lördag 19 mars 2016

Är jag en dålig feminist som vill gå ner i vikt?

Tio veckors kost- och träningsutmaning är avklarade och OH MY LORD vilket gnäll det varit i kulisserna under den här tiden. Jag minns när Annaritar hade ett långt försvarstal om att "sånt här får man ju egentligen inte vara glad över men alltså jag kom igång ordentligt med träningen för ett tag sedan och nu mår jag så himla bra och känner mig som mig själv i min kropp igen" och jag tänkte att det var ju lite överdrivet att lägga upp det på det viset, men jag hade ju jättefel.

Först – jag förstår att det är problematiskt att tävla i kroppsförändring, men just nu lägger vi det åt sidan ett tag och fokuserar istället på lite av de negativa kommentarer jag direkt och indirekt fått under de här tio veckorna. Men först lite bakgrund.

I november 2012 fick vi reda på att jag var gravid. Jag hade precis tagit mc-kort, tagit upp fallskärmshoppningen efter ett uppehåll och kommit igång bra med löpningen. Jag var så himla nöjd i mig själv, jag mådde jättebra både fysiskt och psykiskt och fortsatte göra det en bra bit in i graviditeten. Men i vecka 30 upptäcktes det av en slump att min livmodertapp var för kort, en osympatisk läkare sa att bebisen garanterat skulle födas alldeles för tidigt och jag fick rörelseförbud. Vi blev så fruktansvärt rädda, läste allt vi kunde hitta om att få ett prematurbarn och räknade dagarna för att komma förbi vissa mer eller mindre säkra veckor i graviditeten. Hemska månader var det. Fruktansvärda.


Men allt gick bra, jag vilade så extremt duktigt att jag nästan fick sättas igång två veckor över tiden men Sigge kom till slut av sig själv och mådde fina fisken. Jag däremot fick blodtransfusion och blev superdålig och inlagd och hej och hå och det tog rätt hårt på ett redan slitet psyke. Och vi började ganska snabbt fundera på om vi någon gång skulle våga försöka skaffa syskon efter den persen. Vi bestämde att försöka få syskon tätt för att få det avklarat, eller strunta i det om det tog för lång tid att bli gravida igen. Eftersom vi inte visste varför det blev som det blev med Sigge så hade vi möte med en barnmorska som lovade att vi skulle bli inskrivna på specialistmödravården och bli kollade från start vid en eventuell ny graviditet.
När Sigge var knappt elva månader blev jag gravid igen och sen var det skytteltrafik in- och ut på sjukhuset för koll i ett kör.

Jag vågade inte röra mig. Jag tränade ingenting, jag körde inte motorcykel och jag hoppade definitivt inte fallskärm. Jag gjorde ingenting. Och här någonstans började jag tappa väldigt mycket av känslan för vad som var jag. Ni vet, man är ju liksom någon. Man har intressen, man har en viss musiksmak, man gillar att äta speciella saker och man väljer film efter vad man vet att man tycker är skoj. Hade mitt största intresse varit att teckna, eller knyta amplar, eller vad fan som helst som går att göra sittande på sin röv i soffan så hade detta aldrig blivit ett problem, men för mig var det vidrigt. Jag kände mig extremt instängd inuti min kropp och kunde inte göra något eftersom jag då indirekt riskerade att något skulle hända bebisen. Jag kände mig otroligt utsatt vid vårdbesöken och har tappat räkningen på alla vaginala ultraljud jag genomgått.


Men allt gick ju bra med Juno också, jag återhämtade mig rekordsnabbt efter mitt planerade snitt och har långsamt börja hitta tillbaks till mig själv. Men jag har varit så jävla trött. Tung och otymplig och en bebis som aldrig sover, ni som lidit av sömbrist vet vad jag snackar om, ni andra anar nog inte vilken jäkla dimma man simmar genom på dagarna. Fy fan. Att ens försöka komma igång med träningen gick bara inte, jag tryckte i mig socker för att orka hålla mig vaken och insåg ganska snabbt att jag var tillbaks i ett matmissbruk som jag kände igen allt för väl från mina tidiga 20:ish år, men pallade bara inte vända skeppet. Efter Malmöflytten lättade det, istället för att vara isolerad i huset efter kl 16 när det var kolsvart ute i Häckeberga så kunde man ju göra saker! Gå med vagnen, gå på långa hundpromenader! Hitta på saker till fots med ungarna på dagarna istället för att bara köra bil överallt.



