onsdag 30 september 2015

Vi har hittat lägenhet! Världens finaste!



Om vi i dag skrev kontrakt på en freakin' ETAGELÄGENHET på våning 6 och 7 (!) med utsikt över Slottsstadens trädkronor och Turning Torso? HELL TO THE YES att vi gjorde! 

Fort gick det, fick mail med en fråga om vi var intresserade igår eftermiddag, kollade på den på kvällen och skrev kontrakt i morse. Nu kan vi andas ut och det känns som ett ordentligt uppsving att flytta till något så ÅSM som detta! 

Ska skriva ett inlägg om att hitta lägenhet i Malmö så småningom, att jaga rätt på mindre hyresvärdar som inte har något kösystem kräver ju sin beskärda del av tid framför datorn men det kan ju uppenbarligen löna sig?! 

söndag 27 september 2015

Nycklar - I haz them


Kan inte helt beskriva känslan i magen av att komma till en tom lokal och få nyckelknippa, lås- och larmkoder - men det känns ju lite så som Sigge illustrerar det på bilden. Som dans!

Nycklar i handen och sockerdricka i bröstet, jag vågade! Jag gjorde det verkligen. 

fredag 25 september 2015

Alkoholförbud och mansskatt är lösningen



Jaså, du vill inte betala för tjocka människors sjukvård? Själv vill jag inte betala för att fulla män slår varandra på käften för att de är oense om vilket fotbollslag som är bäst, men tyvärr så går det inte att välja vad ens skattepengar ska gå till.


I veckan har det förts en hetsig debatt om kroppsformers vara eller icke vara, en debatt grundad i Malou von Sivers temavecka om kroppspositivism i TV4. Åsikternas som vädrades i soffan hos Malou har skapat höga debattvågor och föraktet mot tjocka människor har ogenerat tagit plats i sociala medier. Intet nytt under solen där, att kränka och uttala sig nedvärderande om människor som befinner sig på fel sida av samhällets normvikt är tydligen helt accepterat, men det börjar bli tjatigt med argumentet som gör ämnet till en kostnadsfråga i form av ”Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till att bekosta din sjukvård!”

Förutom det motbjudande i att tro sig kunna bedöma andra människors hälsa baserat på deras utseende (ledtråd: det går inte) så är hänvisningen till skattepengarna helt oväsentlig eftersom man faktiskt inte får välja. Och hade man fått välja så hade det varit enkelt att spara in på skattemedlen, så länge det hade riktats mot rätt målgrupp.

För om vi verkligen ska prata om detta i ett ekonomiskt perspektiv, om vi verkligen ska tala om en reell belastning för landets ekonomi, då kan jag berätta att det som helt i onödan belastar samhällskassan allra mest, det är alkohol och det är män.

Gärna i kombination.

För totalt så ligger de här två faktorerna – mäns brottslighet och samhällets kostnader för skador orsakade av alkohol – bakom 31 respektive 45 miljarder kronor per år. Det är pengar som vi alla måste vara med och betala oavsett vi vill eller inte. Det betyder dock inte att vi riktar föraktfulla blickar mot de presumtiva samhällsförstörarna som sitter på var och varannan uteservering med sina öl och sina drinkar. Det betyder inte heller att vi skriver hatiska kommentarer om vilken ekonomisk belastning alla snubbar är för samhället så fort det dyker upp en man i rutan.

Så klart. För det hade ju varit helt orimligt.

Helt orimligt eftersom det som bekant inte är alla män som är brottslingar, och helt orimligt eftersom merparten av alla som dricker alkohol gör det utan att sparka sönder skyltfönster, misshandla folk och köra ihjäl sig.

Frågan är då varför det skulle vara rimligt att utgå från att alla över normvikt är så sjuka att de kräver skattefinansierad vård, och att man då i förlängningen även anser att alla som ligger under den vikten skulle vara hälsan själv.

Nej, de människor som jublar över förslagen på höjd fett- och sockerskatt borde istället skriva ihop en motion om att förbjuda alkohol och börja extrabeskatta män.

