tisdag 22 september 2015

Att ens barn dör. Min hjärna kan inte ens tänka tanken fullt ut.

I dag har jag suttit med sex andra mammor och gjort HLR på små dockor och pratat om det helt igenom vidriga i att ett litet barn kan dö av något så simpelt som en bit grillkorv. Kände mig plötsligt väldigt lättad över att Sigge är en sådan matvägrare och att Juno hittills nästan uteslutande dricker mjölk.

Nu ska jag bara hitta ett sätt att få Sigge att återgå till enbart flytande föda, och rensa leksakslådan på allt som är mindre än en normalstor LP-skiva, så kan jag vara lugn sen.

Fy fan alltså. Det går ju liksom inte att blunda för det heller, men det är väl bara att barnsäkra så gott det går och hoppas på det bästa. Att vara konstant rädd känns också helt orimligt.

3 kommentarer:

  1. Ja sån jävla skräck. Var på nån info om trafiksäkerhet på ntf igår och kände likadant. Han ba "sitter de bara bakåtvända har de xx procents chans attöverleva". Känsla: vill aldrig mer åka bil. Någonsin.

    SvaraRadera
  2. Alltså, jag håller helt med. Det är ju typ den värsta skräcken. Jag har fortfarande panik över att ungarna ska sätta i halsen (de är 8 och 10...) Dock, jag gick en sån kurs när de var små. Den lilla satte i halsen en gång och jag fixade det, jag visste ju hur jag skulle göra. Jag dunkade och tryckte och upp kom biten. Paniken var total efteråt men herregudiminlåda vad glad jag var att jag gått den där kursen och visste hur jag skulle bete mig. Jag säger inte att det är lugnande, men man kan iaf tänka att det faktiskt går att rädda dem. Sen kan man också KRÄVA att all förskolepersonal går liknade kurser, minst en gång per år. /Lisa

    SvaraRadera
  3. Ja och det slutar aldrig.....dom dom blir tonåringar tar körkort och hoppar fallskärm tar motorcykelkort ska få barn som ska få barn. Håhåjaja:)

    SvaraRadera