Och så tipsade min frisör om den här grejen som jag kört nu, en utmaning genom refitness.se som också var en tävling, där man under tio veckor skulle få ett specialanpassat kost- och träningsschema utformat efter ens egna förutsättningar och mål. Jag behövde inte tänka, jag behövde inte planera, det räckte att jag läste innantill och gjorde som det stod i papperna. Frisör-Anna hängde på, och min kompis Carin, och tillsammans med en annan kompis som körde en likadan utmaning förra sommaren startade vi en peppchat på messenger som gått varm dessa tio veckor.

Så. Himla. Roligt.

Jag har orkat sätta undan tid för mig själv och gått till gymmet klockan sex på morgonen, efter att ha knaprat riskakor och druckit läskigt bcaa gäspandes vid köksbänken. Jag har känt – nästan dag för dag – hur jag har blivit starkare.


Jag har längtat ut i friska luften. Knatat runt med hundar och barnvagnar och känt hur stegen blivit studsigare och tempot snabbare. Jag har fått tusen gånger mer energi från morgon till kväll. Jag har tyckt att maten varit ganska trist, men har i gengäld inte fått några blodsockerdippar alls under dagen. 

Jag gick en nybörjarkurs i crossfit och orkade vara med på allt! Jag lyfte min egen vikt i marklyft första gången jag provade! Det var så otroligt kul och jag kände verkligen hur jag bit för bit hittade tillbaks till mig själv på grund av all extra energi som träningen och kosten gav. Jag kom hem klockan åtta på kvällen efter att ha först jobbat och sedan tränat och var pigg! Fantastisk känsla!

Innan allt började funderade jag på hur jag skulle göra med sociala medier, för jag visste att jag behövde pepp under vägen men att många av mina instaföljare tycker att träning är trist. Så jag skapade ett nytt instagramkonto när det drog igång, och uppdaterade det varje vecka med träning och formbilder. Det har varit ett renodlat Nyårslöfteskonto och det kommer inte fortsätta uppdateras nu när utmaningen är slut.

Och så här: jag förstår att det här är problematiskt, "kolla in mig denna veckan då, woohoo" liksom. Absolut. Men jag har aldrig någonsin likställt en högre vikt vid ohälsa eller en lägre vikt vid hälsa. Jag har aldrig någonsin klankat ner på mina före-bilder, helt enkelt för att jag inte har något problem med dom. Jag har utan pardon avföljt alla som tramsat om att de skäms för sin kropp, jag vill inte ha sånt skit i mitt flöde. Träning för mig är att bli stark och snabb och för detta krävs det – för mig – en viss viktnedgång. Jag kan inte springa snabbt med X antal kilons övervikt och en gammal knäskada. Så enkelt är det. Jag förstår att tränings- och före- och efterbilder är en trigger för många, men på samma sätt som det triggar något dåligt hos vissa så kan det också peppa och inspirera andra. Där tycker jag att det handlar mer om hur man lägger saker, än vad man lägger upp. 

Men så kommer pikarna och kommentarerna. Om att jag vikthetsar. Om att jag är en dålig feminist för att jag är glad över att gå ner i vikt. Om hur jävla dåligt det är att lägga upp före- och efterbilder med sina resultat eftersom det är tjock-mobbing och att gå patriarkatets vägar. Om att det är sån jävla dubbelmoral i att hävda att man gillar sig själv men ändå vill ändra på sitt utseende. 

Sånt. Jävla. Bullshit. 

Jag var värd exakt lika mycket den 11 januari som jag är i dag. Jag har aldrig någonsin kopplat mitt egenvärde till hur jag ser ut. Däremot så kopplar jag extremt mycket av den rörliga person jag är till vad min kropp orkar. Om jag är trött och sliten så är jag inte mig själv. Och att orka hitta tillbaks till mig själv efter de här otroligt påfrestande åren har varit så himla härligt! Ett tag när jag mådde som sämst så trodde jag att det här småbarnslivet med dödströttheten var mitt nya jag, jag visste inte hur jag någonsin skulle ta mig ur den spiralen och jag mådde så himla kasst. 

Men nu: nu mår jag bra. 


