onsdag 20 maj 2015

Återhämtning efter planerat kejsarsnitt

Jag vill gärna berätta om min återhämtning efter snittet eftersom jag fick så många uppspärrade ögon riktade mot mig när jag berättade att jag hellre ville snittas än föda vaginalt. DU KOMMER VARA HELT HANDIKAPPAD HELA SOMMAREN! var en av många kommentarer som jag fick och så här i efterhand kan jag säga att nope. Jag var inte ens handikappad i en vecka. 

I morgon har det gått sex veckor sedan snittet och det betyder att jag inte känt av förlossningen (jo, ett snitt är en förlossning) över huvud taget på ungefär tre veckor. Prick på treveckorsdagen mailade jag min fellow snittpartner Upochhoppa-Sofy och ba: "Jag känner ingenting, ska jag ändå lyssna på kroppen?". 

För det är ju så, att det där "lyssna på kroppen" är en återkommande uppmaning från folk under både graviditet och post förlossning, och det är klart att man inte ska göra något som känns obehagligt eller gör ont, men om det känns bra då? Sofy tyckte att jag skulle ta det lite lugnt i någon vecka till så det gjorde jag. Eller ja, typ. 

Så här ser min återhämtning ut i timmar, dagar och veckor. 


DAG 1

10:39 Bebis ute
13:45 Till BB från uppvak (hamnar ju där även fast man inte sövs men man måste kunna röra benen innan man får köras till BB).
15:00 Fick morfin 
16:50 Kateter togs
17:00 Gick till toaletten med stöd av plastrullbaljan, blaskade av mig och bytte binda.
18:30 Gick upp och kissade
20:00 Gick upp, kissade, borstade tänderna
02:00 Fick oxynorm så jag kunde slappna av lite eftersom eftervärkarna gjorde sjukt ont, speciellt när jag ammade. Fattade inte vad det var först eftersom jag inte hade det efter Sigge, det kändes typ som vanliga värkar (inte lika mycket men samma känsla) i ett band runt höften och det var svårt att ligga helt still. Hade ju iof inget med snittet att göra men det var svårt att vrida sig när det gjorde ont i magmusklerna. 

Och just musklerna var det som gjorde mest ont på mig. När man gör ett planerat snitt så hålls magmusklerna åt sidan (det skärs inte i dem) och dag 1 kunde jag inte ens hitta dem, så om jag satt det minsta tillbakalutad så kunde jag inte komma framåt utan att hjälpa till med armarna. Tack och lov för ställbar säng, fick liksom välta upp mig i sittande för att ta mig ur den. 

DAG 2

06:30 Gick upp, kissade, tvättade mig, bytte om från sjukhuskläder till mina egna, hämtade kaffe i fikarummet tvärs över korridoren.
08:00 Gick ut och åt frukost i samma fikarum. 
10:00 Tobbe kom, väntade på vår tur för läkarundersökning, gick fram och tillbaks i korridoren litegrann.
13:00 Åkte hem. 

De här två dagarna var värst rent smärtmässigt eftersom minsta lilla ansträngning av magmuskulaturen sved och brände i hela nedre delen av magen, jag fattar att folk tror att magmusklerna blivit avskurna. Åt citodon och alvedon som jag fått med hem. Att vara uppe och gå var däremot inga problem, det var just det här med att resa sig från soffsittande och liggande som var jobbigt.

DAG 3-4

Dag 3 var vi tillbaks på sjukhuset för hörseltest och PKU-test. Hade fortfarande svårt att komma upp till sittande från liggande, eller från tillbakalutad i soffan till att resa sig och det var helt omöjligt med bebis i famnen, så henne fick jag lägga undan när jag skulle ta mig upp och ner. Hade behövt en sådan där seat up-fåtölj som det görs reklam för på tv. Men det var liksom överkomligt ont och blev bättre hela tiden, kände skillnad från morgon till kväll och sedan var det ännu bätte morgonen efter igen. Snabbläkt liksom. 

Själva snittet kände jag inte av alls förutom att jag nog var lite överkänslig mot plasten som satt runt kompressen och det började klia som fasen men det blev ju bättre när jag tog bort den och bara hade kvar tejpbitarna. Själva snittet var ju helt ihop redan, det syddes liksom inifrån med stygn som löses upp och försvinner av sig själv så det var jättefint från början. Köpte ändå någon svindyr ärrtejp som jag satte på eftersom det kändes bättre rent mentalt att ha något som täckte.

