känner psykiskt obehag inför tanken och vi är båda jättenöjda med att ha delammat Sigge.

Fördröjd mobilisering – kunde inte röra mig normalt på upp till sex veckor efter förra förlossningen så det ser jag inte som ett problem, nu klarar jag mig på alvedon och är uppe och rör mig hyfsat obehindrat redan dag fyra.

Förlängd vårdtid – Ja, en (1) dag. Vi fick endast tre dagar hemma i bebisbubblan av de tio första sist på grund av ett ständigt rännande på sjukhuset eftersom jag blev så dålig, så en extra vårddag vid KS rör mig inte i ryggen. Dessutom ger förlossningsskador en längre vårdtid på sikt.

RISKER FÖR MODERN, LÅNG SIKT

Ökad risk för uterusruptur och hysterektomi, ökad risk för placentakomplikationer, ökad risk för ablatio: För oss är det ej aktuellt med fler graviditeter så det kan inte vägas in i mitt fall.

Postoperativa sammanväxningar: Siffrorna gäller både akuta och planerade KS och jag tar risken på 0.64 jmf med 0.32 före förlossningsskaderisken som ligger på närmare 50%.

Samlagssmärta: Är ju en risk även vid VF.

Urininkontinens: Är en mindre risk än vid VF.

Analinkontinens: Enligt undersökningar ”ingen skillnad”, vilket låter extremt märkligt. Eventuella komplikationer i form av exempelvis sprucken ringmuskel går ju att undvika helt vid kejsarsnitt?

Prolaps (framfall): Ökad risk vid VF.

Postpartumdepression: Ingen skillnad.

Total amningstid: ej relevant i mitt fall.

Fertilitet efter KS: ej relevant i mitt fall.

Risker vid framtida graviditeter/förlossningar: Ej aktuellt, detta är sista barnet.

Kostnad: 

En vaginal förlossning kostar ca 25 000 kr, ett kejsarsnitt ca 40 000, och en svår förlossning ca 60 000 kr.
Ca 15 % av alla förlossningar betraktas som svåra.
Ca 10 % av alla förlossningar slutar i akuta kejsarsnitt vilket innebär en kostnad för BÅDE vanlig förlossning OCH kejsarsnitt.

Jag är medveten om att det är dyrare, men räknar man in eftervården för kvinnor med komplikationer/förlossningsskador så tror jag inte att skillnaden blir så stor. Jag anser inte heller att det går att sätta en prislapp på det lidande, både mentalt och fysiskt, som en komplikation skulle innebära.

....


Min åsikt är självklart inte att alla ska skippa vaginala förlossningar och be om kejsarsnitt istället, absolut inte. Det finns så klart hur många kvinnor som helst som haft helt fantastiska problemfria vaginala förlossningar bakom sig och det är klart att det med rätt stöd och hjälp kan vara en helt fantastisk upplevelse på alla sätt. 

Däremot så anser jag att om man verkligen satt sig in i hur det ser ut och sedan gjort ett medvetet val utifrån sina egna förutsättningar så ska det inte gå att bli nekad snitt. Att tvinga en livrädd kvinna att föda vaginalt mot sin vilja är ett extremt fysiskt övergrepp och jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan anse sig ha rätt att ha åsikter om hur någon annan ska föda sitt barn. 

Jag har fått kritik för att jag skrämmer upp blivande mammor och förstagångsföderskor och jag har ända sedan jag började blogga om att vilja ha planerat snitt skrivit allt med några överslätande "jag vill inte skrämma någon, men..." och "om du snart ska föda så kanske du inte vill läsa det här", men någon måtta får det faktiskt vara på huvudklappandet kring att föda barn. Det gör ont som satan och det ÄR förenat med en massa risker oavsett om jag skriver om det eller inte, läs på lite innan ni ska föda så hittar ni mängder av information själva och vill ni inte veta så blunda för det, ungen kommer med hundra procents sannolikhet komma ut ändå. Men kasta inte skit på mig för att jag lyfter den här frågan som inte bara är en stor kvinno- utan även samhällsfråga – för vad är det för vårdapparat vi har som inte kan ge hundra procent av alla barnafödande kvinnor en trygg förlossning? Det är ju skamligt fanimig. 

Nu ska jag amma min underbara lilla friska kejsarsnittsbebis, och jag ska göra det sittandes på mitt helt intakta underliv som åkte hem från sjukhuset endast 32 timmar efter inskrivningen. Och jag ska fortsätta hävda att så länge den svenska förlossningsvården ser ut som den gör så är det ett förbannat omyndigförklarande att inte låta kvinnor få välja själva hur de vill bli förlösta. Adjöss. 

