fredag 6 november 2015

Det här med att det finns en risk att något ont händer ens barn, hur ska man orka leva med den rädslan jämt jämt jämt?

6 kommentarer:

  1. Jag veet! (Eller rättare sagt: jag vet INTE. Hur ska man?)

    SvaraRadera
  2. Det går väl när man kan få in dem på kvällen och se att de finns och mår bra. Vänta tills de inte svarar i telefon och bor långt bort... Det sliter i mig bara jag skriver det.../Hanna

    SvaraRadera
  3. Det går väl när man kan få in dem på kvällen och se att de finns och mår bra. Vänta tills de inte svarar i telefon och bor långt bort... Det sliter i mig bara jag skriver det.../Hanna

    SvaraRadera
  4. Det går halv-hyfsat att mota bort de tankarna så länge jag inte läser tidningar och ser på nyheterna. Och om jag blundar jättejättehårt och tänker på kattungar.

    Ärligt talat. Jag vet inte hur man gör för skulle något hända henne vet jag inte hur jag skulle klara av att fortsätta existera. Eller jo. Det måste jag nu för bebisen i magen men ja...

    SvaraRadera
  5. Åh! Men jag får ångest bara jag nuddar vid tanken...kan inte andas riktigt. Fast jag ska erkänna att det som ger mig katastofångest deluxe är tanken på om JAG ska dö nu när han är liten...
    HUR skulle det gå?
    VEM skulle ta hand om honom? (pga situationen med pappan är det inte självklart)
    HUR skulle han klara sig då?
    TÄNK om han blir kriminell/missbrukare.... ARGH!
    Hjälp! Min puls! :O

    SvaraRadera