DAG 5-6-7

Inga konstigheter, sved i magmusklerna, som ilsken träningsvärk typ. Åt alvedon vid behov, men lika mycket för att jag fick sådan där febrig känsla när amningen kom igång. Gjorde typ hälften så ont dag sex som dag fem och ytterligare hälften så ont dag sju som dag sex osv, så det gick väldigt snabbt innan det bara kändes som att jag varit på ett corepass för mycket. 

VECKA TVÅ

Tog mig i och ur säng och soffa utan problem, lite stånkande bara. Slutade med smärtstillande på typ dag åtta. Ärret började klia som fasen, typiskt sådant där läkningskli som man blir galen av. Kände mig inte nyförlöst, mest plufsig och klen. Tog barnvagnen och gick en kilometer för att känna hur det kändes och det kändes inte alls. Magen var ju fortfarande slapp så om jag gick för snabbt så kändes det obehagligt vid snittet som ju ligger precis under det där skumpande hänget, men om jag hade lite högre träningstights som höll magen på plats så kändes det inte alls. 

Hela den här veckan höll jag på lite som vanligt hemma med att plocka undan (gah, detta ständiga plockande!), laga mat och plocka i och ur diskmaskinen och sånt.

Under vecka två startade jag även igång träningen med mammamage-appen på riktigt.

Woop woop! Första promenadrundan helt ensam!

VECKA TRE OCH FYRA

Fortsatte med mammamage-appen så klart. Här gick jag först någon rask promenad som sedan övergick mer och mer i powerwalk allt eftersom kroppen tillät. Använde (oftast) min gördel från GlamMom för att hjälpa rygg- och magmusklerna att orka hålla ett bra magstöd. Började göra övningarna från Olga Rönnbergs Träning för nyblivna mammor.


VECKA FEM OCH SEX

Jag började springa! Eller ja, jogga pyttelite kanske är en bättre beskrivning. Efter Sigge tog det 51 dagar innan jag började köra PW blandat med lufsjogg, den här gången bara 38. Och det kan jag säga: det är stor skillnad på hur det känns inuti ett bäcken efter en vaginal förlossning och efter ett kejsarsnitt. Jag har gjort knipövningar som en galning under hela graviditeten och behöver inte ens hålla emot när jag nyser nu, efter Sigge fick jag verkligen fokusera för att inte kissa på mig om jag nös eller hostade i flera månader. Och om jag inte höll konstant knip när jag sprang så var det också kört det första halvåret eller så (TMI? Det här är ett inlägg om återhämtning efter förlossning, sorry).

Och det gick ju bra att komma i form sist, trots att jag blev gravid bara drygt tio månader efter att Sigge föddes. Jag sprang ju ett par millopp på (för mig) jättebra tider och klarade Linnéas löputmaning på att springa 35 kilometer under min norrlandsvecka samma vecka som jag plussade, och jag känner min kropp och vet vad som funkar och inte, så det här kommer också bli skitbra.  

Snabba tights på långsamma ben.
Nu ligger fokus på att få fason på magstödet och att ta mig ut ensam en sväng varje dag för att få andas i fred och inte bli galen (två barn under två år är inte en dans på rosor alla timmar på dygnet) och att äta regelbundet. Mitt tålamod ligger ju som bekant i direktkontakt med min blodsockerkurva så för allas trevnad är det nog bäst att jag inte äter glass till lunch alldeles för ofta. Hehe.

Och – jag känner mig pigg! När jag var gravid så var jag så jävla trött. Inte bara sovtrött utan helt vansinnigt sliten, det tar ju mängder av energi att bygga ett barn inuti kroppen. Kunde (så klart) inte röra mig ordentligt, flåsade och mådde dåligt över att vara så himla icke-mobil. Pallade inte leka med Sigge ("jag sitter här i soffan älskling, hämta en bok så läser vi den") och bara längtade tills det blev kväll så jag kunde få gå och lägga mig. Jag är inte en sån människa, jag vill kunna släpa runt på båda ungarna, springa omkring, dansa ihop, kasta mig på golvet utan att riskera att inte komma upp igen med hedern i behåll. Och jag vill göra allt detta utan att behöva stupa i säng samtidigt som kidsen. 

Snart är jag där. Stark, glad & peppad. Och sen kommer jag aldrig mer lämna det stadiet. 
En trött, en glad.
Många säger att "vid en vaginal förlossning gör det ont vid förlossningen, vid ett kejsarsnitt gör det ont efteråt" och "vid en vaginal förlossning är du uppe på benen samma dag, efter ett kejsarsnitt är du handikappad i flera månader". 