Där kan vi snacka om en ekonomisk vinst som verkligen hade gynnat samhället.

onsdag 23 september 2015

Kollektivt boende - på ett mer modernt vis

En utsikt att dela.
Var på Sofielunds kollektivhus och gjorde en intervju i en av lägenheterna i dag, och förutom att det är ett så himla fint hus så gillar jag verkligen tanken med att sociala människor som inte har familj slipper bo ensamma. En av de boende i lägenheten sa en så himla bra grej om att bo kollektivt vs att bo ensam i en lägenhet (vilket hon hade gjort i 8-9 år innan hon flyttade dit):

"Det är ju överdrivet resurskrävande att ha ett helt utrustat hem för mig ensam, när jag inte har ett privat behov av att leva själv. Väldigt ofta stod lägenheten dessutom tom eftersom jag inte var hemma så mycket". 

Jag tänkte på det där i bilen på vägen hem, hur mycket resurser de här tre människorna spar genom att leva ihop, de tar ju dels upp mindre plats = mindre energi går åt till att värma upp hemmet (de delar en fyra på 76 kvadrat, jämfört med att leva ensam på 47 kvadrat som den ena hade gjort tidigare) och de behöver bara en brödrost, en spis, en kaffebryggare osv. 

Och så då att äga allt detta, men knappt vara hemma eftersom det sociala finns någon annanstans och ändå ha allt det där som man äger bara ståendes. Helt orimligt ju. Jag hoppas verkligen att fler fastighetsägare kan se potentialen i att bygga nya hus på det här viset, det spar ju dessutom väldigt mycket plats i städer som redan lider av bostadbrist, och så gör det att människor mår bättre genom att de får vara en del av ett socialt sammanhang. Så himla härligt! 

tisdag 22 september 2015

Att ens barn dör. Min hjärna kan inte ens tänka tanken fullt ut.

I dag har jag suttit med sex andra mammor och gjort HLR på små dockor och pratat om det helt igenom vidriga i att ett litet barn kan dö av något så simpelt som en bit grillkorv. Kände mig plötsligt väldigt lättad över att Sigge är en sådan matvägrare och att Juno hittills nästan uteslutande dricker mjölk.

Nu ska jag bara hitta ett sätt att få Sigge att återgå till enbart flytande föda, och rensa leksakslådan på allt som är mindre än en normalstor LP-skiva, så kan jag vara lugn sen.

Fy fan alltså. Det går ju liksom inte att blunda för det heller, men det är väl bara att barnsäkra så gott det går och hoppas på det bästa. Att vara konstant rädd känns också helt orimligt.

måndag 21 september 2015

Först får man en superfin logga till sitt företag och behöver bara betala i kladdkaka och nu detta?

"Men då har ni ingen familj alls på nära håll som kan hjälpa till?" sa den nya förskolepedagogen i dag när jag berättade att mormorn och morfarn på bilden i Sigges fotobok bor i Ångermanland.

"Är inte det jobbigt?"

Jo. Fy fan vad jobbigt det är ibland. Det här med att aldrig få spontan avlastning utan istället behöva tajma in barnvakt med vänner som också har hundra barn och jobb och fullt upp jämt. Och det är ju inte så att vi inte har kompisar som så klart kan ställa upp, men man vill ju inte använda upp sina barnvaktsdagar (alltså, jag fattar ju att det inte är så det funkar, men ändå) på något oviktigt, utan istället så spar man liksom på det och så går veckorna och månaderna och åren och så blir det ändå inget av det. Tror vi haft barnvakt till Sigge... fem gånger? Till Juno noll.


Och så kommer ett sådant här sms och min första tanke är direkt att nej men inte ska hon sätta sig och köra från freakin' Köpenhamn (utomlands ju!) för att komma hit och äta kladdkaka och vika trehundra kräklappar och tolvtusen bodys i storlek 74, men så kom jag på vad jag skrev i det där instagraminlägget i augusti och så tackade jag ja. Det kändes mycket mycket bra.


Ett foto publicerat av Suck it up, cupcake! (@mirijam_geyerhofer)

Denna lilla duon, som jag älskar den!

söndag 20 september 2015

På begäran av min terapeut: ett astråkigt blogginlägg

Eller ja, det var kanske inte specifikt blogginlägg hon syftade på, men hon uppmanade mig att börja göra mer halvdana saker istället för att invänta att det plötsligt och överraskande kommer ett stort sjok tid flygande, eftersom... ja, det aldrig kommer att komma, helt enkelt.

För ont om tid är det gott om, som det heter. Och eftersom jag helst gör saker ordentligt och ogärna påbörjar något som jag inte kan göra färdigt direkt så blir det istället väldigt lite gjort pga tidsbrist. Ja ni vet, papper som aldrig sorteras, klädhögar som inte viks etc.

