måndag 21 september 2015

Först får man en superfin logga till sitt företag och behöver bara betala i kladdkaka och nu detta?

"Men då har ni ingen familj alls på nära håll som kan hjälpa till?" sa den nya förskolepedagogen i dag när jag berättade att mormorn och morfarn på bilden i Sigges fotobok bor i Ångermanland.

"Är inte det jobbigt?"

Jo. Fy fan vad jobbigt det är ibland. Det här med att aldrig få spontan avlastning utan istället behöva tajma in barnvakt med vänner som också har hundra barn och jobb och fullt upp jämt. Och det är ju inte så att vi inte har kompisar som så klart kan ställa upp, men man vill ju inte använda upp sina barnvaktsdagar (alltså, jag fattar ju att det inte är så det funkar, men ändå) på något oviktigt, utan istället så spar man liksom på det och så går veckorna och månaderna och åren och så blir det ändå inget av det. Tror vi haft barnvakt till Sigge... fem gånger? Till Juno noll.


Och så kommer ett sådant här sms och min första tanke är direkt att nej men inte ska hon sätta sig och köra från freakin' Köpenhamn (utomlands ju!) för att komma hit och äta kladdkaka och vika trehundra kräklappar och tolvtusen bodys i storlek 74, men så kom jag på vad jag skrev i det där instagraminlägget i augusti och så tackade jag ja. Det kändes mycket mycket bra.


Ett foto publicerat av Suck it up, cupcake! (@mirijam_geyerhofer)

8 kommentarer:

  1. I feel ya! Vi har familj asnära, men noll avlastning. Innan jag och Pärre var ute och åt middag den där kvällen på semestern (mellan 17-21 - alltså, vi var hemma till 21), så hade vi haft barnvakt till Eddie en gång, vilket var när vi var på förlossningen och klämde fram Morris. Och det är fan skitjobbigt. Får se när nästa gång blir - lagom till Eddies 18-årsdag i den här takten, kan jag tro.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är därför ni ska flytta till Skåne, så vi kan avlasta varandra! Och umgås med varandra också såklart, ehh.

      Radera
  2. Visst är det fint när man vågar? Jag håller precis på att gå igenom en sorg och svägerskan erbjöd sig att laga mat. Först ville jag ju säga att nä, det fixar sig men så kom jag på att jag alltid erbjuder mig för att jag bryr mig, då måste det betyda att de som erbjuder mig hjälp också gör det för att de bryr sig. Det är fint

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men precis, man hade ju inte själv velat att folk skulle tacka nej till hjälp bara för att liksom. Hoppas du tar dig igenom sorgen okej, bra att du får stöttning och modigt att kunna ta emot! Just mat är ju en sån där grej som lätt glöms bort när man mår dåligt. Kram!

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Blev så ledsen av min egen kommentar så den fick ryka.

    Är iallafall en i båten när det gäller svårigheter med barnvakteriet. Inte pga att familjen bor på långt avstånd utan mer ett ointresse från desamma. Så ofantligt sorgligt. Och kompisar sitter ofta i samma sits som en själv. Med en massa barn och jobb och så. Våra tre barn, varav den äldsta är fem år, har haft barnvakt inte ens fem gånger. Sedan de föddes. Så när en av mina bästa kompisar berättade att hon ska vara hemma. Själv. Hela. Helgen. Så grät jag lite för det lät så himmelskt! Någon gång snart ska jag också få vara lite själv! Eller kanske, om ett år eller så, käka en heeeel middag sittandes tillsammans med min man!

    SvaraRadera
  5. Exakt samma sits här. Både mina och min sambos föräldrar bor långt ifrån oss och våra barn. Så himla trist och jobbigt. Försöker dock jobba ganska hårt på att bygga upp ett skyddsnät av vänner och grannar här i närheten av oss. Kan säga att vi verkar vara många i samma sits - alltså många och stora möjligheter att kunna hjälpa varandra i stort och smått. Ps. Flytta till Videdal (som sagt) så styr vi upp det hela... ;)

    SvaraRadera
  6. Men vad BRA att du sa ja! Och heja din fina kompis! <3

    SvaraRadera