22 kommentarer:

  1. Amen!!! Skriver under på varje ord!

    SvaraRadera
  2. Helt otroligt bra skrivet!!

    SvaraRadera
  3. Mycket bra rutet! Mamma var 38 när hon fick mig och räknades som förstföderska eftersom min syster är 7 år äldre. Hon hade problem med nr 2 i hela sitt liv efter förlossningen och det var jättejobbigt för henne. Eftersom hon tillhörde den äldre generationen (född 1911) hade hon svårt för att prata om sånt här och kanske ville hon heller inte att jag skulle ta åt mig, känna att det var mitt "fel" men hon antydde att hon fick dessa besvär efter att ha spruckit en hel del i samband med förlossningen. Heder åt dig som orkar/hinner lägga ut så mycket fakta nu när du har så mycket "annat" att göra!
    Ann Margret

    SvaraRadera
  4. Tänk om vi kunde få till en barnmorska per födande kvinna? Det är ju inte rimligt att en person ska vara ansvarig för tre (3!) födande. Hur gör man om alla börjar krysta samtidigt?! Jag har läst att vi skulle tjäna pengar på att ha mer personal, pga mindre komplikationer och eftervård, men att landstingen tycker att det är en för stor klumpsumma att anställa typ dubbelt så många barnmorskor.

    När jag födde mitt första barn behövdes det sys en del (inte i något vitalt, tack och lov) och BM tog uppgiften på största allvar. Jag födde barn när typ tusen andra personer också gjorde det. När hon sytt i kanske en halvtimme så kommer en uska in i rummet (utan att knacka) och säger: "Kommer du snart?!" varpå min BM tittar på henne med mord i blicken och väser: "Jag kommer när jag är KLAR!". Sedan sydde hon en halvtimme till utan att stressa, och hon sydde så fint att det går inte att hitta ett enda ärr.

    Men tänk om hon hade blivit stressad och lämnat mig halvklar?! Eller hafsat ihop mig? Det får ju inte hända!

    Barn två föddes som det enda barnet den natten, så vi fick en BM, en BM-student och två uskor. Bra skit ;)

    SvaraRadera
  5. Det här ska jag spara om jag vågar skaffa fler barn. Och kan lägga till att jag fick blodpropp efter VAGINAL förlossning utan att vara i en endaste riskgrupp. Så även om risken ökar när man gör snitt, så minskar den ändå eftersom man konsekvent får sprutor efter snitt (på de flesta ställen) för att inte kunna få propp. Det får man tydligen inte efter vaginal förlossning, trots stor blödning. Kan man alltid lägga till på den punkten. Jag vill aldrig mer föda vaginalt pga skador och tycker att man borde få större utrymme att välja om man har anledningar - även om de inte är medicinska. Ska man verkligen behöva försvara sig så mycket jämt? :(

    SvaraRadera
  6. Jag födde vaginalt och det gick klockrent, men tycker ändå att det var skitbra att du begärde snitt. Jag minns att du också pratade om din situation mycket när du argumenterade för snitt - ni bor ute på landet och första förlossningen gick fort. Min förlossning tog fem timmar från första värken till att barnet var ute dvs superfort. Då bodde vi i Borås som har förlossning. Nu har vi flyttat till Herrljunga, ett antal mil bort från Borås. Dvs troligen kommer jag känna mig betydligt mer stressad/orolig inför barn nummer två (när det nu blir), om förlossning nummer två går fortare - kommer jag då föda i bilen?!

    Så, bra att du delar med dig. Jag är inte det minsta rädd att föda vaginalt när det gäller förlossningen i sig, MEN jag är däremot rädd för att inte befinna mig på förlossningen när jag gör det. Min förlossning gick så bra för att personalen runt mig var så duktiga/uppmärksamma.

    TACK för att du gör din röst hörd.

    SvaraRadera
  7. Amen på det! Tack för att du lyfter detta. Och ja, det ÄR ett samhällsproblem att förlossnings/mödravården inte är bättre.

    SvaraRadera
  8. Hade män kunnat föda barn kan jag garantera att kejsarsnitt hade beviljats alla. Det är (i min mening) någon sjuk uppfattning om kvinnlighet och moderskap som innefattar lidande och kroppsliga uppoffringar som något "naturligt". På alla andra plan i samhället går utvecklingen stadigt framåt men när det kommer till barnafödande är det plötsligt något slags primitivt grottmännisko-ideal som dominerar. Gaaah jag blir så förbannad!