Måste du vika alla kläder på en gång? frågad hon till exempel och jag fick panik och ville skrika att DET ÄR VÄL KLART, JAG KAN VÄL INTE BARA VIKA TRE TRÖJOR OCH TVÅ BODYS OCH SEDAN ÅTERGÅ TILL VILKET BARN DET NU ÄR SOM VILL HA UPPMÄRKSAMHET?

Jag skrek inte, men jag ställde frågan. Och hon svarade: Varför inte?

Ja. Varför inte? Det är ju fem plagg mer än att inte vika några alls och Rom byggdes som bekant inte på en dag (även om vårt tvättberg gör det). Så här kommer ett blogginlägg som liksom är klädvikningens motsvarighet, jag bara skriver nåt tråkigt utan bilder och bryr mig inte det minsta om huruvida den som läser tycker att det ät halvdant eller inte. För det är ju ändå ett blogginlägg mer än vad det varit de senaste fem dagarna och det är ju alltid nåt.

onsdag 16 september 2015

...

Nyfödd bebis, nystartat AB, påbörjad utbildning och så ba: "Jo men vaffan, vi är ju inte helt körda i botten enregimässigt in, vi säger upp huset och flyttar in till stan".

Kanske inte vårt smartaste drag direkt, speciellt inte eftersom hyresvärden ba: "Tack för er uppsägning, jag har folk som vill komma och kolla på huset torsdag och fredag nästa vecka om det går bra? och vi ba: "Mmmhhmm. Du menar kolla som i "komma och kolla på hur det ser ut när en tvåbarnsfamilj påbörjar projekt utrensning av 175 kvadrat på sjuttioelva ställen samtidigt"?

Jo men det går väl bra.

Mvh/har städat i 13.5 timmar nu och det är ingen större skillnad tror jag? Och nu vaknade bebisen och Tobbe jobbar kväll.

*segerteckenemoji fast tvärt om*

måndag 14 september 2015

Det finns en hemsida!


Woop woop – välkommen till A Bushel & A Peck

söndag 13 september 2015

Eller så kanske Maja tyckte att han var en dryg idiot som kunde lämna henne ifred med sitt gräs och sin sten?

Lånad med tillåtelse av @Kvitterpinnen på Instagram.
I dag körde vi förbi den här reklambilden (typ, jag fick låna just denna av en snäll tjej på instagram eftersom jag inte hann fota och den inte finns på nätet) och jag blev så vansinnigt provocerad eftersom det är så sjukt tröttsamt med den här stereotypa bilden om att brudar som inte svarar som önskat på inviter skulle spela svårflörtade.

Jag VET att det bara är en "skojig" reklam, jag vet att det bara är två kor på en bild, men jag vet också alla jävla gånger som någon snubbe vägrat sluta prata med mig, tafsat på mig och vägrat fatta att han ska gå, snubbar som gång på gång besvarat tusen nej med ett sluddrigt "ähmen sluta spela svårflörtad nu".

Jag känner inte Maja, men jag är hundra procent säker på att hon bett den där tjuren dra så långt bort i hagen han kan komma och bara LEAVE HER THE FUCK ALONE hundra gånger, men att han inte fattar ett mu om det så råmas rakt ut.

No means no. Mu means mu. Fatta det någon gång.

fredag 11 september 2015

Det är inte vårt jobb att hjälpa flyktingarna


Nu är jag arg igen, välkommen att läsa om varför (uppdaterad länk, läsbar till 11:45 den 16 september)!

tisdag 8 september 2015

Bye bye Assmountain!

Nej men hörrni, det här med att bo i hus, det är ju inte optimalt för oss har vi märkt. Vi sa när vi flyttade hit att vi skulle ta ett provår och bo här igenom alla årstider för att se om det var vår grej och nu, snart ett och ett halvt år efter att vi glädjeskuttande bar in våra möbler i huset, så känner vi att... nä.

Vi kan ta en plus och minus-lista som förklaring.