Jag är helt övertygad om att jag genom tio veckors träning och omläggning av kosten på egen hand tagit mig ur ett väldigt mörkt hål som ledde rakt mot en allvarligare form av psykisk ohälsa än att "bara" vara konstant överdrivet trött. Jag har tränat och ätit mig frisk och glad! 

För det här med att må bra, det handlar inte främst om några siffror på en våg eller siffror på ett måttband. Det handlar definitivt inte om utseende. Det handlar däremot om en väldigt stark känsla inuti kroppen som jag inte behöver någon spegel eller kamera för att känna. Känslan av jag. Min själ mår bra och den själen är inte mindre feministisk bara för att kroppen som omsluter den har krympt några storlekar. Inte ett dugg.  

Och den som förlöjligar detta, den som spottar på detta och kallar det för vikthets inför någon form av beach 2016 och förringar detta till att jag är antifeministisk som vill gå ner i vikt, den människan har ingen_jävla_aning om vad träning uppenbarligen kan göra för att läka en trasig själ. 

Men det vet jag, och jag hade inte kunnat vara gladare över att få reda på det. 

38 kommentarer:

  1. Väldigt bra skrivet, som vanligt. Jag står helt bakom dig, för mig är feminism bl a att förverkliga sig själv, och det tycker jag att du verkar ha gjort här, väldigt glad för din skull :)

    SvaraRadera
  2. Som jag sagt hela vägen: tycker du har varit asgrym i detta och verkligen inspirerande: Jag är både impad och inspirerad! Och tycker att du är en väldigt bra feminist, herregud, feminism handlar inte om att man inte får träna eller ha målsättningar som har med kropp och fysik att göra. Det om något hade väl varit att begränsa människor. Att röra på sig är både nyttigt och roligt oavsett kroppsform eller målsättning med träningen. (Plus: precis som du skriver, du har ju inte vikthetsat det minsta lilla. Bara träningspeppat. Heja dig! )

    SvaraRadera
  3. Alltså att stå på händer PÅ EN ARM (!!!!)

    SvaraRadera
  4. Sån jävla bullshit att det inte skulle vara feministiskt!! Det är väl feministiskt att du som kvinna väljer dig själv och vill bli ditt bästa jag. Jag fattar hur det kan vara jobbigt för en del människor att se före- och efterbilder men om du ansvarar för hur du skriver och uttrycker dig så får andra människor ansvara för vad de följer. Man kan inte ta ansvar för alla andra. Om jag lägger upp en bild på när jag dricker ett glas vin kansk det triggar nån med alkoholproblem. Jag tycker du är grym som gjort den hör resan för dig själv och att du nu kan springa ich träna som du vill utan att skada dig. Hade du varit en bra feminist om du satt hemma och mådde dåligt och missbrukade socker?

    SvaraRadera
  5. Så jädrans bra skrivet! Det är personer som du som blir mina träningsförebilder. En kropp som orkar det man vill är allt som behövs - oavsett hur den kroppen ser ut.

    SvaraRadera
  6. Så glad för din skull! Att vara stark och pigg är så jävla gött ju!

    SvaraRadera
  7. Att du ens ska behöva förklara och försvara dig gör mig så less. Tycker du gjort en fantastisk resa och har inte någon gång uppfattat det som något "jag ska bli smal och snygg"-projekt. Inte ens i närheten! Jag är mitt inne i sömnbristträsket nu, senaste månaden något extremt då jag sovit i ca 30-45 minuters pass på nätterna. Jag är konstant trött och orkeslös, både i kropp och sinne och känner hur jag balanserar på gränsen till ett sorts mående som jag vet av erfarenhet är så oerhört tufft att ta sig upp ifrån. Är det då så konstigt att längta efter sånt som får en att må bra igen? Att få känna sig stark och frisk igen. Kommer det vara mer (eller mindre?) okej för mig som inte har några extrakilon?
    Heja heja dig Mirijam! Du har gjort det så jäkla bra och du behöver inte rättfärdiga dig det minsta!