Tja, låt oss säga så här: inte i mitt fall, för mig var det precis tvärtom. Men alla kvinnor och förlossningar är olika, det finns inga sanningar och det är först efteråt som det går att säga hur det blev. Jag vet att det egentligen inte är något konstigt att få två friska barn och samtidigt ha både kropp och psyke och behåll, men jag kan ändå känna det som att jag har vunnit högsta vinsten på lotto och är oändligt tacksam för att jag fick lov att välja snitt. Och jag kunde inte bry mig mindre om vad folk anser om det. 

11 kommentarer:

  1. Men TACK vad fint att läsa detta. Det där om att inte kunna resa sig från soffan med barnet i famnen höll liksom i sig i månader för mig. Efter en vaginal förlossning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lider med dig! Träffade en annan mamma häromdagen som ba: SMÄRTFRI EFTER EN VECKA? JAG HADE ONT I ÅTTA MÅNADER!

      Ja, också vaginal.

      Radera
  2. Hurra för dig!! Klart man ska lyssna på sin EGEN kropp. Inte alla andras åsikter om ens kropp eller erfarenheter av deras egna kroppar... Om du fattar vad jag menar. Inte ens jag förstår riktigt vad jag menar hashtag trött.

    Efter min första förlossning tog det en månad innan jag kunde vanka runt i 30 minuter utan att få skav i hela muttilurven. De andra gångerna har det gått mycket smidigare men ändå, vaginalt är sannerligen inte det enklaste alla gånger.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh nej det håller jag helt med om, fy fasen!

      Radera
  3. Fasen va gött att det går så lätt!

    I kontrast till de "påhopp" du får för att du har valt kejsarsnitt så kan jag förmedla att påhopp får man även när man föder vaginalt. För många går ges kommentar som att jag är dum i huvudet som frivilligt valde att föda vaginalt och att jag är dum i huvudet som valde att bara använda mig av lustgas. I vissa forum väljer faktiskt att inte berätta om min förlossning. Detta för att mina förlossningar var enkla, snabba, jag sprack inte, jag led inte och jag använde inte bedövning. DET är provocerande ska du veta! Berättar man sån så tycker folk att man skryter, vissa tycker att man sårar personer som hade jobbiga förlossningar genom att berätta om min som gick lätt. Andrar tror att jag ser det som nån prestige-grej och menar på att jag tror att jag är en bättre kvinna bara för att jag fött vaginalt och utan bedövning. Hur sjukt är inte det??? Vad är det för folk som tror att JAG föder på på ett speciellt sätt bara för att verka bättre än nån annan. Det är ju inget man väljer direkt.

    Nä, jag tycker att många kvinnor borde fokusera barnet som kommer ut ur magen och inte hur det kommer ut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med! Det är ju fan omöjligt att "göra rätt" när det kommer till detta, kan inte folk bara skita i hur andra föder?

      Radera
  4. Jag känner igen mig i ovanstående talares berättelse. Har haft två vaginala förlossningar utan krämpor efteråt och har fått höra att "man kan inte berätta om sånt, det är ju inte så för alla". Euhm, nej, men du [alltså den andre] frågade just hur mina förlossningar varit? Skitmärkligt detta att det verkar finnas nån prestige i ATT FÖDA BARN. Ack ack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag skrev som svar till kommentaren ovan, hur orkar folk?

      Radera
  5. Märta Beckmantorsdag, maj 21, 2015

    En liten ytlig fråga, men hur ser ärret ut? Ligger det liksom under naveln, lodrätt ner mot the vageygey?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nix, nu för tiden görs bara så kallade bikinisnitt, så precis ovanför troskanten ligger ett vågrätt smalt streck på cirka... 15 cm kanske? Omöjligt att se om jag inte är helt näck.

      Radera
  6. Jag är såå glad att jag fick snitt! Hon kom ut 12:58. Kl 17:30 var jag uppe och gick och kl 12:00 dagen efter skrev jag ut mig själv. Den dagen gick jag ut och gick en liten runda och tog inget smärtstillande alls.
    Fantastiskt. Mitt enda minus var att amningen inte kom igång förrän på dag 3 och att jag idag tycker att ärret är apfult eftersom det bildas en liten valk över det. Men men..
    Jag kommer att välja snitt igen, kommer aldrig att välja en "naturlig" förlossning.

    @Märta Beckman - det ärr som du beskriver får man ofta på akut ks när man inte har tid att göra det fint.

    SvaraRadera