PLUS
  • Det är tyst och finns inga störiga grannar så långt ögat kan nå.
  • Det är jättefint. Bildbevis: 

MINUS
  • Vi kör överallt hela tiden. Förvisso ingen överraskning eftersom vi bor där vi bor, men vi är mer trötta på det än vad vi trodde att vi skulle vara efter så här kort tid. Och jag kan få panik på att jag inte får någon vardagsmotion eftersom det liksom är ut, in i bilen, köra till förskolan, parkera vid förskolan, köra till affären, parkera vid affären osv. Och det är nästan en mil enkel väg in till byn, så det är inte rimligt att cykla heller. 
  • Det är väldigt mörkt. Alltså verkligen VÄLDIGT mörkt. Inte just nu kanske, men snart börjar det mörkna vid fyrasnåret och det är utan att överdriva över åtta kilometer till närmsta gatlykta. Det betyder att all utomhusaktivitet eftermiddag- och kvällstid under hälften av året blir näst intill omöjlig eftersom...
  • ...VILDSVINEN KOMMER OCH TAR EN. Eller ja, det kanske dom inte gör, men det är inte omöjligt. Över tio stycken bor det i den där idylliska dungen på bilden ovan och med det gänget som grannar går man inte ut och hundpowerwalkar med en trevlig pod i öronen direkt. 
  • Också på minuslistan: resten av bo på landet-djuren, som fästingar, mördarsniglar och husspindlar stora som kastruller till exempel.
  • Trädgården. Jajaja, det är jättekul att bo i hus och att åka på växtloppis och plantera nya blommor och odla i pallkragar och yadayada, men det är inte bara nöje kan jag lova. Det är så jäkla mycket jobb att jag blir utbränd bara av att tänka på det. Och hade det varit ens största intresse här i livet så hade det ju varit all good, men vi har cirka en miljon andra saker som vi hellre vill göra och då blir trädgårdsfixet bara en jobbig stressfaktor. Lägg till att väder och vind och mördarsniglar har dödat ALLT som jag planterat (förutom några gängliga luktärtor på framsidan) och inse irritationen över detta. 
  • Det är ensam. Oooootroligt ensamt. Det tar i och för sig bara en halvtimme att köra hit från stan, men mentalt är det jättelångt. Och har man inget körkort (jag kollar på dig Lotta!) så går det liksom inte att åka ut eftersom bussen inte går hela vägen och då ska man ha skjuts och så ska alla barn och barnstolar släpas med på bussen och nä. Det är inte så att folk dyker förbi objudna direkt. 
  • Jag kan inte träna. Eller jo, det kan jag ju så klart, men jag vill ju inte bara ligga och svettas bland duploklossar på ett hundhårigt vardagsrumsgolv eller springa för livet i vildsvinsskogen, jag vill träna pass också. Träffa folk och ta i och sporras av andra utan att bli slickad i ansiktet av sällskapssjuka hundar.
  • Hundarna måste vara kopplade utanför gården eftersom det är naturvårdsområde. Det är dom ju också 99 % av tiden men det känns trist att dom inte får springa omkring särskilt mycket, går vi ut nu så ställer dom sig ju bara och äter gräs eller ligger och solar.
  • Det är förjävla dyrt. Eller ja, själva huset är inte så farligt dyrt med tanke på storlek, läge osv, men med två bilar och pendlingen så stannar boendekostnaden på drygt 20 000 i månaden. GULP. När vi flyttade hit var tanken att Tobbe skulle jobba i Ystad och att jag skulle frilansa och jobba lite i Malmö, så då bodde vi ju perfekt mitt emellan, men nu kommer båda ha heltidssysselsättning i Malmö och då blir det ju löjligt att bo kvar. Och så har vi snackat om att det ju så klart är härligt för ungarna att växa upp så här men det slutar alltid i detta: Vi kommer aldrig ha råd att gå ner i arbetstid. Och då är det ju inte bäst för barnen att bo så här om det innebär långa dagar på förskolan fem dagar i veckan. Dom kommer ju inte ens märka att dom bor här eftersom eftermiddagarna kommer bestå av att åka hem och äta fiskpinnar och kolla på bollibompa och sen gå bums i säng.

Någon (jag minns inte vem, upplys mig gärna) skrev något så himla bra på instagram häromdagen, nämligen att det är märkligt att folk flyttar till hus när de bildar familj, för är det någon gång i livet som man inte direkt har något överflöd av tid så är det ju under småbarnsåren. Och precis så är det ju. Vi älskar tanken med hus och trädgård men det ligger liksom inte särskilt högt på vår prio-lista och det tänkte jag kanske inte på innan, att verklighet och intentioner kan krocka ganska mycket. Och ja, vi fick ju ett barn till medan vi bodde här, så tiden blev plötsligt ännu mer dyrbar.

Och det har känts ganska mycket som ett nederlag att känna att vi "inte klarar av" att bo i hus, men när vi insåg att det inte handlar om att kunna, utan om att vilja, så kändes det mindre loser-aktigt. Och det var ju det som var tanken, att hyra ett hus för att se om det var vår grej. Vilket det tydligen inte var. 

