lördag 27 juni 2015

Juno, två månader (ehh, och ganska många veckor)



Hehe. Tiden alltså, hur fort kan den gå? Jag vet att jag tjatar men det här är ju löjligt. Tänkte skriva lite om hur det är nu när Juno är två månader – och kom på att hon ju snart blir tre. Oooops. Det händer inte superjättemycket känner jag, hon kräks mest. Jag är så less på det så det går inte att beskriva. Allt är fuktigt, och tvättmaskinen går varm. Men hon växer massor också, efter att ha haft storlek 50 i åtta veckor hade hon 56 i en vecka eller två men nu är det bara 62 som gäller, och 68 funkar också, på vissa märken. Ändå lite sorgligt att plocka undan minsta storleken, trots att man vet att det här med barn ju faktiskt bara blir roligare och roligare med tiden.



Sigge ÄLSKAR henne. Han har ju blivit lite av en annan unge sedan hon kom, men det är klart att det är skillnad för honom att inte få lika mycket uppmärksamhet längre. Han sover skitdåligt vissa nätter så hela vår fantastiska "Men Sigge har sovit hela nätter sedan han var några månader så i alla fall en av oss kommer få sova"-plan har vi ju kunnat glömma. Och han är mer NÄÄÄÄ och utåtagerande när han blir arg, kastar grejer omkring sig och skriker och så. Dessutom har han så kort stubin att både jag och Tobbe ligger i lä, ett enkelt "vänta älskling, mamma ska bara..." utlöser ett mindre världskrig vissa dagar.

Men mot Juno är han bara gullig, THANK YOU LORD, för jag hade blivit lite galen annars tror jag. Mer galen än nu alltså, för den här sömnbristen gör inte att jag visar mig från min bästa sida direkt. Hehe. This too shall pass? Yes?



Det är ingen rutin på någonting förutom att hon är vaken större delen av dagarna, och sover större delen av nätterna. Men ibland sover hon plötsligt fyra timmar en dag, eller vaknar och vill äta fem gånger på en natt, så hon är lite oberäknelig. Oberäknelig och fantastisk.

Hon skrattar massor, gurglar och flinar med hela ansiktet när man pratar med henne. Hon har börjat gilla nappen lite mer så nu kan man söva henne utan mat (hoppas kräkandet avtar lite då), fast bara på dagtid, på natten är hon alltid hungrig om hon är ledsen. En bra natt somnar hon vid 21 och vaknar vid fyra för att äta, sen sover hon till sex, äter lite till och sover till åtta. En dålig natt vaknar hon en gång i timmen. Men det är betydligt fler att de bra än de dåliga, speciellt de senaste veckorna så det borde väl ligga under det kommande "Juno tre månader"-inlägget om vi ska vara noga.



Och kolla alltså vilken glad liten göllegris? Och det här med tvåbarnschocken som många undrar om, det är inte jättesvårt att härda ut, även om vardagen är aningens mer kaotisk än för några år sedan när jag bodde själv med en halvtidshund. Jag har verkligen blivit en sådan där irriterande förälder som dagligen undrar vad jag gjorde av all min tid förr i världen. Då fanns ju inte ens instagram liksom.

Vi tycker nog som de flesta andra att det största problemet är att inte falla in i "två vuxna ska ta hand om två barn, två hundar och två hus"-fällan och glömma bort varandra, precis som Annika skrev om sin Oscar (som förvisso sitter fast i Colombia men ändå):

"En annan konsekvens är också att jag just nu knappt hinner eller orkar längta efter Oscar, mitt livs kärlek. Bara efter Oscar, den andra vuxna som delar 50% av barnuppfostran, tvätt, städning och matlagning. Det är så synd". 

Precis så känns det ganska ofta, inte "åh snart kommer Tobbe hem" utan "ÅH SNART KOMMER DET NÅGON ANNAN OCH TAR ÖVER I DET HÄR JÄVLA KAOSET!". Inte helt optimalt för kärleken misstänker jag men det går väl också över hoppas jag. Hur gör folk som orkar vara kära och gulliga genom hela småbarnsåren, orkar dom ens det, eller är det också nåt himla filter? Det är det säkert. Fy för falsk marknadsföring.

3 kommentarer:

  1. Sigges humör låter väldigt mycket som Morris just nu, så det kanske ligger lite i åldern, tänker jag.

    SvaraRadera
  2. Jag känner väl lite som att bara båda vuxna snackar med varandra och köper att det är ok att mest finnas till för kidsen som (just nu) kräver allt vad ork heter. Att det är ok att inte ha ett förhållande som innan utan att ha det förhållande en har nu. Att få hjälp då en behöver är kärlek nog känner jag.

    Våra är ju 2 och 4,5 och det är väl förat nu det är lugnt på riktigt på nåt vis. Då vi känner att nu kan vi vara vuxna tillsammans på ett helt annat och mer avslappnat sätt än tidigare.

    Men jag tror mycket på att tillåta att pausa kärleken som var innan för att barnen just nu behöver nåt annat och tillåta os hitta en annan dimension av kärlek tillsammans i allt det nya.

    Flummigt värre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ej flummigt. Mycket bra skrivet tycker jag.

      Radera