    SvaraRadera
  8. Heja! Vad bra jobba - och avundsjuka och missunsamhet kommer alltid att finnas där ute. Det är många som tycker att du är en riktig kämpe, det väger väl tyngre, tänker jag. :)

    SvaraRadera
  9. Jag blir så trött på att i vissa sammanhang läggs ansvaret på individen. Kvinnor ska vara goda och bra kvinnor osv. Eller vad det nu gäller- miljön osv. Genom att lägga ansvaret på individnivå tycker jag att vi döljer strukturproblemen som ligger bakom. Om man tänker sig der motsatta, tex att man är för att köra snabbare än hastighetsbegränsningen, innebär det då att det är ok att bryta mot lagen? För så resonerar vi ju nä det gäller miljön, solidaritet, feminism ganska ofta. Vi ska leva som vi lär. Jag tycker att det är fel fokus. Jag tycker att vi ska prata och fokusera på de stora sammanhangen, strukturerna och försöka förändra dem. Och inse att som individer är vi människor, med styrkor och svagheter och det får vi vara. Man är inte mer eller mindr feminist som stark eller inte stark, det har inte med saken att göra. Det är helt fel fokus, helt fel ingång. Jag tycker att fokus borde vara hur förändrar vi samhället så att det blir mer kvinnovänligt. Inte hur förändrar människor sina kroppar eller inte- låt människor förändra sina kroppar och prata om det, och låt dem vara ifred. Låt oss vara människor.

    SvaraRadera
  10. Hurra vad bra skrivet! Du är grym och inspirerande som tusan! Du har gjort en fantastisk grej här och du ska med all rätt vara megastolt över dig själv utan att behöva hålla försvarstal eller förklara självklarheter! Heja dig Mirijam!
    Jag blir så trött av alla låtsasfeminister som kommer med pekpinnar hit och dit. Vikthets och tjockmobbing hit och dit. Om folk bara kunde sluta pika andra och ta hand om sig själva och sina egna kroppar istället...

    SvaraRadera
  11. Heja dig!! Starkt kämpat tycker jag som knappt orkar med ett pass i veckan och är ganska bra på att ösa i mig socker när jag är trött, sjukt bra gjort av dig! Inte det minsta ofeministiskt!

    SvaraRadera
  12. Om jag fått en slant för varje gång jag hört "jag gör det inte för att bli smal utan för att bli stark" hade jag nog haft ett lite fetare bankkonto vid det här laget. Nåväl. Eftersom jag är en av dom som "gnällt" vill jag förtydliga mina tankar:

    Nej, du är inte en dålig feminist för att du vill gå ner i vikt. Jag bryr mig inte ett dugg om vad andra gör med sina kroppar och vilka anledningar som ligger bakom deras beslut. Och jag kritiserar inte att folk tränar, det gör jag ju själv också emellanåt (jag lägger bara inte ut på det instagram, men hey det gills väl ändå?)

    Det jag kritiserar - och där jag också har svårt att förstå hur den feministiska tankegången ser ut - är när man gör ett aktivt val att redovisa sin viktnedgång genom att lägga upp före- och efterbilder, bilder där man poserar med ett måttband runt midjan eller på mat som man förbjuder sig att äta pga risken att gå upp i vikt. Jag ser detta som lika skadligt som tidningarnas "så går du ner X antal kilo till sommaren" och liknande artiklar som främst riktar sig till kvinnor. Jag förstår helt enkelt inte varför vi hela tiden måste ta del av varandras viktnedgång? Och varför linda in dessa bilder, vars främsta syfte ju faktiskt ändå är att påvisa viktnedgång, med fina ord om hälsa och styrka? För mig är det inte hälsa, det är vikthets. (Och sånt jävla bullshit.)

    SvaraRadera
  13. så jävla bra! You go girl!

    SvaraRadera
  14. Men hallå, heja dig!!!!!

    SvaraRadera
  15. Otroligt starkt att ta tag i en situation som din och vända den på egen hand.