Så efter att ha pratat om för- och nackdelar och vägt fram och tillbaka så insåg vi att det som är rätt för oss, det är en fyra inne i stan och om några år en sommarstuga som komplement. En liten rackare då, med pytteträdgård som inte ger gröna fingrar-ångest och panik, utan bara blir ett göttigt ställe att åka och slappa på. 

Så sagt och gjort, förra måndagen sa vi upp huset och om någon undrar var vi ska bo sen så är svaret att vi inte vet. Däremot så vet vi var vi vill bo, och det är på Ribban. Nära till havet, nära till hundfältet som är ett jättestort fält med egen strand för hundarna att kuta runt på och nära till både mitt och Tobbes jobb. Och ja, allt det där andra som man som barnfamilj gillar – minimalt med sprängdåd, lugnt och fint och nära till stranden.

Vi söker lägenheter som galningar och hoppas ju innerligt att vi får napp innan vi måste flytta i november, men har en plan B med en jätteliten lägenhet vi kan bo i så länge om det kniper, men vi hoppas ju att vi får slippa det och gå direkt på plan A.

Så ligger det till alltså, den 1 december bor vi inte här längre och även om det känns aningens sorgligt så känns det mest helt himla otroligt fantastiskt att få bli Malmöbo igen! Sen är det fanimig slutflyttat för alltid.

söndag 6 september 2015

Inreda en studio = helt igenom skitkul!

Fantastiska bilder från lisalove.se
Jag håller på för fullt med att fixa inför skapandet av studion, i alla fall så mycket det nu går innan jag fått tillgång till lokalen. Men eftersom allt som bekant alltid tar en halv evighet längre tid än man trott så är det lika bra att sätta igång. Förutom huvudverksamheten ska jag ha lite försäljning av bland annat printar, dessa tre kommer från Lisa Love (länk i bildtexten) och är helt underbara! Förutom dessa kommer man kunna titta på (och köpa) printar från Karins Konstgrepp, BahKadisch och Kollijox. Girls only.

Och bara att köra till Ikea och köpa ramar för att rama in printarna tar ju typ en heldag i anspråk och det är ju bättre att anspråka på den dagen nu istället för sedan. Men vad kul det är! Och vad fint det kommer bli! I går köpte jag till exempel tio liter turkos golvfärg, bara en sån sak?!? 

Skit i september, tycker vi kan hoppa direkt till 1 oktober nu!

fredag 4 september 2015

Sorg- frustrations- och glädjekrock i hjärnan

Så många känslor nu alltså, overklig sorg över bilder på gråtande familjer som motas bort av militärpolis med höjda batonger, det fullständigt vidriga twitterinlägget från Sverigedemokraternas Erik Almqvist men också alla underbara medmänskliga nyheter som kommer. Som att #vigörvadvikan fått in över fem miljoner kronor, att det rullar in miljoner även till Radiohjälpen och att den här snubben skippar en planerad Rom-resa för de anställda och skänker 400 000 kronor till en hjälporganisation istället (ja han får väl reklam nu värt mer än de 400k men ändå...).

Det finns krig, sorg och hat – men det finns även pengar i överflöd, kärlek och omtanke och det gör mig så himla glad. Som jag skrev på facebook i går: Hade världen sett ut som mitt Facebookflöde så hade snart alla problem varit lösta.

Och mitt i allt detta hemska så är jag så otroligt glad för allt roligt som händer i mitt liv. I mitt trygga, rika och fullständigt överflödsfyllda liv där mina barn skrattar så de kiknar och vi alla somnar varma och i säkerhet på kvällen. För det livet pågår ju också och även om jag gråter flera gånger om dagen så är jag megaglad över mina vardagliga ickekrigsrelaterade saker också. Som man ju är.

Men känsloregistret alltså. Fullkomligt utmattat.

tisdag 1 september 2015

Tisdagsnöje: kolla på tio personer som hoppar från Turning Torso för att fira husets 10-årsjubileum



Gissa om det var ett gäng glada basehoppare som landade på den lilla gräsplätten de fått tilldelat sig nedanför Turning Torso på tisdagseftermiddagen? Det har snackats mycket om detta huset i fallskärmskretsar kan jag meddela och på TT:s 10-årsdag fick en hoppare per födelsedag helt lagligt skutta ut i det blå (eller ja, grå) för att fira. Läs mer i Sydis här.