    SvaraRadera
  9. Det finns ju alltid risker med både vaginal förlossning och kejsarsnitt, sen beror det också på om det är elektivt (planerat) snitt eller akut/urakut snitt.
    Själv blev det akutsnitt för min del och min son fick hjälp att komma igång på akutbordet medan jag i min tur blev inlagd i två veckor och fick världens infektion i snittet och behövde öppnas upp efter. Sen har jag fått problem med det efteråt, i form av ärrbildningar m.m. men går inte in på det djupare.
    Jag tror att det inte finns något som är mer rätt eller fel än något annat, utan att båda bär med sig lika mycket RISKER. Det är ju trots allt aldrig riskfritt att vara gravid och föda barn <3

    SvaraRadera
  10. SÅ bra skrivet! Instämmer helt.

    SvaraRadera
  11. SÅ bra skrivet! Instämmer helt.

    SvaraRadera
  12. Jag fick inkontinens efter min vaginala förlossning. Använder mig dagligen av stora tjocka bindor samt duschar flera gånger per dag. Jag är 24 år gammal och luktar konstant gammalt kiss. Mitt självförtroende är kört så långt ner i botten. Undviker alltid situationer där jag måste sitta väldigt nära någon annan. Nu är jag gravid med nr 2 och har fått kämpat, gråtit och bråkat på sjukvården för att tillslut äntligen bli beviljad snitt. Känns som att en stor sten lyfts från mina axlar och som att jag plötsligt kan andas igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men du får väl hjälp för din inkontinens?! Finns jättemycket vård att få, och olika behandlingar att testa. Tyvärr måste du kanske bråka dig till dem med, men som 24 åring ska du INTE behöva läcka.

      Och kram, fy fan vilken pärs <3

      Radera
  13. Här är en artikel som stödjer din statistik, se sammanfattning på sidan 68. Denna artikel menar dock att avföringsinkontinens är vanligare vid vf än vid ks:
    https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/31701

    Jag födde mitt första barn för ett år sedan (vaginalt). Coolaste jag varit med om. Aldrig har jag fått så stort adrenalinpåslag. Men, nu LIDER jag verkligen av ansträngningsinkontinens. Vill kunna springa, men varje läckage är som ett slag i magen psykiskt. Så. Jävla. Frustrerande. Blir det fler barn vet jag inte hur jag vill göra, är också rädd för nålar/bedövning och ärr (för att det är stramt). Men självklart för mig är att alla ska få välja själva.

    SvaraRadera
  14. <3 Du ger hopp till oss andra förlossningsrädda med dina inlägg!

    SvaraRadera
  15. Instämmer det helt och hållet !!!! Själv har fått 3 pojkar med KS och det inga problem alls med både barnet eller mig! Och nu efter min minsta pojke har fyllt 8 år så jag gravid igen och det känns så tryggt för alla oss (mig ,min man och även barnen som ska vänta hemma och oroa sig) att det blir KS! Bra skrivet!!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  16. Tack för detta inlägg som bekräftar vad jag redan trodde. Skulle gärna vilja läsa din kejsarsnittskrönika men kommer inte åt den. Kan du lägga upp den här?

    SvaraRadera
  17. Hej! Vill säga stort tack för alla dina inlägg om kejsarsnitt! Jag har läst igen vad du har skrivit och det har hjälpt mig mycket! Tack snälla du! Idag hade jag och maken ett samtal om förlossningsplanering med en läkare på sjukhuset vi valt att föda på. Det var allt annat än ett trevligt samtal men utgången blev bra ändå, vi beviljades kejsarsnitt och det känns som en oerhörd lättnad. Vi har en dotter sedan tidigare som nu är tre år, när hon föddes var det en vaginal förlossning. Vid den tidpunkten var jag helt inställd på att föda vaginalt men nu, under den här graviditeten så har saker och ting verkligen förändrats. Den här graviditeten har varit en rejält skakig resa men flera olika sorters komplikationer, och jag är jättterädd för att föda vaginalt den här gången. Dina texter hjälpte mig att sortera upp tankarna och se saker ur olika vinklar och jag är så glad att jag stötte på dom i precis rätt stund! Tack än en gång!

    SvaraRadera
  18. Tack! Det här inlägget behövdes!!!

    SvaraRadera
  19. Tack för ett superbra och viktigt inlägg! Födde med planerat snitt förra sommaren efter en flera månader lång övertalningskampanj om hur fint och naturligt det är att föda vaginalt, eller "vanligt" dom de sa.
    Vårt snitt blev helt magiskt fint och gick helt problemfritt, bebis ammade efter en liten stund och jag var på benen så snabbt katetern var ute, trist att man behöver genomlida många plågsamma och onödigt utlämnande samtal för att bli beviljad det bara. De flesta vill ju ändå föda vaginalt, så de som känner stark motvilja kunde väl bara få snitt, utan övertalning..?

    SvaraRadera