    Nippertippas: Jag tycker ditt argument är intressant och värt många diskussioner. Men jag förstår inte en grej: i sista meningarna i din kommentar låter det som om (rätta mig om jag har fel) att du skriver av all viktnedgång som vikthets. Jag förstår problematiken med måttband och kg men tycker inte att man kan vara så onyanserad och dra alla över ett bräde. Jag tycker Mirijam förklarar tydligt på vilket sätt hennes viktnedgång är direkt kopplad till hennes träningsresultat (dvs styrka och hälsa)? Menar du att det är okej att tala om sina träningsresultat men i andra termer, utan viktnedgången (som ju är ett känsligt ämne) eller ska man helst inte tala om det alls? Det är ju inte helt okomplicerat heller eftersom viktnedgång ofta påverkar resultaten samtidigt som resultaten påverkar viktnedgången. Och ska man som kvinna med mål att bygga en stark fysik censurera sina resultat då? På vilka grunder? och håller de verkligen, även i ett feministiskt perspektiv?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressanta tankar! Naturligtvis är det alltid problematiskt att dra alla över en kam och det vill jag undvika, vill också förtydliga att jag inte bara pratar om Mirijam. Och nej, menar inte att all viktnedgång per automatik är vikthets. Men jag upplever att många drar paralleller mellan viktnedgång och hälsa, att man undviker att äta en pannkaka eller en pizza av rädsla för att gå upp i vikt, att det blir en fight mellan vågen och den egna kroppen osv. Och det gör mig nedstämd. Hur alla bara hejar på varandras kroppsförakt, säger att jag är avundsjuk när jag försöker påtala problematiken med bilder som kan vara triggande.
      Jag är bara så himla trött på att vi hela tiden pratar om våra kroppar. Att som kvinna aldrig få ha min kropp ifred, bara vara. Allt detta prat om kropp, vikt och hälsa - vad gör det med oss? Jag kan helt enkelt inte förstå varför det är så viktigt att låta andra ta del av ens så kallade "resa", för mig gör den mer skada än nytta.

      Radera
    2. Precis som så många andra saker är det här ett komplext ämne som lätt blir polariserat och onyanserat i debatten. Jag tycker att det är viktigt att hålla vissa saker åtskilda. Vikthets/(ohälsosamma) kroppsideal och att ta sitt välmående på allvar tex. Jag håller med dig på många punkter, jag lever också under en skev bild av hur min kropp "borde" se ut jämte hur den faktiskt ser ut. Jag tänker i banor där jag ställer pizzans inverkan på mitt utseende emot hur mycket jag vill ha den. Jag håller med om att "styrka och hälsa" ofta är en cover up för skeva ideal.
      MEN. Jag har också otrolig respekt för folk som tar sin träning på allvar på det sätt Mirijam uppenbarligen gör. Det är ett slit att, inte "försöka bli smal", utan att ta vara på sin kropp så som hon beskriver att hon gör, att bland annat med träningens hjälp kämpa sig tillbaka till den person hon känner igen, i kroppen men framför allt i själen! Mervärdena är så många och så viktiga. Just viktaspekten är så känsligt att allt annat hamnar i skuggan. För mig är Mirijams "resa" från att sitta isolerad på landet med borttappad själ till den person hon beskriver idag en riktig poster story för vad en hälsosam inställning till träning (och en flytt och lite mer) kan göra. Att allt det fina och starka och FÖR HENNE hälsosamma ska komma på skam för att övriga världen är skev, är så synd. Att säga att man inte förstår varför det är viktigt att dela med sig av den "resan" är att välja att inte se vad hon åstakommit, eller ännu värre; att nedvärdera någonting som varit en enorm positiv förändring i hennes liv.
      Du skriver att du inte bara pratar om Mirijam och jag gissar att du vill poängtera det igen nu men det är just det här som får mig att reagera, tror jag; Mirijams berättelse är en om när träning faktiskt kan göra gott och inte drivs av absurda förställningar om hur kvinnan ska se ut. Hon hamnar i en skottglugg där hon inte förtjänar att vara. ÄVEN om själva kriget är ett som måste utkämpas.
      Förstår du hur jag menar?

      Radera
    3. Absolut! Och jag håller med dig i mycket. Men mitt syfte är verkligen inte att förminska eller nedvärdera någon, jag vill bara problematisera kring bilder och en syn på kroppar som kan trigga igång något hos andra. Jag är självklart glad att Mirijam och många andra mår bra i det de gör, men jag kommer ändå aldrig riktigt förstå syftet med bilder där man t ex står med måttbandet runt sin midja.

      Radera
    4. Har funderat på hur jag ska svara sen igår men känner att det är svårt att tillägga något efter Tjejsarens otroligt skarpa och välformulerade kommentar nedan.
      Dock! Är glad över att ha haft en nätdiskussion i så god ton utan att få pajkastningsångest vilket allt för ofta händer. Tack för det!! Allt gott!

      Radera
  16. Så glad för dig, och alla andra, som hjälper mig att förstå vad det är jag tycker :-). Du är grym och inspirerande på många plan!

