söndag 7 februari 2016

Det är typ vår nu? (blev visst ett långt inlägg om trots)



Över en timmes promenad i detta GÖTTIGÖTTIGA väder blev det i dag på förmiddagen, så himla skönt! Vad som inte syns på bilden är min konstanta nervositet över att Sigge ska få ett bryt över något och vilja gå ur vagnen. Stefan var med så det gick inte att stanna på lekplats etc utan det var verkligen promenad med vagn som gällde (vi ska till lekplatsen i eftermiddag men barn har ju svårt med det där med tidsuppfattning/inte nu/vänta lite osv).

På ett ställe fick han springa runt en stund men han har ju begåvats med en fenomenal selektiv hörsel kombinerat med löjligt snabba små ben, så när jag har en klumpig syskonvagn och en ännu klumpigare hund så är det liksom inte optimalt att ha honom lös. Funderade ännu en gång på koppelgrejen men är väl inte där riktigt än känner jag.

Klarade mig i alla fall hela nästan hela vägen hem utan bryt, men det kom så klart i hissen eftersom fler skulle med så han fick inte trycka på hissknappen och sen var det kört. Hur länge är de så här... oresonabla? Nästa människa som säger att 2.5-årstrotset beror på att de vuxna trotsar får ett tjottablängare mitt mellan lysmaskarna, jag tycker att vi gör så mycket som vi kan och orkar by the book, vi ställer inga frågor typ "ska vi gå ut?" utan säger glatt att "nu ska vi går ut!", om han ska få välja något så får han två färdiga alternativ, vi är noga med att själva välja våra strider, vi är rakt igenom konsekventa med vissa grejer osv men ändå känns vissa dagar som en kamp från morgon till kväll. Om mat, om kläder, om allt.

Och jag blir så ledsen för han är så otroligt underbar att hänga med nu, han snackar en massa och frågar roliga grejer och dansar och kramas och vill pussas och är helt himla ljuvlig att umgås med, men plötsligt så ba: WRÖÖÖÖL!

Hur gör man? Hur gör ni?


8 kommentarer:

  1. Vår två och en halvåring är på samma vis, jag tänker att de vill så mycket men kan alltid ej lika mycket som de vill.

    Jag köper bröl och vägran och försöker se det göttiga i det, att barnen är bekväma nog att visa oss föräldrar hela sitt känslospektra. Jag väntar med en öppen famn och med en kram och försöker att stressa så lite det går.

    Men visst, vissa tider måste passas för att saker ska fungera. Jag löser det med att förbereda i god tid på vad som komma skall och om det är en aktivitet jag ensamt bestämt, se till att de (om de följer med) får något att säga till om. Ex välja frukt att ha med, välja vilket håll vi kan gå osv.

    Jag tror på kommunikation rakt genom och att tillåta frustration och bröl men att ge ok sött att uttrycka dem på. En får ex aldrig sliten en får skrika hos oss. Nån ventil måste få finnas.

    SvaraRadera
  2. Ge upp tanken på att det går att prata till rätta om utbrottet är i full gång och avled uppmärksamheten istället. Det är vad som funkar med Isak. Oftast. När vi insåg det blev livet hundra procent lättare för alla. Är vi hemma och inte ska iväg eller så får han vara arg så länge han känner att han behöver, så länge han inte börjar kasta grejer. Sedan kramas vi och pratar lite om varför det blev som det blev, om han vill.

    Och ja. Det håller i sig. Fast det går i vågor och blir lättare ju äldre han blir och desto mer han fattar.

    Förbereda honom funkar inbland, men det är sjukt mycket "ska bara" just nu och det kvittar ofta om vi har förberett honom eller inte. Den biten var faktiskt lättare när han var yngre.

    SvaraRadera
  3. Jag dricker en jävla massa vin.

    SvaraRadera
  4. Det viktigaste är att inte vara för hård mot sig själv som förälder. Trots är bra, jag menar vem vill att ens barn i framtiden ska bli lama nickedockor som inte kan stå upp för sig själva? Men ibland driver det en till vansinne och det händer oss alla att vi ibland hanterar det rätt kass och är väl medvetna om det. Se det som en fördel att ungarna inte behöver försöka leva upp till perfekta föräldrar utan att de också får lära sig att även mamma och pappa har svaga stunder och svaga sidor. Övertygad om att ni gör ett awesome jobb!!

    Oresonabla känslobryt kommer de ha lääänge till, men i omgångar. Här kom femåring superstolt och lycklig över att ha tappat din första tand... Tio minuter senare fullständigt otröstlig förtvivlad över att tanden inte sitter kvar... Och än väntar förpubertet och pubertet..

    SvaraRadera
  5. Ja, man känner ju att man lever med en tvååring, det är ju ett som är säkert. Mest av allt älskar jag kombinationen med en 3-4-åring, den har verkligen varit ljuvligt hemsk stundtals.

    SvaraRadera
  6. Härdar ut bara... biter ihop och tänker att det kommer andra tider.

    SvaraRadera
  7. OMG... tvåårs.. den perioden var absolut jobbigast hitills tycker jag. Dante fick hemska vansinnesutbrott. Fy farao. jag tycker precis som ovanstående att det är helt ok att bli arg, det måste man få, och man får visa det. Inom vissa gränser. Gick det överstyr, ex han började kasta grejer, slå/riva sig själv (värsta värsta!!) eller liknande, då fick man ju sätta ner foten såklart.
    Annars tyckte jag att det funkade med att försöka 'distrahera' efter en stund, när jag trodde/märkte att det började avta en smula.. typ att jag satte mig halvnära med en väldigt spännande leksak, utan att tilltala med honom eller så utan mer prata högt för mig själv typ 'oj..undar just hur den här grejen fungerar.. hmm undrar just hur man tar av korken på den här pennan osv.. ibland gillade han om jag lekte 'puppet show'- stack fram en gose som pratade 'ojoj lilla Dante så arg/ledsen du är bla bla bla. fast lika många gånger ballade jag ur och gapade till honom att 'nu räcker det' så håret stod rätt ut. Han blev faktiskt ganska normal ändå..
    May the force be with you! <3

    SvaraRadera