    SvaraRadera
  17. Jag håller med ovanstående om att jag tycker det är beklagligt att du ska behöva försvara dig varför du dokumenterar din träning.

    Den främsta anledningen till att jag tycker så är för att jag tycker att det inom den feminism har skett en olycklig förskjutning av feministiska frågor till en individnivå. Det är superintressant (!!!) vad enskilda kvinnor gör i sina sociala medier-kanaler, hur enskilda feminister väljer att dela upp föräldraledigheten, hur enskilda personer väljer eller inte väljer att köpa ekologiskt… ja du fattar. Listan över olika individers beteenden och huruvida de bryter mot olika moraliska eller ideologiska principer kan göras hur lång som helst. Detta intresse (eller fetischism) för individer tycks ha gemensamt att det till syvende och sist alltid gör den enskilda kvinnan till den skyldiga, den vars fel det är att det råder vitkthets i samhället eller att föräldraledigheten inte är jämställd osv osv.

    Ett av många problem med att upphöja olika individers val är ju att vi tillskriver dessa val orimligt stor betydelse och inverkan på samhället, när det är strukturer, mönster och samhällets sammansättning som är det verkligt intressanta ur en feministisk synpunkt. Om man då ska hålla individer ansvariga för uppbärandet av samhällets system som förtycker kvinnor (vilket ju kan vara helt adekvat) så är det ju inte Miriam det mest relevanta personen i sammanhanget (no offence!) eller någon annan privatpersons instagramkonto. Vi hamnar alltför ofta i diskussioner huruvida enskilda personer lever tillräckligt feministiskt för att få lov att kalla sig feminist eller inte. Typ.

    Kommentaren om att gå patriarkatets ärenden och dyl. när detta sker i sammanhang där någon dokumenterar sin “viktresa” är så djupt problematisk att jag helt ärligt inte vet var jag ska börja. Förutom att den på ett obehagligt sätt implicerar individuell skuld som beskrivs ovan så poängterar den också olika misstag som folk gör, vilka då i förlängningen antas reproducera en patriarkal struktur. Att insinuera att vissa individers beteenden vidmakthåller maktstrukturer är problematisk av flera anledningar. Att inte leva 100 % jämställt i en heteronormativ relation, att köpa kläder i en klädvarukedja med tveksamma arbetsvillkor i ett fattigt land, att sminka sig, att vi inte vara kaxiga nog att be om högre lön osv. är beteenden som i olika grad kan påstås “gå patriarkatets ärenden”. Och vem kan ärligt säga att man lever 100 % feministisk och aldrig gör sånna “övertramp”? Att påpeka att någon annan går patriarkatets ärenden riskerar att leda till att vi istället för att leda feministiska frågor framåt hamnar i att peka ut olika tillkortakommanden hos varandra på ett icke-konstruktivt sätt, vilket jag är rädd för leder till tystnad. Tystnad, tror jag, är otroligt mycket mer destruktivt än att “gå patriarkatets ärenden” på instagram. Den andra faran med dessa utpekanden är att de leder till en polarisering kvinnor emellan - istället för att vi bygger på våra gemensamma erfarenheter och gör politik av dem. Under tiden går männen helt fria, välfärden fortsätter att monteras ned, kvinnors pensioner fortsätter att vara lägre än männens, psykisk ohälsa fortsätter att vara överrepresenterat hos flickor, ännu en våltäktsman går fri i brist på “bevis ” osv osv i all jävla oändlighet. Typ så.

    Det måste vara tillåtet att vilja gå ned i vikt och bli glad över det, utan att känna sig tvingad att bedyra att det är för att bli starkare och mer hälsosam. Det är även helt ok att känna/säga/tänka “jag vill gå ned i vikt för jag hatar och skäms över min kropp och jag vill att min kille ska tycka att jag är snygg”.

    Så, Miriam, för att svara på din fråga som är inläggets överskrift, nej du är inte en dålig feminist som väljer att blogga om din viktnedgång. Men du är inte heller en bra feminist. Du är förmodligen lika bradålig som vi andra.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj vilket bra svar! Huvudet på spiken! Kunde inte sagt det bättre själv osv 😉 👏

      Radera
    2. Fy fyrtiofan vad bra formulerat!

      Radera
    3. Ja, ja, nja, ja och JA och självklart.

      Nyktert och välformulerat, mer sånt och internet är räddat.

      Radera
    4. Wow vilket bra svar! Det här ska jag skicka runt till folk :D
      /Cim

      Radera
  18. Jag tycker ju att du är grym och dessutom så har du ju skött detta liksom med livrem och hängslen, du har haft separat konto, meddelat om det i förväg osv osv. Och nej, jag kan ju inte tycka att en är dålig feminist för att en tränar eller, faktiskt, ens för att en vill bli "smal" igen, det är som att vifta pekpinnar på folk som sminkar sig, rakar benen etc och snaark. MEN, the big men, jag kan ändå förstå på nåt sätt för resultatet här, eller ja det som syns liksom eller som det presenteras, det är ju mest i förlorad mängd fett, det är att du har blivit smalare. Å andra sidan, detta är nåt du skött på ett konto där samtliga följare vetat om premisserna ju? Blä, känns som jag trampar alla på tårna nu för samtidigt blir jag också matt på alla för och efter bilder som poppar upp överallt, samtidigt förstår jag ju varför man gör det, det är ju gött med en hejaklack. Men det hade varit intressant att se vad det gjort med klimatet om just den biten inte var måttstock och var det som visades upp, och nu åsyftar jag inte dig, för du har ju gjort det plättlätt att slippa ta del av det. Samtidigt känns det som ibland att en kan inte enas, jag älskar ju att läsa om folks träning, upplägg, nörda teknik osv. Jag vet också att träningen hjälpt mig ur en depression och när samma personer som nu ifrågasätter dig också vill ha det till att all träningspostning är totalt värdelöst och att ingen bryr sig så vet jag ju att det inte är sant och i den polariseringen så är jag ju team Majsan. Äsch, jag vet inte vad jag försöker säga ens. Men du är inte en dålig feminist iaf.

    SvaraRadera
  19. Håller så med! Jag får ibland ganska så mycket skit för att jag skriver om min viktnedgång, och framförallt när jag konkretiserar den i siffror. Visst kan en del triggas av det, men jag triggas av folk som äter kakor varje dag och "lever i balans". Så då kan väl jag få ha mina siffror ifred så kan du äta dina kakor utan mig. Gah, svårare än så är det inte ibland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast du har ju inte siffrorna för dig själv eftersom du delar med dig av dom? Inte så konstigt om folk reagerar då. Om du vill ha dina siffror ifred; dela inte med dig av dom? Jag kommer alltid att uppskatta kakor mer än någons offentliga vikthets och tjockförakt.

      Radera
    2. Hej igen :)
      Varför ska Emma här ovan inte få prata om sin viktnedgång? Varför skulle hon få prata om sitt kakätande? Varför ska hon ta ansvar för andra människor? Varför ska hon vara tyst? Jag förstår fortfarande inte hur man rättfärdigar att tysta andra kvinnor för att de har en annan åskådning.
      Det MÅSTE finnas ett annat sätt att förändra synen på kvinnokroppen utan att kvinnan blir offret för det också. Jag kommer inte förbi den tanken.

      Radera
    3. Skrev ett blogginlägg, blev lite för långt att svara här. :)
      https://nippertippas.wordpress.com/2016/04/10/perfection-is-a-disease-of-a-nation/

      Radera
    4. Nippertippa: Men att DU uppskattar kakor mer än viktsiffror betyder väl inte att jag inte får skriva om dem? Tänk vilket ståhej det skulle bli om jag surfade runt på folks bloggar och kastade bajs på dem för att de lägger ut bilder på kakor som jag triggas av. Lite perspektiv liksom.

      Radera
  20. HURR - JÄVLA - RRRAAAA! Faaan vad härligt resonerat. Jag har inte blivit träningsshamead så jag kanske var för snabb med att tycka det var trist hur du kände att du behövde ett isolerat träningskonto - uppenbarligen kanske det behövdes. Det var åtminstone rimligt att lägga ALL energi på träningen och inte någon aktivism och medvetandehöjning just då i alla fall. Åh, jag är glad att du är piggare och gladare i dig själv. Fan, det suger ju röv att gå i dimma och va vilsen. Grymt jobbat! Hurra!

    SvaraRadera
  21. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  22. Ja, heja! Jag är så sjukt sugen på att hitta tillbaka till mig själv nu efter två täta graviditer. När lillebebis blivit lite större och allt inte bara är amning hela tiden ska jag kickstarta med något liknande!

    SvaraRadera